söndag 10 januari 2016

Alma om Alma

Julen är för mig den självklara tiden för läsning. I julklapp får jag oftast minst en bok. I år fick jag tre och alla tre är underbar lustläsning.  Bara en var en roman, men vilken roman! Knappast kommer någon roman att överträffa denna 2016. Och typiskt nog var det min svärmor som gav mig den. Hon har en häpnadsväckande förmåga att hitta rätt romaner till mig. En skön förmåga att strunta i snobbfaktor och mångårig bokcirkelerfarenhet ligger nog delvis bakom denna begåvning.

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter (The Signature of All Things) heter romanen Jag skriver sällan om de böcker jag läser, inte för att de är betydelselösa, men de kommer ibland upp i "Desperately Seeking Dorothea" om jag hinner med, där har jag min läslogg. Men med Alma är det annorlunda, det var som att läsa när jag var tio år då alla böcker blev livsavgörande. Alma Whittakers livshistoria var ett underbart läsäventyr skrivet i den stil som alla stora romaner är skrivna i, nämligen 1800-talsromanens. Den där romanen som mer  tar sin läsare på allvar än sig själv. Självupptagna modernistiska experiment kan också ha sitt värde men vill man verkligen ha ett läsäventyr där berättelsen är i centrum så är det den stora romanen som stilbildades på 1800-talet som gäller.

Jag har aldrig hört talas om författaren till denna ljuvliga historia, hon heter Elizabeth Gilbert och hade en delvis likadan barndom som Alma, full av böcker. Precis som min. Min familj var snarare fattig än förmögen, men ändå känner jag igen mig i Almas välbärgade barndom, vilket ju visar att välfärdssamhället fört med sig en revolution i barnens vardag. Hade jag varit född 1800 precis som Alma Whittaker hade min sociala ställning gjort att jag troligen aldrig kommit i närheten av andra böcker än Psalmboken och någon postilla, med lite tur kanske en Bibel och då knappast en illustrerad utgåva.

Men nu föddes jag under andra hälften av 1900-talet och fick gå i skolan och böcker flödade över i mitt hem. Många var billiga små PIXI-bilderböcker, men de gav mig viktiga läsupplevelser i all anspråkslöshet. Jag hade massor av ritpapper, ibland riktiga ritblock, ibland baksidan av dokument eller valsedlar för Kyrkans väl som min farfar var engagerad i och därtill kritor och pennor i överflöd.  I min skola fanns också byns bibliotek och jag hade ett eget exemplar av Ursings Fältflora med mig på långa utflykter med mina hundar. Jo, även de mindre bemedlade kan ge sina barn en stimulerande barndom tack vare den altruism som uttrycks i en generell välfärdsstat.

För Alma Whittaker var just denna altruism gåtan hon aldrig löste. Genom studier av mossornas fascinerande liv kom hon fram till en evolutionsteori men vägrade publicera den eftersom hon aldrig blev färdig med den. Hon kunde nämligen aldrig förklara "Prudence-problemet" dvs varför människor tar sig an hundar, vårdar sjuka trots risken att smittas, hjälper barn de inte är genetiskt släkt med, vågar livet för andra i krig och katastrofer och tar beslut som de förlorar på för att någon annan ska bli lycklig. I denna altruism ingår också välfärdssamhället. Alma Whittaker kunde, liksom Darwin och andra evolutionsbiologer, inte ge svar på den frågan. Hon kunde inte heller förklara konsten, litteraturen och religionen genom sina teorier kring transmutationer och den starkastes överlevnad.

Som jag ser det har ingen evolutionsbiolog gett någon tillfredsställande förklaring på det problemet ännu. Men jag är glad att företeelserna finns och jag inser också att allt inte kan förklaras med naturvetenskapliga metoder. En viktig orsak till att jag ser kristendomen som det mest intellektuellt hederliga alternativet för livshållning är just att den svarar på frågan Alma Whittaker inte kunde finna svaret på. Kristendomens svar är att kärleken är skapelsens yttersta drivkraft och om vi människor inte får uttrycka kärlek förvrids vi till en karikatyr till varelse. För oss är ingen plåga större än att leva utan kärlek och utan någon att visa den till. Det tror jag beror på att  vi är skapade till Guds avbild och Guds väsende är kärlek och gemenskap. Som det står i 1 Mosebok 1: "Låt oss göra människor till att vara oss lika." 

Jag håller alltså till 100% med om Elizabeth Gilberts åsikt som hon uttrycker i en intervju kring romanen om Alma Whittaker: 
Jag har gott om plats i mitt sinne och min själ för att vara både vetenskaplig och andlig. Jag förstår inte varför de två måste stå i motsats till varandra. Jag kan mycket väl leva i en rationell värld där fakta är fakta – samtidigt som jag är öppen för livets magi och mysterium. Jag tror att man måste omfamna båda sidorna – det rationella och kreativa, det verkliga och drömmarna – om man vill leva ett rikt och helt liv. Så jag har inga problem med att tro på Gud samtidigt som jag tror på vetenskap.


14 kommentarer:

  1. Fantastiskt bra =) från första början var det just sådana tankar runt livet som fick mig att bli en sökare en gång i tiden , är detta allt tänkte jag, att arbeta tills man dör och har man tur bor man i en hyfsat land har man otur sliter man ont lider hela livet och dör när man är 45, och det är allt ?

    Man landar väl då till sist i att bli rå ateist livet har ingen mening och mål, är jag en elak rackare eller någon som bryr sig så spelar det till sist ingen roll alls.alla går ju samma väg till döden och ifall jag skratta hela vägen till banken när jag lurade människor spelar det ingen roll till slut.

    eller så finner man gud , som ju verkligen spelar roll med dom värderingar vi har eller struntar i.

    Vi människor ömmar om ett skadat djur, varför gör vi det, det dör ju ändå till sist.

    på samma sätt som gud ömmar om oss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant! Gud bryr sig om oss och har satt oss till att bry oss om allt levande på samma sätt.

      Radera
  2. Håller med. Ser inga klara motsättningar mellan vetenskap och tro. Precis som Newtonsk mekanik är ett specialfall (gäller ej 100 % vid relativistiska effekter) så är all vår vetenskap nu ett specialfall (gäller ej 100% i den större verkligheten).

    Det som krockar för mig är inte vetenskap och tro utan tro med det som jag finner (jag kan ta miste) absurt, t ex att Gud ser ut precis som Michelangelo målade honom, med näsborrar och skägg och en nattsärk som kläder.
    Klaus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Alma Whittaker levde när man trodde att det gick att hitta slutgiltiga svar av naturvetenskapen. Så är det ju inte längre. Det vi vet idag måste vi vara beredda att ompröva i morgon. Ja man kan blir fundersam inför diverse gudsbilder och bilder av Gud. Men mest förundrad är jag över Gud själv, förundrad och djupt beundrande.

      Radera
    2. Skulle tro att Michelangelo ville måla en bild av gud fader, och många äldre husfädrar på medeltiden hade ju skägg, som Michelangelo själv =)

      https://sv.wikipedia.org/wiki/Michelangelo#/media/File:Michelangelo_portrait.JPG

      Som tur är målade han inte gud med tillhörande nattmössa till nattsärken =)

      Ett snyggt skägg på en man kan ju även vara en styrkesymbol se bara på gimli eller kanske baldur.

      https://www.youtube.com/watch?v=mSCOQour_fg

      Kan bara hålla med annars klaus, brukar surfa ibland på vetenskapliga sidor som intresserar mig , astronomi, partikelfysik, nasas olika "missions" och ser hur allt går, behöver sannerligen inte krascha för att man tror på en gud.

      Radera
  3. En bättre bild av absurditet än Michelangelos Gudsporträtt är t ex en påstådd förekomst av polkagrisrandiga giraffer som på dvärgplaneten Pluto tillbringar all sin tid med att imitera Humphrey Bogart. Där går min absurditet gräns, men inte av vetenskapliga skäl.
    Varför finner jag en sådan bild absurd?

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. förmodar du menar denna ?

      https://sv.wikipedia.org/wiki/Adams_skapelse#/media/File:The_Creation_of_Adam.jpg

      Ja mycket i bilden är svårtolkat vad Michelangelo vill ha sagt =) ser ut som att gud och (änglarna?) flyger fram i en mantel.

      Radera
    2. p.s annars tycker jag bilden är en "klassiker" och tycker mig ha sett den även i "vetenskapliga" sammanhang när guds och adams finger möts är början på människans färd till högre höjder, On small step for man, One giant leap for man-kind...liksom :)

      Radera
  5. Det är inget fel på den tavlan, jag fick lite funderingar kring att många ateister påstår att tron "ur vetenskaplig synvinkel är absurd" vilket inte alls är sant. Och så ville jag ge något exempel på vad jag däremot kan finna lite absurt. Men sedan insåg jag att exemplet inte var så bra.

    Kolla Adams mage förresten. Han har en navel! Borde han väl inte ha, inte Eva heller. Men det finns en del teologiska resonemang om den där naveln och diskussioner mellan "umbilikalerna" och den andra gruppen som jag glömt namnet på..

    SvaraRadera
    Svar
    1. http://www.theologynetwork.org/blog/2008/08/navel-or-no/

      Radera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Hehe det där med navel problemet låter ju sannerligen som ett storm i vattenglaset =)

    Ja Ateisten Christer Sturmark måste nog ha mycket problem numera inte bara med troende utan även med läkarvetenskapen som i sina styrdokument menar att god vårdfilosofi innebär att man tar hänsyn till kropp och själ. Sturmark som ju menar att bara vetenskap baserat på solida bevis ska få lov att existera, men vad är då en människas "själ" kan man undra om man nu bara vill tro på sådant som man kan se och förklara rationellt. eller kosmologin som arbetar utifrån premisser att det finns stora hemligheter dolda där ute i kosmos arbetar ju med konceptet tro...inte vad ögonen ser eller som direkt går att förklara med "bevis".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja kul om navelproblemet, verkligen. Jag tycker då "Prudence-problemet" är viktigare att lägga teologisk tid på.

      Ja sk. "humanister" som i verkligheten inte alls är humanister, Erasmus av Rotterdam. Lars, Klaus och jag är exempel på humanister men knappast ateister, så det som håller ihop Sturmark och Ulvaeus mot Erasmus och Lars och Klaus är deras ateism inte deras humanism för då skulle ju vi lika gärna kunna hålla ihop med dem i samma förening med samma mål.

      Radera