Maria- mamma och människa del II: det hedniska inflytandet

Madonnan  i rosengård målad av Stefan Lochner 1448.

Det enorma avståndet till Gud som gör att man liksom har trappan helgonen, St. Anna (Anna själv tredje, Marias legend-mamma), Maria, Jesus och sist Gud fader i många historiska kristna kyrkor är det hedniska i Mariologin. Även hedendom har ofta, liksom gnosticismen, en syn på det andliga som högre än det kroppsliga men hedendom är främst ett sätt att blidka nyckfulla gudar utan större intresse av människor om dessa inte kommer med offer som passar gudarnas smak och därför gör dem välvilligt inställda till dem som ger offren och som resultat av rätt formler och tillbedjan ger dem goda skördar och friska barn.

Den hedniska värld där de första kristna levde var djupt präglad av hellenismens pantheon. Maria som eget böneobjekt har i den föreställningsvärld som fanns i det hellenistiska romarriket först blivit mycket populär i trakter där man länge dyrkat Isis, Osiris och deras lilla Horus-barn. Den äldsta bönen till Maria, det som nu bygger upp mycket av RKKs liturgi, kommer från Egypten på 300-talet: ”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder”. Just där kulten av Isis var som populärast började man alltså först se Maria som medlare mellan människor och Gud. Bibeln har ingenting som antyder att Maria skulle ha denna roll. I Bibeln finns två förespråkare inför Guds tron nämnda: Den Heliga Ande, som på grekiska ofta kallas Parakleitos= försvarsadvokat i Nya Testamentet och Jesus själv. Här ger jag fyra exempel:

På sam­ma sätt är det när An­den stöder oss i vår svag­het. Vi vet ju in­te hur vår bön egent­li­gen bör va­ra, men An­den vädjar för oss med rop ut­an ord, och han som ut­fors­kar våra hjärtan vet vad An­den me­nar, ef­tersom An­den vädjar för de he­li­ga så som Gud vill.  Rom. 8: 26-27

Ty Kristus gick in­te in i en hel­ge­dom som var byggd av människo­hand och ba­ra en bild av den verk­li­ga. Han gick in i själva him­len för att nu träda fram inför Gud med vår sak.  Heb. 9:24

Mi­na barn, det­ta skri­ver jag till er för att ni in­te skall syn­da. Men om någon syn­dar har vi en som för vår ta­lan inför Fa­dern, Je­sus Kristus som är rättfärdig.  1 Joh. 2:1

 […]vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sit­ter på Guds högra si­da och vädjar för oss. Rom. 8:3

Isis och Horus-barnet

Vem var då Isis och varför tror de flesta forskare på området att hon var en modell för Maria som himladrottning och mer älskad än barnet hon födde? Jo, hon representerade liv och död och hennes lille son, som hon fick med guden Osiris efter att ha återuppväckt honom från de döda, Horusbarnet, står för vårens återuppståndelse liksom Demeter och Persefone i den grekiska mytologin men i den myten är inte Persefones make, Hades, någon hjälte. Osiris är visserligen dödsgud men god, mördad av sin bror  Set och gudomliggjord genom sin maka/syster Isis. Hon avbildas ofta som här till vänster. Isis var oerhört populär bland slavar och kvinnor i hela det hellenistiska området, samma grupper som först tog till sig kristendomen.

Genom Isis blev Osiris och Horusbarnet*gudar. Vid ungefär samma tid som den första Maria-bönen skrevs började man i Alexandria kalla Maria för gudaföderska: Theotokos. Vid kyrkomötet i Kalcedon 451 fastställdes att hon var gudaföderska och man lade också till att hon var Evig Jungfru. Man började fira hennes syndfria avlelse den 8 december och hennes födelsedag, förstås, den 8 september från 600-talet. Då firade man också hennes dödsdag, senare upptagande till himlen, den 15 augusti. 1950 fastslogs den sistnämnda legenden som den romersk katolska kyrkans officiella lära om Marias avslutning på jordelivet. En himladrottning var född.

* Horusbarnet som Isis födde efter att ha räddat Osiris och sett till att han befruktade henne när hon förvandlad till en flygande pappersdrake cirklade kring honom,