Tacksamma tankar: vildrenar, vildhästar och vargar.

Nya vetenskapliga rön visar att svenska tamrenar (Rangifer tarandus tarandus) troligen inte är släkt med skandinavisk vildren (Rangifer tarandus fennicus) utan nenetsernas tamrenar. Samer som bodde grannar med nenetserna under kallperioden 400 – 600 e.Kr. lärde sig att sköta tamrenar, mjölka, köra in dem och använda dem i vardagen av nenetserna.  De använde sig alltså av dessas renar i stället för att börja med det mödosamma arbetet att tämja vilda renar. Tamrenar har under lång tid selekterats för sin förmåga att leva med människor och låta sig tämjas. Att börja med att tämja vildrenar var helt enkelt en onödig omväg att gå när nenetserna redan "uppfunnit hjulet".

Husdjursarkeologer/ biologer brukar tala om att tamdjuren har vissa egenskaper som avlats fram för att göra djuren mer anpassade till människans behov och förmåga. Exempelvis är aggressiviteten betydligt lägre hos tamdjur än dess vilda släktingar. När århundraden av  vänliga renar valts ut för avel och förstärkt de människovänliga anlagen fanns ingen anledning att börja med att tämja vildrenar med sina anlag för aggressivitet, svårförutsägbara vandringsmönster, skygghet och större behov av mat när det fanns renkalvar till salu som redan var vana vid det betydligt mer kringskurna livet hos människan. För att slippa få in vildrensgener  och vildrensuppror i tamrensflockarna, samt för att slippa konkurrens om renbetet, satsade dessutom renskötarna på att aktivt utrota vildrenen i Sverige  och lyckades med detta 1868. I Norge och Finland finns det dock vildrenar kvar, därav fick de namnet Rangifer tarandus fennicus.

Tamrenar står ut med mycket som vildrenarna i Finland aldrig skulle tillåta. De vet att människan är jobbig, men också bra att ha ibland. "Människans kaka är liten men säker" kan en tamren säga, medan vilda renar stundom kan vältra sig i lättjefyllt överflöd men också svälta ihjäl när tiderna blir bistra mumsar tamrenarna hö i inhägnader som skyddar mot rovdjur.

På samma sätt var det länge sedan hästarna tämjdes, tamhästar skiljer sig därför mycket från vildhästar. Det vet man genom att en diminutiv grupp vildhästar (Equus ferus przewalskii) från Mongoliet överlevt i djurparker trots att även dessa utsatts för utrotning av samma skäl som vildrenarna utrotades av renskötarna: de stör tamhästhållningen och de ger kött och hudar . På Nordens ark finns en flock där man kan studera vildhästlivet.

Det intressanta är att dessa hästar, som är mycket vana vid människor, inte alls beter sig som tamhästar. De är mycket vänliga men kan bli för nyfikna och påträngande, då får man absolut inte göra som med tamhästar och knuffa dem ifrån sig för då får man en smäll av deras hårda små hovar.  På Nordens ark har skötarna med sig sopkvastar som de måttar med mot hästarnas ben om det skulle behöva motas bort en häst. Dessa djur är de för skötarna farligaste att pyssla med av alla djuren på Nordens ark. Knuffande  ses som aggression av vildhästarna medan vi helt automatiskt tycker att hästar ska flytta på sig som svar på en människas knuff.

Tänk att de låter oss rida på dem, ja, de tycker till och med att det är roligt, tamhästarna.

Tamhästar däremot skulle aldrig protestera våldsamt mot ett tryck från en människa. På sin höjd står tamhästen bara kvar om den inte lärt sig gå undan för tryck, men de slår absolut inte mot människan. Till slut förväntar vi oss att hästen ska flytta på bakdelen eller framdelen bara genom att vi pekar mot den kroppsdelen. Det skulle aldrig en vildhäst göra. Jag kan inte minnas den dag då Smilla inte kunde flytta på sig när jag knuffade på henne trots att hon var så liten när vi lärde känna varandra. Och det vore otänkbart att få en spark som svar på det bestämda buffandet nu när hon flyttar på sig bara av att en människa rör sig i hennes närhet. Man behöver ingen sopkvast i stallet annat än för städning. Beter sig en häst felaktigt, kan man bara ta två bestämda steg mot den så backar den undan och vet att inte upprepa det oönskade beteendet.

Men hästar är ändå väldigt lika sina vilda kusiner med 66 kromosomer. De äter mesta delen av dygnet och måste få vara med sina kompisar för att trivas. Här får Smilla äta "straight from Gyllir's mouth". Men Gyllir och Smilla gillar inte bara andra hästar, de trivs också med sina tvåbenta flockkamrater. De mongoliska vildhästarna har svårare för att förstå vad människor vill, de är så bråkiga och oberäkneliga, tycker de. Ena stunden kommer de med mat och bjuder in och andra stunden knuffar de bort en och mucker gräl.

Detta är bara ett av många exempel på hur tamhästar beter sig annorlunda än vildhästar. Tamhästen behöver alltså studeras i sin egenskap av tamhäst. Många tar vildhästars beteenden som grund för hur man ska bete sig med tamhästar, precis som Guru Huru i USA på hundar, César Milan, hävdar att studiet av vargar är perfekt för att umgås med tamhunden. Visst finns stora poänger med det och vargar är betydligt mer lika hundar än vildhästar är lika tamhästar, Przewalski häst har inte ens samma kromosomantal som tamhästen*, men det är ändå många generationer av tamhundar mellan vargflockarna i Karpaterna för 10000 år sedan och Elva och Kapten. Elva och Kapten är abnormt oskygga, lättledda och dagaktiva jämfört med vilken varg som helst. Och till skillnad från en varg vill de inte leka burdust med oss, bara med varandra, för människor vill de inte bestämma över om de slipper, de nöjer sig med att följa oss. En hund blir olycklig av att vara flockledare, en varg tar utan knot på sig den rollen om den vinner det förtroendet.

En varg skulle tycka att det var läskigt utöver läskigt att gå i koppel med en ung skridskoåkare. Kapten tycker det är höjden av lycka.

På samma sätt gillar tamhästar att slippa ledaransvar. Eva Schaeder, hon med kraftskapande ridkonst, brukar prata om att ta vara på alla tusentals år av tamhästavel och inte behandla hästar som om de vore aggressiva vildhästar som vi måste dominera med diverse brutala maktlekar. De vildhästar som man valt ut för avel var av den vänligaste sorten av en redan fredlig art av gräsätare. För en bräcklig människa är ju även en vänlig vildhäst farlig, speciellt i jämförelse med våra tamhästar som har sin håg till att följa en tvåbent vän med sig redan från födseln och bara skadar människor av misstag. Detta gör mig djupt tacksam; alla åren av hästtämjare, ryttare, kuskar och uppfödare som i generation efter generation uppfött de vackraste och vänligaste djuren som tänkas kan: tamhästarna.

Vackra Smilla, tänk att du vill vara min vän! Tack alla munkar/nunnor, bönder, beduiner och  boskapsherdar som tämjt och uppfött alla Smillas förfäder! Och tack Gud för alla vackra vänliga vänner som hästarna är.

* 66, tamhästen har 64.