På spaning efter den själ som flytt i den glömda skapelseberättelsen

Gud, geometrikern, skapar kosmos med hjälp av en passare för att uppnå perfekt harmoni. Målning från en naturvetenskaplig bok på medeltiden när man höll matematik, astronomi och geometri för att vara de skönaste av vetenskaper och därför ville man lära allt om dem och hur naturen var beskaffad, också för att lära känna Gud bättre. Så skapades de första universiteten till Guds ära.

Bibel 2000:

När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 

1917 års översättning:

Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden; men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.

 Karl XIIs Bibel
ALtså är himmel och jord tilkommen/ tå the skapade wordo/ på then tijd/ tå HERren Gudh giorde himmel och jord. Förra än någor stielck war på markene/ och förra än någor ört wäxte på jordene/ förty HERren Gudh hade än tå intet låtit regna på jordena/ och ingen menniskia war som brukade jordena. Men een dimba gick vp af jordene/ och watnade alla markena.
OCh HERren Gudh giorde menniskiona af jordenes stofft/ och inblåste vthi hans näso en lefwande anda/ och så wardt menniskian een lefwande siäl.

Tanach JPS 1917

Then the LORD God formed man of the dust of the ground, and breathed into his nostrils the breath of life; and man became a living soul.
 

Ordet själ fanns inte i svenskan innan kyrkan kom till Norden. Då inlånades det från fornengelskan för att översätta det grekiska begreppet αἰόλος vars grundbetydelse är rörlig. Fornengelskans sāwol betydde alla tre aspekterna som man funderade på som möjliga ordval vid översättningen av denna passage i Bibel 2000, nämligen: “själ, liv, rörlig och varelse”. Av någon anledning valde både 1917 och 2000 bibelkommissioner att utesluta ordet själ i den glömda skapelseberättelsen som citeras ovan.

Laestadianer gillar inte den nya översättningen, bland annat på grund av denna förändring från "levande själ" till "levande varelse". Det beror på gruppens konservatism och på att de helst läser den gamla finska översättningen, som bygger på Karl den XII:s översättning. Den senaste översättningen har tagit bort de flesta gånger ordet själ användes i de äldre översättningarna. Men just i denna skapelseberättelse blir konsekvenserna av bortvalet som tydligast. Jag tycker man åtminstone kunde valt att skriva : "Gud blåste sin livsande in i människan och så blev hon en levande varelse med själ/sinne". Så här i pingst- och trefaldighetstider (i östkyrkan är det pingsttid när vi har trefaldighet) är det intressant att läsa denna lite undanskymda skapelseberättelse eftersom pingsten handlar om ett andra inblåsande av en rörlig och levande Ande i människan efter att "den andre Adam", Jesus, blivit början på en ny mänsklighet.
 

Markku satte mig på spåret till denna språkspaning som också innehåller så mycket annat än språkligt finlir. Och jag håller verkligen med honom -och Laestadius efterföljare- om att ordet själ förtjänar ett bättre öde än att uteslutas ur skapelsen och numera enbart återfinnas i idiomet "kropp och själ". Detta bygger dessutom på ett ordspråk som på latin lyder: Mens sana in corpore sano, ett ordspråk som förminskar uttrycket själ till att betyda endast sinne/tänkande. Ändå vet vi intuitivt att själen är så mycket mer än vår mentala (ursprunget till ordet mental är förstås latinets mens, mentis) förmåga, dvs tänkandet. Som om den svårt hjärnskadade skulle vara själlös.

 I gnostiskt influerad kristendom gör man också felslutet att ande, själ och kropp är tre åtskilda ting som dessutom är rangordnade i samma ordning som de brukar nämnas så att anden är finast och kroppen är närmast värdelös med en själ som är lite mittemellan. "Människan är en ande som har en själ och bor i en kropp." dundras det ut från estraderna i egoteologiska, men också mer sansade, sammanhang.

Därför är det inte bara språkpoliser som borde slåss för att återupprätta ordet själ i helg, söcken och bibelöversättningar. Om vi börjar dela upp ordet själ i sina beståndsdelar och ge dem olika namn gör vi både antropologin och teologin en stor otjänst. Men vi gör motsatsen genom att börja återanvända det fornengelska sawol=soul=själ som grundläggande beskrivning av människan. 

Låt oss alltså återerövra ordet själ och ge det tillbaka sin forna glans och vida betydelse. Vi människor är själar; vi har både yttre och inre rörelseförmåga och vi är levande varelser. Om vi ser till ordet själs alla betydelser så är det bara det ordet vi behöver. Så kommer man automatiskt ifrån den där gnostiska graderingen av människans alla aspekter. Människan är en enda helhet,. Hon skapades hel och odelad av jord och Gud inblåste sin livsande i henne " så wardt menniskian een lefwande siäl.

Vi behöver inte långa listor för att förklara vad en människa är. Hon är helt enkelt en levande själ.

Det kinesiska tecknet för "skapa" innehåller element från den glömda skapelseberättelsen mittemellan de två mer välkända.