lördag 8 oktober 2016

Dockornas tid

Predikaren 3: 1- 8 Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
 
När jag var barn hade jag några dockor, en hund med plyschpäls som kunde gå och skälla* och många plasthästar varav flera med "riktig" päls. En docka hade namn, en blåklädd bebidocka som hette Ernst-Hugo. Två (2) nallar hade jag också: en liten namnlös gulbrun och  och en jättestor i vit teddy som hette Makarius. Ja, ni förstår förstås att de namnbärande leksakerna fått sina namn av två kända män som gjort intryck på mig (Ernst-Hugo Järegård som läste sagor på TV) och mina föräldrar (ärkebiskop Makarios III av Cypern, det fria Cyperns första president). Jag var ett bortskämt förstabarn med många generösa vuxna omkring mig.
Nu har jag riktig hund. Elva simmar.


Mina två gosedjur låg mest i min säng men dockorna och hästarna lekte jag med ofta. Mamma hade sytt så många underbart vackra kläder till en speciellt vacker mörklockig docka och min enda barbiedocka hade en stor garderob den med. Jag sydde och stickade också själv kläder och hästutrustningar till mina dockor/hästar. Jag snickrade ihop uteboxar till hästarna och fick i julklapp när jag var 11 år en mycket efterlängtad BRIO-bondgård med avtagbart tak för alla små plasthästar som tillhörde Fortet (som skulle föreställa ett western-fort från 1800-talet och var gemensamt för mig och min lillebror). Men ingen av hästarna och dockorna hade namn utom den täljda trähästen från Gotland.** De andra hästarna och dockorna var däremot som Curlys fru i Möss och människor; namnlösa symboler. Symboler för olika saker beroende på lek så de fick aldrig egna namn. 

Underbara Clara har märkt något jag också funderat på, nu är det oftast tvärtom; barn har få eller inga dockor men kilovis med gosedjur. Gosedjuren har sällan namn för de är för många. Mina yngsta barn är ju betydligt yngre än mina äldsta och jag kan se förändringen i min barnaskara. Storsonen hade en mycket älskad waldorfdocka som hette Lisa. "Lisa är min bebis" sa han. Hon bäddades ner i min gamla docksäng och bars varsamt omkring överallt. Han hade dock många gosedjur jämfört med mig. Alla hade namn. Makarius levde ännu och var mycket älskad liksom sonens egna drake Mike-Runar. Min gamla barbiedocka, däremot, blev lemlästad och mina hästar skinnflådda av hans flinka små fingrar och hans lillasyster fullbordade slakten på barbiedockan som då varit innerligt älskad sedan min sexårsdag medan dotterns sexårsdag blev hennes dödsdom. 
Pålle som fick namn efter Maj-Britts häst.

Storasyster fick också mjukiskamelen Kameli och grisen Gris-Marie och dockan Hasse Aron och många fler. Hon var suverän på att hitta på träffande namn på sina dockor och mjukisar. Den där svartlockiga dockan med alla fantastiska kläder som mamma sytt hade mina föräldrar skänkt till någon insamling till barn utan svenska resurser. Jag tror det var ett IM- barnhem i Ramallah som söndagsskolan i Jukkasjärvi församling stödde. Det var nog till det bästa för inte hade hon fått behålla garderoben, inte heller alla armar och ben i min äldsta dotters händer. Men kanske hade hon äntligen fått ett namn av min finurliga flicka.

Lilla mittemellan hade en docka som hon älskade men den var som en kombo mjukisdjur och docka, saknade namn och gick inte att klä av och på.***  Resten var mest mjukisdjur allt fler av dem saknade egennamn och de som hade det var dessa som överlevt de äldstas barndom. Mina två yngsta har nästan enbart gosedjur och enbart de som ärvts av de äldre syskonen har namn förutom gosehästen Bruno som används som kudde, Elis-kaninen Kurt och lilla Pålle som fått namn av den häst Maj-Britt ägde när hon gav hästen till min då nyfödde andre son. Sondottern Signe har nästan enbart gosedjur och dockor i hennes närhet är alltid nakna och ofta lemlästade. Kläderna slits av och göms i något hörn av leksakslådan på en minut och sedan är den dockleken slut. 

Jag tänker att barn och deras leksaker avspeglar samhällets förändring. Idag är en jojo kul i högst en dag, sedan glöms den bort. Dockan är kul lika länge som det tar att slita av den kläderna och huvudet; ungefär tre minuter. Säckvis med gosedjur i nyskick bärs upp på vinden inför varje jul och födelsedag när mjukisförråden åter fylls på. Men den leksak som aldrig slutar fascinera är skärmen. Barn med enbart konkreta, analoga leksaker tröttnade på leken av sig själva förr eller senare. Barn med en digital skärm framför sig tröttnar aldrig. De enda pauserna de får från leken är när vuxna tvingar dem till annat: att gå ut och leka till exempel. Utomhuslek gick bra med både gosedjur och dockor men en skärm är värdelös i dagsljus. 
Namnlös gosehäst.

På skärmen gör barnen samma saker som med gosedjur och dockor; de bygger samhällen och sköter bondgårdar, stall eller djursjukhus men på någon annans villkor, interaktionen är bara en chimär den styrs helt av speltillverkarna, inte av barnen. Men leken blir beroendeframkallande och ostoppbar på ett sätt som de analoga leksakerna aldrig blev. Barnen drabbas av raserianfall och ångest utan sina skärmar. Inte ens tonåringar lämnar  sin leksak hemma när de går till skolan, vilket för några år sedan var nästan otänkbart. Lika ovanligt som tonåringar med leksaker på skolan var det med vuxna som lekte med dockor och gosedjur. Men nu är vuxna lika fast i skärmlekarna som de yngsta.

Ibland tycker jag att barn inte får vara barn lika länge som när jag var barn men det är nog snarare så att åldrarna smälter samman och går in i varandra. Inget har längre sin bestämda tid. På skärmen kastar du stenar samtidigt som du samlar dem i en hög. Du bygger ett hus och river ner det i samma stund. Vuxna och barn leker sällan med varandra men de leker samma lekar och det gjorde sannerligen inte jag och mina föräldrar.

Nutida barn behöver inga plasthästar de har tillgång till riktiga och kan dessutom spela Star Stable.

* En stor besvikelse, jag ville ju ha en riktig hund. Den riktiga hunden fick jag först som tioåring.

** Den hette Athos som den första häst jag någonsin ridit på barnridning under Jukkasjärvi församlings Gotlandsresa, då förstod jag att hästar skulle bli min framtid på ett eller annat sätt. Men den hästen var ingen leksak.

**Den leksaken lever fortfarande men nu som dekoration, små barn som hälsar på leker inte med dockor. Linnea-dockan heter den numera eftersom hon fick den av sin mormor på sin ettårsdag eftersom den såg ut precis som hon.


13 kommentarer:

  1. Kan inte säga så mycket om spel för jag är "medskyldig" :)spelar ju flitigt om jag inte har någon dam som vill träffa mig och ev vill bli livskamrat. men lite insider information kan jag ge :) något jag själv funderade på när World of warcraft var nytt och som populärast var varför unga var så intresserade, 11 miljoner prenumeranter som spelade regelbundet. då betyder ju spelet/leken något för ungdommar, men även en del äldre i min ålder .Spelet är ju verkligen inte Sekulär/Ateistiskt utan fullt av gudinnor och gudar människor med olika "krafter" medeltids fantasy och har miljöer som skulle kunna vara eden och vissa miljöer hur helvetet har utmålats, dör man hamnar man i en andevärld och har möjlighet att hitta tillbaka till sin kropp. Viktigt är att alla kan bli något i spelet man kan samla resurser,delta i raider mot monster och få belöningar tillverka kläder till sin spelkaraktär och tippar på att det minst tar 6 månader om man spelar flitigt att nå toppen, dvs att man har urtjusigt riddjur av något slag bästa kläderna och vapen som natarligtvis är 100 gånger snyggare än nybörjar kläder. Självklart är det ett sätt för speltillverkaren att hålla folk kvar i spelet och regelbundna expansioner och nya världar att upptäcka som är en del av försäljningens taktiken.

    Men men skapar även något gott, ungdommar som fungerar som officerare eller äldste för sina Guilds som sammordnar raider lär sig organisera och tala i handsfree på perfekt engelska , unga som träffar andra ungdomar från europa är inte det sämsta, chefens dotter gifte sig med en engelman hon träffade genom wow. Har även hört unga som tycker att wows ekonomi är attraktiv och borde mer vara en verklighet än det vi ser idag i världen, dvs en mer folkstyrd ekonomi där alla ges goda möjligheter som påminner mycket om katolsk social lära och den medeltida ordningen att det fanns en uppsjö av skrån,lärlingar och mästare som utförde olika former av arbeten iställer för ett ha ett mega gigantiskt multinationellt företag (som drar till kina så fort det kan)dvs en ekonomi som är folkets inte dom rikaste, och det är ju kul att wow kan inspirera unga hur välden borde se ut och kämpa för det.Sen misstänker jag att många unga finner världen för torftig,stel och rationell ända in i kaklet medans wow mer tilltalar hjärtat och estetiken. har hört någon säga att Tolkien och lewis döpte människors hjärtan till gud och delvis är wow på det hållet :) Det samma tror jag gäller medeltidsdagar på Gotland som blivit en stor sak för vissa unga som syr sina egna kläder och är med i mysteriespel i gamla kyrk/borg ruiner sjunger gamla medeltids sånger en del till maria andra till gud,så kan man fråga sig varför, för att något saknas i världen idag tror jag, en syn på att livet är spännande ett mysterium . gud lever i människors sinnen och verkar krackelera den moderna rationella fasaden mer och mer.Spelen idag inspirerar filmer och sång som skyrim som det med är någonslags Medeltids fantasy.

    Sången om dragonborn

    https://www.youtube.com/watch?v=hnXD6FRZtn0

    Är dragonborn kanske frälsaren Jesus eller kanske person/er som blir (välbehövliga) folkledare..fantasin får bestämma :)

    2 unga som spelar wow och bliv tvungna att göra slut på draken ysera som från början tillhörde ljusets välde, hon kallas hem av älvornos mångudinna Elune .

    https://www.youtube.com/watch?v=Z28axri5-tk

    Elin som brukar sy sina kläder själv och vara med på medeltidsdagar verkar trivas i skogen med väninnor i medeltidskläder och pilbågar.I slutet på klippet säger hon att hon mår bra i detta elementet, policy makers i Sverige tycks ju tycka att alla mår bra av 7-4 jobb bo i lägenheter som ser ut som skolådor och att människor är nöjda med det.Människor har blivit för "smarta" att tro på mer.Men verkligheten krakelerar dom föreställningarna anser jag ;)

    https://www.youtube.com/watch?v=B4H8of8dZkY

    Men wow har en laddningsskärm som säger " take Everything in moderation even wow"

    Som kan vara bra att veta ;)


    SvaraRadera
  2. p.s

    Minns jag hade en nalle och på natten höll jag alltid runt nosen på den som var mjuk, en gång ramla nosen av som ledde till gråt och elände och att mormor fick laga nallen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant inblick i WoW -världen. Jag som är engelsklärare tycker WoW är bra för mina elever som lever i denna spelvärld är bra på engelska , åtminstone är de frimodiga i att tala språket.

      Det finns ju värre spel och spel som är supersnälla typ Star Stable eller de som bygger på Astrid Lindgrens sagovärld. Mina barn har alla älskat Expedition Bibeln och har lärt sig mycket historia genom det spelet tills nya datorer inte längre kunde spela spelet.

      Men jag tror ändå detta är en ny tid då föräldrar och barn leker exakt samma lekar ibland till och med med varandra. Vi får se vad det leder till. Som jag märker i skolan förlorar unga koncentrationsförmåga av sina surrande mobiler men de som spelar strategispel är bättre på koncentration. Jag ser på vilka spel de spelar hur de fungerar i mina ämnen. GTA och CS är liksom ett snäpp bättre än de enklaste spelen som bara går ut på att undvika hinder på en väg typ Super Mario-originalen. De som spelar GTA är dock i allmänhet inte de socialt mest välfungerande individerna. De som är mest allmänbildade och språkkunniga är de som spelar WoW och liknande med folk från hela världen. Speciellt spelande flickor är klassens stjärnor så inte kan det vara bara dåligt med dessa spel. De som klarar sig sämst i skolan är de som bara sitter fast i mobilen för att titta på klipp av trafikolyckor, porr och Blocket. Beroendet av skärmen förenar dock alla grupper.

      Problemet är att det skolan kan erbjuda aldrig kan ge lika snabba (värdelösa) belöningar som ett datorspel och det gillar jag definitivt inte för elever idag väjer för allt som är jobbigt, dvs allt lärande eftersom det alltid är jobbigare än ett datorspel.

      Det är ett intressant fenomen att barn aldrig lämnar skärmen frivilligt. Ibland till och med ber de om att vuxna ska ta mobilen ifrån dem för att de ska orka göra något annat än glo på skärmen.

      Radera
    2. Jag tror knappt något av mina yngre barn har en leksak de skulle minnas som vuxna, sorgligt på sitt sätt, men det beror på att de har det ekonomiskt mycket bättre än du eller jag någonsin haft det som barn.

      Radera
    3. Ja vi hade kanske mindre med köp leksaker förr, men man var mycket ute minns jag, tv och barnprogram fanns ju bara kl 18 (drutten och gena ) ,lekte med papp kartonger ett träd eller varandra .

      Radera
  3. Dockor förstod jag mig aldrig på. Vad skulle man med dem till? Jag ärvde en hel hög från äldre systrar. De låg i en hög, totalt ointressanta.

    Att det ska vara så intressant att klä på och av dockor. Vad står det för, egentligen? Är det en lek för barn som inte själva har ett överflöd av kläder, eller vad handlar den leken om?

    Är skillnaden mellan dockor och gosedjur att dockorna leks mer aktivt med och gosedjuren mer bara kramas och finns?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror nog skillnaden är att gosedjur inet kräver aktiv lek, som du skrievr. De är liksom tröstsaker men inte leksaker i egentlig mening. Ja att klä på och av och tillverka kläder till dockor har nog lite med tillgång på egna kläder att göra. Har man alltid omoderna ärvda kläder på sig själv är det kul med en flashig barbiedocka. Har man ingen egen häst är plasthästar och Star Stable ett substitut.

      Sedan tror jag pysslighet och viljan att designa och bygag hör ihop med mer aktiva docklekar. Nu kan barn bygga och skapa i den virtuella världen så behovet av IRL-slöjd är inte lika stort. Det är ju också svårt att tävla med de vackra saker man gör på ett klick på skärmen med sin egen handakraft.

      Radera
    2. Förr fanns det klipp dockor och gubbar i papp som man kunde vika fast olika kläder på , rita och dekorera dom själv också antar jag. Påminner lite om wow där man kan ligga i och kämpa för fräsiga riddjur exempelvis, Ja den här "rid räven" skulle jag kunna tänka mig fara fram på i skogarna ;)filmen är en animering hur den går,springer osv

      https://www.youtube.com/watch?v=TPwbAxbr7oY

      Radera
    3. Åh klippdockor! Jag fattar dem som spelar WoW!

      Dessutom är det som att göra egen tecknad film och det var ju hur kul som helst fast man gjorde typ 3 sekunder efter timmar av hårt jobb med lergubbar.

      Radera
  4. Vi ska inte glömma katten, Isadora. Forever in my heart.

    SvaraRadera
  5. Den namnlösa gosedjurshästen är ju inte särskilt namnlös, hon heter Chateaux och var en av mina bästa mardrömsbekämpare när jag var liten.

    Och när vi är med varandra IRL och jag har min dator med ska du få se vad mitt kämpande i FFXIV (WoW-liknande spel) har gett för fantastiska riddjur och kläder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vadbra att du sa det! Jo de är fina tröstare de små djuren med liten aptit de med=) Vi ses ju snart, tack och lov!

      Radera