Nya vänner

FN-föreningen i byn låg vilande några år, så kom vännen Lena på att vårt "de fyras gäng" bestående av vänner som träffades då och då för att äta och mysa skulle göra något av våra sammankomster och så startade vi om FN-föreningen. Nästan samtidigt kom elever på skolan där tre av oss jobbade på att begära från kommunen att vi skulle bli FN-skola. Ja det lilla blev plötsligt stort. "Så är det att gå i förutberedda gärningar" skulle svärfarfar Amund ha sagt, och naturligtvis skulle han ha helt rätt.

Att gå i Jesu fotspår är som att... gå i Jesu fotspår. Han har redan trampat upp stigen i snön och då är det så mycket lättare att gå än om man ska bana vägen alldeles på egen fot. Detta med FN-föreningen är verkligen så. Allt har liksom gjort sig själv. Igår inbjöd vi till samvaro för att lära känna nyanlända och andra som vill umgås med nya bybor och jag tänkte att det blir väl vi i styrelsen som de ursprungliga vännerna plus den käre Hr. Bråddjup.

Men vi blev ett stort gäng av så intressanta människor. Pensionerade missionärer som jobbat med brunnsborrning i Indien och solenergi i Kina. Två syriska nyanlända, en taxichaufför med byggnadsingenjörsutbildning och en arbetslös ingenjör vilka startat en arabisk/svensk/engelsk facebokgrupp för nyanlända till byn där han publicerat vår annons vilket var den återpubliceringen som dragit dit de flesta av dem som kom. Två volontärer som tagit emot flyktingar i byarna runtomkring sedan i höstas. En kvinna från Uganda som just fått jobbtillstånd och söker jobb samtidigt som hon lär sig svenska på ABF. Två folkhögskolestudenter. Två busiga pojkar, varav vår Aron var en och den andre missionärernas barnbarn. Sedan dök en kvinna från ortens livaktiga teaterförening upp och erbjöd oss husrum för våra aktiviteter i deras mysiga lokaler och så var lokal för framtida upptåg fixat. Svärfarfar Amund ser och ler.