fredag 18 mars 2016

"De blindas tillmötesgående"

Förrgår natts mäktiga norrsken kan anas här trots otillräcklig kamera, svårt att förklara för en blind, nåd och åter nåd att få uppleva.
Lukasevangeliet 17: 3-4 Om din broder gör orätt, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han gör orätt mot dig sju gånger om dagen och sju gånger kommer tillbaka och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom.”

Johannesevangeliet 11: 54– 57 Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig undan till Efraim, en stad i området nära öknen, och där höll han till med sina lärjungar. Judarnas påskfest närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod i templet: ”Vad tror ni, kommer han verkligen inte till högtiden?” Men översteprästerna och fariséerna hade gett befallning om att den som kände till var Jesus fanns skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.


En poet läser dikter för blinda.
Han hade inte förstått att det var så svårt.
Rösten darrar för honom.
Handen darrar på honom.


Han känner att varje mening
ska sättas på mörkerprov.
Den blir tvungen att klara sig själv
utan ljus och färger.

Ett vådligt äventyr
för stjärnorna i dikterna,
för aftonrodnad, regnbåge, skyar, neonljus och måne,
för fisken som dittills glittrat så silvrigt under vattnet
och höken, så tyst där uppe på himlen.

Han läser - det är nu för sent att inte läsa -
om pojke i gul jacka på grön äng,
om hustaken i dalen som går att räkna vart och ett,
om numren som rör sig på spelarnas ryggar
och den nakna okända i dörren på glänt.

Han skulle vilja hålla tyst - men det går inte -
om alla helgonen på katedralens pelare,
om avskedsvinkningen i tågfönstret,
om mikroskopets okular och blänket i guldringen
och skärmar och speglar och albumet med ansiktena.

Men de blinda är så tillmötesgående,
så förstående och storsinta av sig.
De lyssnar och ler och applåderar.

Och efteråt kommer en av dem fram
med en uppslagen bok i handen
och ber om en (osynlig) namnteckning. 
Wislawa Szymborska

Hur många gånger har jag bevisats nåd? 7 gånger 70 räcker inte. Alla som förlåtit min klumpighet, mina elakheter, mina sura kommentarer, mina trötta utbrott. Alla blinda som jag glömt att visa vägen i min självupptagenhet. Alla dörrar jag bryskt slängt i ansiktet på folk av ren lättja. Girigheten som hindrat mig från att ge. 7 gånger 70 gånger räcker inte så det finns ingen anledning att bittert älta oförrätter jag tycker mig ha utsatts för. Det är frihet.


2 kommentarer:

  1. Szymborska, en av mina stora lärare till poesins värld. Som ung säg 14-22 gjorde jag stora ansträngningar att komma in i poesins värld. Det lyckades bara delvis genom texter i musiken, men den stora lyriken var ett främmande språk. Sedan i början på 90-tale av en slump snubblade jag på några Nobel-poeter och Halleluja , dörren var öppen och jag steg in och Wislawa höll mig i den ena handen ( hon hade inte fått Nobeln än) och T S Elliot i den andra.

    Alma gör en intressant koppling mellan WS och det religiösa eftersom WS var till synes mycket sekulär poet. Konsten är väl att lyssna det osagda mellan raderna och har ögonen att se det osynliga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag har inga problem med att blanda det vackraste med det vackraste från olika håll. Skönheten ser jag som ett gudsbevis och precis som du älskar jag Szymborskas poesi. För mig öppnar hon nya perspektiv på livet och därmed Gud.

      Jag sa senast igår till min man att just de poeter som fått Nobel-priset håller högsta klass, där väljer de aldrig det jag uppfattar som konstigheter utan alltid sådana som jag sällan läst förut men genast förstår varför de blivit utvalda när jag läser dem.

      Radera