Barockpjäs om barock företeelse: favorit i repris

Shakespeare verkade i England under den kreativa tidiga barocken, den period som kallas The Golden Age i brittisk historia. Den mångbegåvade drottningen Elizabeth I regerade ett land som via segern över den spanska armadan blev en gryende stormakt och hon var den nybildade protestantiska anglikanska kyrkans överhuvud. Hon hade många fiender och inga medel var för grymma för att skydda staten och kyrkan mot dessas förmenta fiender. Shakespeare skrev pjäser som framförallt skulle dra publik och därför kunde han aldrig stöta sig med folkliga vanföreställningar om makt, kärlek, kvinnor och etnicitet. Han behövde också drottningens välvilja för sin verksamhet och skrev därför inget som ifrågasatte den rådande ordningen annat än i förtäckta ordalag.

Härom kvällen såg jag Shakespeares pjäs ”Köpmannen i Venedig” filmversionen från 2004 med Al Pacino i titelrollen som den snåle och föraktade Shylock. Den utspelade sig på Shakespeares tid i ett praktfullt Venedig där varje filmruta var som en barockmålning; det finns alltid fler detaljer att lägga märke till.

Vad jag särskilt fastnade för i denna version av pjäsen var dock det övergripande temat. Utan att ha ändrat i Shakespeares ursprungstext fick man ändå fram Shylocks tragedi i denna förmenta komedi. Tragedin som delas av Shylock med alla judar i alla tider. Rättegångsscenen gjorde tydligt hur kompakt en mobbs hat och oförsonlighet kan vara och hur rättslös den på förhand dömde är.

1500-talets judehat har tyvärr inte avtagit, delvis har det tagit andra vägar och uttrycks med andra medel än på den tiden. Ofta hörs uttalanden som här exemplifieras av Ilmar Reepalu, Malmös kommunalråd: ” Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”

Men varför ska just judar inte få ha ett eget land med trygga gränser? Det är ju det sionismen har som agenda. På vilket sätt kan det jämföras med antisemitism? Är det inte fortfarande föreställningen, som redan på 1500-talet var urgammal, om den vandrande och lömske juden som äter kristnas kött, Reepalu och likasinnade, då ser framför sig? Någon som varken har rätt till eller egentligen vill ha ett land med trygga gränser.

Ingen terror eller våldsutövande maktpolitik är rättfärdig. Men detta att jämställa att det finns en judisk nation med viljan att begå folkmord  kan bara rubriceras som antisemitisk. Jag vet att detta är långt ifrån korrekt att säga i de flsta svenska sammanhang numera. det är en mycket trist konsekvens av fegheten hos gemene politiker som vänder kappan efter den vind som blåser våldsammast. Judar utgör inget fysiskt hot mot svenskar men det gör islamister som hatar judar.  Bland många andra misshagliga "otrogna" framstår judarna som allra värst i dessa fanatikers ögon och även mer moderata muslimer är infekterade av den antisemitism som övervintrade i Mellanöstern medan den förde en tynande tillvaro i Europa efter Förintelsen.

Reepalu släpper sina grodor för att inte stöta sig med en stor minoritet i Malmö som öppet hänger sig åt den barocka företeelsen judehat. Han borde lära sig av Shakespeare. Shakespeare ville varken stöta sig med en judehatande publik eller en protestantiskt kristen drottning, men trots det har han skrivit en monolog åt Shylock, som inte bara ifrågasätter judehat utan också all rasism, i allt annat än förtäckta ordalag. Al Pacino i rollen som Shylock lyckas genom denna monolog vrida antisemitismen i pjäsen till sin motsats, ett bevis på hur stor konst både lever och överlever. När Reepalu och IS gömts i muséets mest dammiga vrår tippar jag att Shylock fortfarande lever, men hoppas då att hans monolog inte längre behövs för att lära ut tolerans.