torsdag 27 juli 2017

Tyst retreat 1

Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’Lukas evangelium 13: 6-9


Råne älvdal är ett smycke , ett grönt och blått sidenband mellan lågfjäll fulla av malm. Därför anlades ett järnbruk här en gång i tiden av en Uppsalautbildad bergsman vid namn Meldercreutz i samarbete med Kengis brukspatron Steinholtz. För oss nutida retreatdeltagare är platsen inte alls en arbetsplats i den tyngre skolan men överallt påminns vi om den möda som byggde bruket och byn. Och den död och plåga. Den enda som fått bruket att gå med vinst var Jean Baptiste Bernadotte som var oerhört rik av plundringståg under Napoleonkrigen innan han valdes till kung i Sverige och därför kunde investera i den infrastruktur och personalstyrka som krävdes för att få denna rika bygd att leverera mer än dagligt bröd för lantbrukare och arbetare med små krav på att få sina egna behov tillfredsställda utöver det dagliga brödet. Det som varje människa behöver mer än något annat.

Nu levererar platsen frid och ro till människor som behöver frid mer än något annat. Inte för att vi plundrats ut av en girig krigsman och kung, eller kanske har vi det? Vem stjäl vår frid och ro? Vad får oss att ta ut oss tills vi passerat den berömda bristningsgränsen? Vad får oss kameler att lasta strå på strå tills ryggen knäcks? Ingen av dem som var där var arbetslös, hemlös, slav eller utfattig ändå agerar vi ofta precis som om vi måste slita från morgon till kväll i arbete och fritid för att få finnas till.

Som ett led i min rehabilitering fixade vän och man så jag kom på tyst retreat i Melderstein i slutet av juni. Platsen var väl vald: den gamla bruksgården från 1700-talet som innan det blev hotell var lägergård för SMF och därför finns ett litet kapell från 1970-talet på gården. Där finns det, i gammal norrbottnisk stil, ett stort fönster ut mot en av Råne älvdals många ängar i stället för altartavla.

Jag ursäktar ständigt min existens med hårt arbete och små krav på att få fylla mina egna behov. I en ständig kamp mot kroppens längtan efter ro, rörelse och ridning jäktar jag omkring i livet för att få finnas till om jag inte tar för stort utrymme eller tar för stor andel av jordens resurser. Samtidigt stänger jag ute Jesus ur livet eftersom gudsgemenskap är mitt eget innersta behov och mina behov ska komma sist och när sist kommer är jag för trött.

Samtidigt är detta något jag känner stolthet för. Jag sparar ingen möda. Jag sätter andra främst. Jag säger inte nej till behövande. Vilken outhärdlig människa jag blivit! Vem vill umgås med en frivillig martyr? En låtsasmartyr, för vad vittnar jag om? Det är ju lika tokigt som självmordsbombares "martyrium" som vittnar om fanatism och själsligt armod fast de troligen vill säga något annat. Jag kanske inte mördar någon direkt men någon kanske inspireras till att slita likadant eller får en konstig uppfattning om vad kristet liv innebär så de aldrig kan finna sin egen väg till livet vars namn är Jesus.

Sådant talade Anden till mig i tystnaden under försommaren i den himmelskt sköna Råne älvdal. Och det var inte första gången hon sagt det. Hur länge ska hon, mamma Gud, behöva tjata på mig? Sju gånger sjuttio gånger räcker då rakt inte. Jag är som mina egna ungar, tjatresistent. Men hoppet lever om att jag en gång ska få se barnen städa sitt rum och lägga sig när de är trötta av sig själva, precis som Anden vädjar till mig gång på gång om nåden och vilan. Hon vädjar för mig lika ofta: "’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.". Hon ger inte upp. Så jag förankrar mig i min trötta kropp och lyssnar till vad Anden vill säga, enligt Imse Vimse-principen, igen.

8 kommentarer:

  1. Om du inte hade tagit hand om dom dina och ditt job, vem hade gjort det då? Ja, livet kan bli ett martyrium när livet kräver mer än vad man har resurser för.Ett sådant liv är som självmordsbombarens. Man ger sitt liv för dom som man tror på och har ansvar för och "bomben" riskerar att brisera.

    På ett sätt det har redan gjort det.När man har varit med om sådant blir man märkt av skador och att samla ihop bitarna är lång och inte alltid angenäm process så som du beskriver.

    Men det där med Jesus låter inte bra.Varför har du förskjutit(?) honom till bakgrundet i ditt liv? Om han är det innersta källan i ditt liv, då skall du dricka av den källan.I ditt tillstånd , misstänker jag, kan man uppleva att man har blivit övergiven även av honom och du naturligtvis skyller på dig själv.
    Om det känns så, då får man söka upp honom igen och ha ett långt samtal med honom och vara envis och inte ge upp innan han svarar.Hur skall du komma igen utan han?

    Varför skall du ha prioriteringar som förr? Själ en stud för dig själv trots samvetets krav av mer uppoffring. Har du slutat be? Varför inte be när du rider, diskar, tjatar på ungar, du förstår.

    Jag är halvt om halvt en hedning men ett vet jag. Man for inte fuska med den mest centrala kärleksrelationen, den,som bara du känner till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Hej Markku, det där med Jesus förstod jag som ett sorgset konstaterande, att konsekvensen sorgligt nog blir sådan.

      Radera
    3. Ni har rätt båda två på varsitt sätt. I mitt liv är det så att Jesus varit som fjällen för mig, evigt stadiga. Men jag själv har varit som fjällvädret. Innersta källan är han och bönen lever ännu.

      Radera
  2. Jag har inte varit tillnärmelsevis lika illa ute som du, bara haft en mildare släng av stressrelaterad sjukdom. Men en sak vet jag: man måste slå till reträtt och hitta nya mönster. Det låter som att du håller på, för fullt. Det är bra. Fortsätt så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör jag, bättre dag för dag, men långt ifrån bra.

      Radera
  3. Bra du försöker med lugn och ro Alma :) Man hör att just kvinnor många gånger blir utarbetade, jag vet inte varför men kanske det finns någon slags press ,kvinnor ska heltidsarbeta,fixa hemmet,ha lyckade barn osv osv.

    Själv försöker jag sträva på andra hållet, förenkla så mycket som möjligt frågar mej själv behöver jag verkligen den här prylen/tjänsten om inte så får jag mindre arbete och kan mer njuta av livet vara tillsammans med människor jag gillar eller som du säger ha tid med guds ande, kanske du behöver känna att du får lov att skämma bort dig själv, för det får man ;)något jag lärt mig är att bara fira gud, sjunga exempelvis, man ska inte utföra något "arbete" bara ha skoj ihop med den högste och lata sej.

    Fast sen är jag ju singel och har inte barn och partner att rå om som dom med behöver omvårdnad och tid ;)

    SvaraRadera