Blogg.se kommentarer

Tydligen fungerar det dåligt att kommentera på blogg.se så i väntan på att jag kan flytta inlägg därifrån hit lägger jag ut denna post där ni kan kommentera inlägg därifrån. Kopiera in länken till inlägget tillsammans med din kommentar.

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.

Kyrie och Gloria

Efter syndabekännelsen i gudstjänsten får församlingen i allmänhet avlösning, dvs prästen tillkännager att församlingens synder är förlåtna. Varför ropar då människan genast efter detta: Herre förbarma dig över oss!

Hagman menar att detta handlar om något annat än människans egen synd. Kyriet ropas för att visa på människans utsatthet inför alla möjliga grymma livsvillkor: jordbävning, hungersnöd, vardagsslit, sorger, bedrövelser, olyckor och kampen mot ondskan. Jag håller med. De som menar att kristendomen struntar i hur verkligheten ser ut har nog bara stött på någon slags framgångsteologi som verkligen är en nutida företeelse med historiskt sett kort livslängd. Kristendomen i övrigt förnekar inte allas lidande och svårigheter. Kristendomen lär inte heller att vi ska slippa det andra genomlider. Tvärtom menar kristendomen att Jesus är vårt föredöme i att uthärda lidande samtidigt som hans verksamhet gick ut på att bekämpa andras lidande.

Kristendomens Kyrie är också ett trotsigt rop om att inte i mindfulness-anda passivt acceptera lidandets realitet. Kristendomen talar inte om för den fattige att hon ska stå ut och acceptera. Jesus skulle aldrig säga till den lama eller arbetslösa hjälpsökande att acceptera och leva i nuet. Jesus helade den lama och gav den blödande kvinnan både upprättelse och hälsa. Nej, det kristna kyriet säger att vi lever i mycket lidande men det finns en kraft som kämpar mot det onda; herren Kristus.

Direkt efter Kyriet kommer Gloria. Det verkar ju lite konstigt, med de tvära kasten. Men Hagman menar att det är ett accepterande av det faktum att "sorgen och glädjen, de vandra tillsamman". Inget är bara lidande och inget är bara glädje. Gloria bekänner sig också till hoppet att en dag ska lidandet ta slut. Hagman skriver också: "Det är viktigt att poängtera att både Kyrie och Gloria är "tillbedjan". Ibland är vår livssituation sådan att vi bara klarar av Kyriet och måste överlåta Gloria åt resten av församlingen."

Det sistnämnda citatet kan jag verkligen skriva under på. För mig har det varit så att i vissa stunder hade livet varit olevbart utan vetskapen om att resten av församlingen sjunger mitt Gloria åt mig. Jag minns till exempel när jag en gång låg på en förlossningsavdelning eftersom mitt lilla barn dog i magen långt innan det skulle födas medan de andra mammorna på avdelningen låg med sina nyfödda bredvid sig. Det var en paradoxal tröst i sorgen att de hade fått friska små ungar att glädjas åt. Deras glädje gjorde min sorg mindre bottenlös. När jag kom hem fick jag en teckning av Eva, en downsperson i församlingen. Ingen visste varför jag var borta den söndagen, men på något sätt visste Eva och hade redan dagen innan gudstjänsten ritat en teckning full av röda hjärtan till mig. Hennes kärleksgloria balanserade mitt "Kyrie eleison, Christe eleison".

Kanske är det eftersom Hagman miste ett barn i en sjukdom under skrivandet av denna bok som han så insiktsfullt beskriver Kyrie/Gloriadelen av gudstjänsten. Jag tycker åtminstone att detta är ett oerhört tydligt bevis på att kristenlivet är ett liv i gemenskap som räcker över tid och rum och bär genom allt: den största glädjen och den djupaste sorgen. Det är inte bara en tankefigur och teori utan en konkret verklighet att en del i kristenheten just nu jublar i glädje samtidigt som en annan del kvider, ropar, gråter sitt Kyrie och däremellan finns många som befinner sig i någorlunda balans mellan Kyrie/Gloria. Alla befinner sig någonstans på den skalan genom hela livet, men ingen av oss befinner sig alltid i Kyrie eller Gloria. Kyrie/Gloria visar tydligt poängen med en kristen gemenskap; nämligen att vi ska bära varandras bördor.

Ibland är det svårt att helhjärtat ta del i Kyriet och väldigt ofta är det svårt att sjunga sitt Gloria. Men församlingen som grupp når en balans mellan dessa varje dag och varje stund.

Gemenskap i stället för hierarkier: "Alla är syndare, alla är lika värdefulla."

Som de sociala varelser vi människor är vill vi rangordna oss. Det ingår i all mänsklig kultur att bestämma vem som är bättre än den andra. Det som hinduismen gjort till en religiös ordning är en ordning som vi alla känner igen; några står högst i samhället och de är ganska få; brahminerna i hinduismen. Andra står lägst i samhället och för göra det alla andra finner äckligt eller tråkigt till usel lön; daliterna inom hinduismen.

Tankemönster som talar om "rent-orent", "högt-lågt", "attraktivt-frånstötande", "heder-vanheder" styr vårt umgänge med andra vare sig vi är medvetna om det eller inte. Påmind av Rebellas läsning av Patrik Hagmans böcker om kristet motstånd i en kapitalistisk hederskultur har jag läst om* hans senaste bok Om sann gemenskap veckan som gått. Där visar han hur kristendomen står för något helt annorlunda:

Kristendomens radikala kärna är just denna, tron på att en gemenskap utan hederskultur är möjlig, att det finns sätt vi kan vara tillsammans utan att behöva jämföra oss med varandra.

Hagman utvecklar denna tanke i bokens näst-sista kapitel, det om gudstjänsten, där han går igenom hela liturgin** för att visa hur kristendomen är radikalt annorlunda än den vanliga religionen. Han börjar med att ta upp gudstjänstens inledande syndabekännelse som ett sätt att etablera grundläggande fakta om vår totala likhet: " Alla är syndare, alla är lika värdefulla." Att bekänna sina synder i grupp är något annat än den enskilda bikten. Att bekänna sina synder i grupp utan att vara specifika, är att säga att vi är människor , inte Gud. Vi är alla på exakt samma nivå oavsett kön, etnicitet eller status utanför Guds rike.  Vi bekänner oss alltså, genom att bekänna att vi är syndare, till församlingens portalparagraf som Paulus formulerar tydligast i Galaterbrevet 3:28 :

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

 Jag läste också Joel Halldorfs ledare om sabbaten som jag tycker utvecklar tanken kring jämlikheten och Guds ärende med skapelsen intressant och tydligt. Hans text blir för mig en kommentar till Hagmans guide till kristet motstånd i en hederskultur där en av sakerna som betonas är vikten av lönearbete som skapare av den enskildas "värde". God läsning inför helgen!

Här kan ni lyssna på Hagman:https://vimeo.com/128858100

*En bra bok förtjänar alltid att läsas om, tyckte CS Lewis och han har så rätt! Hagmans böcker, vill jag påstå, bör repeteras då och då.

** På grekiska betyder ordet "folkets arbete", en politisk term. I kyrklig kontext är betydelsen "det arbete människor gör för Gud". Detta ord användes av grekisktalande judar redan innan kristendomen trots att det fanns många mer "religiösa" termer för vad som händer i en gudstjänst på grekiska.

Vad riddarna kan lära oss

Klaus Ferdinand Hempfling hänvisar till medeltidens riddare som förebilder för sin syn på hästar. Det är han inte ensam om. Ännu idag vill nog de flesta ryttare nå den exakthet och gemenskap med osynliga hjälper som riddare av nödtvång måste ha med sin häst för att kunna rida den ut i strid. Några är mer tydligt inspirerade av dessa medeltida ryttarförebilder och tränar med sina hästar för olika medeltidsevenemang och tornerspel. detta är inte en så ny företeelse som man kan tro, redan på 1500-talet var tornerspel i medeltidsdräkt populära. De föll senare i glömska och blev omoderna men är numera åter en väletablerad gren av hästsporten. Här ett klipp som Lars tipsat om:

Klaus Ferdinand Hempfling: en sorglig utveckling

Här på bloggen hänger en klok person som heter Klaus. I hästvärlden finns en annan Klaus, som tyvärr saknar blogg-Klaus ödmjukhet, men så är han också superstjärnan i hästhantering många vill efterlikna: Klaus Ferdinand Hempfling. För många år sedan kom jag i kontakt med Hempflings första och viktigaste bok Dansa med hästar. Natural Horsemanship hade kommit på modet efter romanen om Mannen som kunde tala med hästar där hästen Pilgrim reser över USA i en tydlig pastisch av Bunyans Pilgrim's Progress (Kristens resa) och finner harmoni hos en hästviskare. Jag fann en del metoder som romanens hästviskare, och många andra uppburna hästviskare i verkligheten, använde ganska läskiga men hästdansaren Hempfling visade på en väg att nå hästen som jag kände var min väg. Inspirerad av medeltida Cartusianer-munkar och korsriddare utvecklade han en metod att nå hästar som byggde på förtroende och kroppsspråk.

Tydligt och pedagogiskt visade han i boken hur man når sin häst på hästens villkor utan att leka rovdjur, som är grunden i NH. I stället gör han som människor alltid gjort med flockdjuren vi tämjt; får hästen att känna sig som en flockmedlem och acceptera människan som en häst som ser mystisk ut men är pålitlig. I boken använder han olika deltagare på sina clinics och deras hästar som mönster för hur man ska agera med sin häst. Han benar upp problemen och visar på lösningarna pedagogiskt och överskådligt. Jag har ridit in Smilla bl.a enligt hans idéer om att rida ut i sällskap med en gammal häst och leka i skogen. Hans tips går att applicera i verkligheten och är inte magiska eller ouppnåeliga på något sätt.

Med förväntan läser jag en artikel om Hempfling idag, 20 år efter att jag läste Dansar med hästar för första gången. Döm om min besvikelse när det visar sig att han helt tappat greppet. I stället för att lära ut sin metod till clinic-deltagarna (som han tar bra betalt av eftersom han "vill att folk är beslutna") menar han att han "[…]leder dem (hästarna) till deras öde. Jag sammankopplar med hästar på ett väldigt speciellt sätt.  De är anledningen till att det är så svårt att beskriva vad jag gör, därför att det är något som går bortom den normala förståelsen."

Som alternativ till att leda hästägaren Lulu till en bättre relation till hennes häst, som han gjorde med deltagarna i hans clinics i sin första bok, väljer han att förnedra henne genom att ställa henne stilla på mitten av ridbanan, prata om hur fel hon gör med sin häst, sedan be henne gå ut från banan och själv gå in på banan; ställa sig i kortändan av banan (mycket bättre position för att få en häst att reagera på en människas närvaro) och knäppa med fingrarna. Så klart får han kontakt med Lulus häst mycket bättre än hon som stod stilla i mitten av banan och lyssnade på hans föreläsning. *

Genom att hon gav Hempfling sin uppmärksamhet gav hon ju också sin häst anledning att ge honom sin uppmärksamhet, speciellt som han ställer sig i en position som med all säkerhet attraherar en hästs uppmärksamhet. Varje människa som besökt en hästhage vet hur det är om man ställer sig vid staketet. Man behöver inte ha något öde att erbjuda hästarna för att de ska komma fram och hälsa. Går man i stället ut i mitten av hagen bör man ha något intressant att erbjuda som exempelvis ljudet av knäppande fingrar, en prasslande påse eller en saftig morot om man inte känner hästarna väl. Jag tror inte det funkar att ge hästarna ett öde, men försöka duger. Däremot funkar det inte att stå helt stilla och lyssna på en person som står vid staketet. Vill man studera hästar i frihet är det dock en bra position och efter en lång stund kanske hästarna blir nyfikna och hälsar på den mystiska varelsen som står så stilla i deras hage.

Genom att använda välkända metoder för att 1: hästen ska dissa Lulu 2: attrahera Lulus hästs uppmärksamhet upphöjer han sig själv och förnedrar Lulu som betalat dyrt för denna behandling. Att detta inte är något som råkar hända just när Hästfocus är på plats förstår man när han säger: "På den tiden när man verkligen arbetade med hästar och var beroende av dem, var hästen som en RollsRoyce. Väldigt få personer hade råd med dem. Och det var ett heltidsjobb. Om du inte är rik kan du inte ha en häst, för du kommer inte att ha råd att ta hand om den ordentligt." Han har ett ärende, inte att lära ut hästkunskap, utan att förnedra hästvänner som han inte ser som tillräckligt "aristokratiska".

 I intervjun menar han sig också vara den enda i världen som rider hästar i form och sysslar med hästar i frihet utan tyglar och andra hjälpmedel. Jag vet inte vad han menar med det, men jag vet att både kända och okända människor sysslar med hästar i frihet. Varenda cirkus som har djur visar upp djur i frihetsdressyr, alltid hästar, ofta andra djur. Här kan man se en mahout som vandrar genom morgontrafiken i Delhi med sin elefant utan några tyglar eller bojor. Han är nog inte superrik. Han tar antagligen inte bra betalt för att dissa häst/elefantägare. Han kunde antagligen, massor av människor kan. Några gör det. Andra, som Ewa Schaeder, har clinics för att lära ut sina kunskaper utan att förnedra deltagarna. De flesta bara är med sina djur utan att förhäva sig.

Mitt råd till alla är att läsa och ta till sig Hempflings bok Dansa med hästar och sedan låta mannen som nu verkar ha drabbats av storhetsvansinne dansa med hästar i ensamhet Åter ett tråkigt exempel på hur det kan gå med människor som upphöjs alltför mycket av en okritisk omgivning. Tyvärr har han inte mycket vettigt att komma med längre, han har glömt hur man förmedlar hästkunnande och döljer det med mystiska floskler om "energier" och "öde". Tur att han skrev en bok medan han kom ihåg hur man lär ut.

En annan av mina stora inspiratörer är Diana Rhodin som i en tidningsartikel gav mig tipset hur jag skulle lära bort Chateaus stegrande** med att lära henne stegra på kommande. Här kan du se Diana Rhodin i aktion medan hon förklarar sitt tänkande:

*När hästen försöker bita Klaus Ferdinand Hempfling påstår han att hästen vill bita Lulu, som om hästen kan tänka ut att bita en person genom att bita en annan. Nej, helt säkert biter hästen den som står närmast för att visa sitt missnöje, inget annat. Diana Rhodin hade lärt den hästen att plocka näsdukar i stället för att påstå att den vill bita en annan person.

** Ja, min stabila ponny var en gång ung!

Hjortrongull-liv: tre ursäkter för att inte blogga

Sommarläsning

Sommaren är tid för läsning och utomhusliv. Denna sommar går dessa två inte att kombinera. Regn och lagom varmt gör myggen talrika och uteblir regnet anfaller bromsarna. Utomhusläsning är inte möjlig men frekventa åskväder inbjuder till läsmys inomhus. Här några exempel på min sommarläsning:

Sommarläsning

Sommarläsning med Aron

Sommarläsning

I byn där jag bor råder Ubuntu i praktiken fast få här har hört talas om begreppet. Därför ringde den pensionerade fårbonden en kväll i juni och erbjöd mig sin fårhage till våra hästar nu när han inte har kvar fåren. Det är en dröm för Smilla som verkligen börjar se ut som en riktig häst nu av det rika betet, men för Gyllir som haft fång och Chateau som blir tjock och stapplig av rikt bete kan det bli en ljuvlig död. Därför har de betesreducerare på, motioneras två gånger om dagen och tillbringar många nätter hemma i vinterhagen.

Magert hemmabete bäst för hästar som lätt får fång eller diabetes.

Regn och brittiska temperaturer gör rabatterna prunkande, boostar ogräset och grönsakerna kommer. Men bara salladen tog sig i mitt vinterodlingsexperiment. Inte så illa dock, med den kalla junimånad naturen fått leva med här hade det annars inte blivit en enda grönsak än på länge. Bärbuskarna blommar för fullt och redan mognar jätteblåbär i skogen tack vare mygginvasionen. Ja, något är de små blodsugarna bra till.

Svarta Smilla är mest ansatt av myggen. Inget myggmedel hjälper riktigt så svansen går i ett på henne.

Vintern som gick hårt åt småfåglarna och perennerna lyckades inte döda alla och de som överlevde mår bra i sommarens överflöd. Men en hoppas ju på torrare höst i år för att inte allt det som överlevde regnhösten som över natten övergick i 20 minusgrader ska stryka med nästa vinter. Naturen hinner inte med de snabba klimatförändringarna, inget är anpassat för de senaste årens regnhöstar som pågår långt in i december. Hjortrongull gillar vatten, men det får vara måtta med allt.

 Händels vattenmusik kan det dock aldrig bli för mycket av: