Oscar Emrik Natanael Ahlén

Yngste sonen i den vackra Överkalixbygden, namnsdagsbarnets hembygd.

I min samling stenkorkade ordspråk finns naturligtvis "Ju fler kockar dess sämre soppa". Få uttryck är egentligen mer felaktiga det mesta blir bättre om man hjälps åt och gör något tillsammans. Idag tar jag upp en psalm som exempel på det, en psalm som sjungits på de tre begravningar som betytt mest för mig de senaste tre åren: vännen Nias (Elvas matte), pappas och mammas. Det är psalmen "De ska gå till den heliga staden" Sv. Ps. 172. Denna bloggpost ger mig också det stora nöjet att korrigera en Wikipedia-artikel*. I artikeln står att en man vid namn Oscar Ahlén tyckte det stod för lite om Gud och Jesus i psalmen så han skrev en sista vers till den.

Det blev bara halvrätt. Jo, prästen Oscar Emrik Natanael Ahlén, född i den vackra Överkalix-bygden (1906–1995) har mycket riktigt skrivit den sista versen på psalmen som Britt G Hallqvist skrev de tre första verserna på. Men inte var det en klåfingrig gammal präst som själv tog sig före att korrigera en psalm av den folkkära Hallqvist. I den spännande avhandlingen Preaching from Home: The Stories of Seven Lutheran Women Hymn Writers av Gracia Grindal avslöjas att det var kyrkliga psalmkommittéer i Sverige och framför allt Norge ** som redan under skapandet av psalmen tyckte den borde blir mer tydligt kristen.

Hallqvist, som var inspirerad av Martin Luthers brev till sin lille son Johannes "Henschen"*** där Luther målar upp en himmel som är en vacker trädgård där alla dansar och leker i en evig sommar ville inte förändra något utan vara tonen de rara breven från Luther till sonen mer trogen. Efter en långbänk fick Oscar Emrik Natanael Ahlén uppdraget att jobba ihop med Hallqvist. Det var inte första gången, Ahlén skrev psalm 291 redan 1934 som kom med i psalmboken 1937 som nummer 502 och till psalmboken som antogs 1986 gjorde Britt G Hallqvist vissa små bearbetningar av texten. De förväntades jobba tillsammans men enligt Grindal blev det i stället så att de jobbade på varsitt håll och han skrev helt på egen hand fjärde versen som Hallqvist godkände och då tog psalmbokskommittéerna i Norge och Sverige in psalmen i de nya psalmböckerna.

Jag är så glad att det blev så. Liksom Luther har jag en son som heter Johannes i andranamn, jag var nitton och han var två när vi kom att tala om himlen coh vad vi skulle göra när vi kom dit. Jag målade upp berg av jordgubbar och grädde som vå båda skulle kunna äta obegränsat av utan att bli sjuka på en äng där hästar som dött före oss betade och vi kunde rida dem när vi ville. Jag frågade: "Vad ska du göra först när du kommer till himlen?" Min "Henschen" sa kort och gott: "Jag ska prata med Jesus."

Luther , Hallqvist och jag bländades av våra bilder av himlens bekvämligheter och fröjder men min lille son längtade efter den som gör att det är himmelriket, även medan vi fortfarande lever och innan himlen landat till fullo här. Jag är så glad att Oscar Emrik Natanael Ahlén hade något av min sons, eller kanske alla barns, klarsyn när han lade till den fjärde versen: 

De skall möta den levande Herren, de skall se honom sådan han är och förvandlas i ljus till hans likhet. Deras hopp han var, deras liv han är. De skall sjunga, sjunga, ja sjunga en ny, jublande sång.****

Utan den versen hade inte psalmen haft samma betydelse för mig och mina kära. Psalmen 172 visar alltså hur dumt ordspråket "Ju fler kockar dess sämre soppa" är. Luthers brev till sonen och Britt G Hallqvists tre verser blev kompletta med Oscar Emrik Natanael Ahléns fjärde vers på intiativ från psalmboksmommittéer i två länder och Egil Hovland tonsatte verserna. Där ser man, ju fler kockar dess bättre soppa!

Här kan man sjunga denna vers själv till pianokomp.

*Tyvärr vet jag inte hur man gör, men kan någon det får ni nu möjlighet att korrigera artikeln om den här psalmen korrekt.

**Den produktive Egil Hovland har ju komponerat melodin så den var aktuell från start för båda ländernas p/salmböcker.

*** Diminutivform  av Johannes alltså smeknamnsformen "lille Johannes".

**** Men när Hallqvist begravdes utelämnades denna , för mig så omistliga, vers.