Tro

Armenisk fastebanderoll

Lukasevangeliet 17: 11–19 Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Johannesevangeliet 12: 37–43 Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats? De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud. 

Mirakel skapar inte tro. Hur kommer det sig att mirakel stärker en människas tro, andra blir fixerade vid själva miraklen och glömmer helt bort Gud, medan de flesta förblir opåverkade. Älska ära från människor gör väl ganska många men flera av oss tror ju ändå. Tron framstår mer och mer som en begåvning som mest av allt liknar trofasthet och tålamod, inte självsuggestionsförmåga. Tro är en av de där långsamma, långsinta egenskaperna som snabbt glömmer oförrätter men evigt minns godhet och kärleksbevis.

Men är det Gud själv som gör människor oförmögna att tro? Jesaja verkar ju mena det. Hade alltså Kalvin och Luther rätt i att Gud skapat en del människor i akt och mening att tortera dem i evighet eftersom de förutbestämts till att inte kunna tro sig in i Kristus? Det liknar ju mer en satanisk sadist än den Gud Jesus visar oss i sitt liv och sin död.

Det är judisk sedvänja att citera en nyckelvers eller inledande ord i en text för att hänvisa till hela textsammanhanget. Läser man fortsättningen av Jesajas profetia står det: 

”[…]Om inte er tro består,

skall inte ni bestå.”

Vidare sade Herren till Achas: ”Begär ett tecken av Herren, din Gud, nerifrån dödsriket eller uppifrån höjden.” Men Achas svarade: ”Nej. Jag vill inte sätta Herren på prov.” Då sade Jesaja: ”Lyssna nu, Davids ätt! Är det inte nog att ni misstror människors förmåga, skall ni också misstro min Guds förmåga? Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’ Jesaja 7: 9–14

Ja, Jesus påminner om ett av de profetiska ord som sedan de första kristnas tid tolkats som en profetia om Jesu födelse. Och tron är något som handlar om att stå fast, vara kvar, fortsätta att tro. Trofasthet verkar åter vara det som efterfrågas och dessutom verkar Jesaja mena att tron trots allt är ett val inte predestinerad, tron kan bestå om folket väljer envis trofasthet. Så fick ju också Jesaja rätt; vi som tror på Gud finns fortfarande, vi är inte utplånade.

 En liten spillra överlevde och höll fast vid tron. Bara en av tio helade sjuka återvände till Jesus, var honom trogen och den personen var inte jude, han var samarier. Enligt predestinationsläran var han egentligen född till fördömelse eftersom det var de som fötts till judar som tillhörde det heliga folket. 

Men Gud har bara ett folk och vi väljer om vi vill tillhöra det folket som inte har något med etnicitet att göra. Den tyske hedningen Johann Sebastian Bach höll troget fast vid Jesus som sin vän och vi får alla sjunga med för den unga kvinnan födde verkligen sonen Immanuel=Gud med oss, inte mot oss: