Vem ska jag tro på? : Tanach

Rebella kom med den relevanta kommentaren, varför tro på Jesus men inte på att Maria gjort en himmelsfärd 15 augusti, var född syndfri den 8 september och befruktad av den heliga Anna och hennes make Joakim i syndfrihet, kanske via en puss på kinden, den 8 december? Naturligtvis kan man som Richard Dawkins jämställa all tro och all religion med dyrkan av tomtar och troll. Men jag vet ju att Rebella inte är så platt och endimensionell i sin undran över tro och kyrka så jag tycker hon är värd ett rejält svar på frågan. Men det kräver två delar märker jag. Den första delen handlar mest om Tanach/GT.

Jag är född troende jag kan inte minnas att jag någonsin levt utan kontakt med Gud. Mina första minnen av min gudsrelation är när jag var så liten att jag inte kunde skriva och inte hade en lillebror, tre år yngre än mig. Jag skrev då brev till Gud som jag av någon anledning lade på TVn, mitt 2,5-års jags husaltare. Jag antar jag fick svar för jag minns inte att jag någonsin kände mig besviken eller dissad av Gud på den tiden. Bibeln läste jag rakt igenom i värsta slukaråldern som tioåring första gången och jag såg ingen anledning att tro att det var skickligt hopkomna sagor i den för jag fick liksom svar på mina brev från tidiga koltåldern i den. Det var som om en ljuvlig röst delvis läste texten för mig. Men när jag blev äldre började jag undersöka den mer kritiskt när jag kom i kontakt med andra antika skrifter. Jag lärde mig till och med  koinägrekiska enbart till en nivå som låter mig förstå NT någorlunda på grundspråket. För en riktig ateist är jag alltså en virrpanna som det inte är lönt att lyssna till. Men så är det, det är ingen mening med att försöka sticka under stol med den saken.

Varför tror jag då att Bibeln är en samling trovärdiga dokument som gör det värt att lära sig ett språk utan kommunikationspotential med nu levande människor? Jag som annars vill veta hur allt hänger ihop på molekylnivå, vilket stundom prövar makens tålamod. Nej, inte lät jag Bibeln ligga där oundersökt.  Jag läste också latin på gymnasiet och vi läste antika romares skrifter. Konstigt nog undersökte jag inte alls De Bello Gallico på samma sätt som Bibeln utan antog att de få textfragment som finns kvar av den är trovärdiga dokument och precis vad Julius Caesar ville få fram om sig själv och sin viktiga person. Inte heller Catullus, som jag blev så kär i, betvivlade jag. Han hade absolut funnits och varit kär i sin Clodia och ville otvivelaktigt ge henne tusen kyssar och leka med hennes sparv. Precis som jag inte hör till dem som envisas med att Shakespeare inte var Shakespeare föresvävade det mig inte att Catullus skulle vara någon annan än just Catullus trots de magra bevis som finns för den saken.

Med Bibeln var det annorlunda för den ifrågasattes hela tiden och det var för mig något annorlunda. Det betyder något om Gud är Gud men är ganska likgiltigt om Shakespeare är Shakespeare och i Bibeln berättas mest tydligt av väldigt många olika röster om denna Gud. Aldrig har jag läst något mer fascinerande och jag ville veta allt. Det gjorde mig inget om allt var "påhittat" men jag ville veta mer så där som en affacionado för Sagan om ringen gärna tar sig igenom Silmarillion, Smeden och stjärnan och Tom Bombadadills äventyr plus allt the Inklings skrev för att få hela bilden. Jag visste inte då att vi har betydligt mindre historiskt på fötterna för Julius Caesars existens än för Jesus, Jesajas eller Paulus. Ingen verkade ju tycka att det var en fråga om Julius Caesar existerat.

Nå, mina efterforskningar i antikens skrifter gjorde att jag kom fram till: något speciellt måste det varit med det judiska folkets fenomenala förmåga att samla text och berättelser och bevara dem först utantill, inlärda av barn upp till 12 års ålder när de skulle kunna den och börja ta ett vuxenansvar.  Sedan i skriftlig form i avskrift efter avskrift som bevarats som den dyraste klenod under diaspora och landsflykt under tusentals år. Viktigast var att ingen annan antik skrift liknar Bibeln, inte minst det vi kristna kallar GT eller Tanach. Antika skrifter är texter om krig, lagar, gudar och halvgudar och människor i de översta skikten av samhället. Men Tanach skrivs alltid underifrån. Dessutom är folket helt obegripligt hatat och förföljt genom historien från Hamans första försök till "slutgiltig" lösning rapporterat i Esters bok till dagens antisemitiska våld. Något måste det vara med dem och det ord de satt så högt genom årtusenden.

Många människor har varit inblandade i Tanachs tillkomst, den liknar inte alls Koranen som givits till Muhammed direkt från ängeln Gabriel även om en stor del av innehållet är liknande. Den påminner inte heller om Veda-skrifterna eller Havamál . Oddyssevs irrfärder mellan älskarinnor och lättlurade cykloper är något helt annat än slavarna som irrar runt i öknen i 40 år för att komma hem.

Tanach utger sig inte för att ha en enda författare eller att vara enhetlig. För säkerhets skull skrivs t.ex. två parallella historiska krönikor över Israel och Juda riken; Krönikeboken och Kungaboken och där står mycket som är föga smickrande för det judiska folket i dem och hela Tanach. Jämför man med det lilla som finns bevarat av Platons dialoger är skillnaden slående. David är en lurk på många sätt medan Sokrates saknar fel och hans filosofi hänger logiskt ihop. Tanach motsäger sig själv och berättar olika versioner av samma händelse lite varstans.  Judarna framställs allt som oftast som korkade, otacksamma och fega. De gör fasansfulla saker, skamliga saker och usla saker. Deras mest upphöjda kungar är knappast moraliska förebilder för någon, allra minst för ett folk som gav världen den första lagsamling som gällde lika för alla; slav som fri, jude som hedning, kvinna som man: de tio budorden.

Jämför man med Saxo Grammaticus krönika där den betalande danske kungen framställs som ett mönster för den tidens moral eller hur Julius Caesar framställer sin taktiska skicklighet och allmänna briljans är Gamla Testamentets historieskrivning om judarna ännu mer eljest. Jag ställde mig frågan varför man ville bevara detta till eftervärlden som ett litet ständigt attackerat folk, det är ju på många sätt en samling skrifter som kan jämföras med "Sions vises protokoll"* om man ser till hur just judarna beskrivs. Min slutsats var att detta var vad de uppfattade som sanningen och att den tvivelaktiga bild man fick av deras förträfflighet inte var viktig, det viktiga var att bevara sanningen för framtida generationer.

För mig är det ett bevis för att Bibeln är sann och trovärdig. Jag tror inte att Gud som skapat allt på allvar menar att ett lämpligt straff för våldtäkt är att våldtäktsmannen ska gifta sig med kvinnan han våldtagit. Men jag tror att en så konstig tanke för den tidens människor -och vår tids- som jubelåret aldrig skulle uppkommit om inte Gud inspirerade de 72 som skrev de detaljerade lagarna för hur judarna skulle leva tillsammans. Däremot är jag övertygad om att det verkligen var det som stod i lagen som de 72 och Mose nedtecknade.

Jag har heller inte svårt för att tro att en Mose funnits. Även han gör en massa konstiga saker som en "riktig arketyp" aldrig skulle göra. En arketyp är en enkel karaktär utan minsta spricka i fasaden. Den onde Loke gör aldrig något gott den gode Balder är lika oföränderligt god. Stallo är alltid lika korkad och elak som den listige lille samen som lurar honom är listig och påhittig i varje berättelse om dem. Madonnan är koncipierad syndfri , evig jungfru och gjorde därför en himmelsfärd i stället för att dö och återgå till "smutsig" jord.

Bara ett exempel: Mose gifter sig med den midjanitiska prästen Jetros dotter Sippora och får två barn med henne enligt Tanach. Hans bror och syster kritiserar honom för detta och sedan anstiftar Mose massmord på midjaniterna efter att en av hebréerna gift sig med en midjanitisk kvinna. Midjaniterna var enligt Tanach barn till Abraham precis som de, de var monolatrister/-teister precis som hebréerna och Mose var alltså ingift med midjaniter. Ändå gör han detta med ursäkten att de måste hålla sig "rena" från andra "gudar" och deras anhängare. Jag ser inte att det finns någon anledning att misstro att detta verkligen hänt men knappast är det ett efterföljansvärt exempel. Mose som arketyp förlorar på många sätt sin platthet och användbarhet också på många fler ställen. Min slutsats är att någon ledare som Mose funnits och varför då inte just Mose?

Kort sagt, som propagandaskrift är Tanach värdelös. Vill man presentera en religion och ett folk på ett attraktivt sätt skulle man inte sätta ihop en samling texter från en mängd olika källor varav en del inte ens tror på "rätt sätt" och flera motsäger varandra. Man skulle välja EN historieskrivning, inte flera och en bok som "Esters bok", där Gud inte ens nämns en enda gång skulle ha ratats. Man skulle också ha strukit alla underligheter som hjältarna gör: Abraham slåss på kungarnas av Sodoms och Gomorras sida , städer som redan var arketyper för snålhetens svåra synd när berättelserna skrevs ner. Därför är Tanach för mig en mycket trovärdig bok och en bok jag alltid hittar nya saker att irritera mig på, fascineras av och finna vägledning i. Därför tror jag att jag kan hitta sanningar om Gud, som alltid funnits i mitt liv, genom att söka i den.

*För många år sedan gjorde Ylva Eggehorn en nyöversättning av Anne de Vries klassiker Barnens bibel och den angreps då av judiska företrädare för sin antisemitism. Ylva Eggehorn svarade att värre saker står i Tanach och att inget är tillagt till den även om mycket är borttaget som är ännu värre, men hon ville inte döma judarna för de har sår som få andra folk har och hon gjorde också vissa ändringar i boken. Men detta visar alltså att Bibeln knappast stämmer in på de antika historiegenrernas självupphöjande ärende.