Kazuo Ishiguro och människovärdet

Jag hade hoppats kunna ha en adventskalender i år men den stora tröttheten tillät inte det. Jag vill ändå skriva denna lediga luciamorgon med två krassliga pojkar hemma. Ni känner kanske till denna känsla av oceaner av tid, även om man med förnuftet vet att dessa oceaner snabbt förvandlas till en liten frusen pöl när man sätter sig framför en skärm. Jag tar dock Gud i hågen och riskerar att oceanen torkar ut denna morgon.

Årets nobelpris har engagerat mig mer än på länge eftersom jag sedan Berg i fjärran varit förtjust i Kazuo Ishiguro och inte hunnit läsa hans senaste Begraven jätte-förrän nu. Nu går dessutom hans Never let me go som radioföljetong i repris i en uppläsning som jag fängslades av redan första gången den gick. Jag läser också hans Den otröstade en gång till, fastnade inte för den första gången jag började på den. Nu är det tydligen en bättre period i livet för mig att läsa den för jag lägger inte undan den, utan roas till och med av den Kafkaliknande drömatmosfären och den ständiga frustrationen över att aldrig komma till skott för den stackars konsertpianisten på besök i vad jag uppfattar som Prag, men det kan nog vara vilken stor kulturstad i forna Österrike-Ungern som helst.

Dessa romaner har som gemensamt tema "vad är en människa" Svenska akademin har gjort ett val av en författare som faktiskt gör verklig nytta för mänskligheten. Jag hoppas denna trend, som varit extra tydlig sedan Svetlana Aleksievitj  2015 *, håller i sig och att vi slipper dystra misantroper som Mo Yan och Elfriede Jellinek i fortsättningen. Kazuo Ishiguro var för mig helt otippad eftersom han är så lättläst och populär, obegripligt varför jag håller fast vid den fördomen efter val som Tranströmer, Aleksievitj, Lessing och Jean- Marie Clézio. Men jag är oförbätterlig och blev åter förvånad över att ännu en favorit belönats.**

Alltså är Ishiguro  sedan länge en storfavorit. Från klarhet till klarhet skriver han in sig i litteraturhistorien och det allra bästa han skrivit är Begravd jätte. Aldrig tidigare har frågan "vad är en människa?" pentrerats djupare av honom. Detta till trots mot att han alltid tagit upp dessa frågor på ett briljant sätt. De flesta känner väl till Återstoden av dagen, åtminstone som film, där människans värdighet står i centrum när den perfekte butlern Stevens  ställs mot nazismens människoförakt och måste omvärdera hela sitt pliktstyrda liv. Immanuel Kant kritiseras här så elegant att det knappt märks, men efter denna läsning finner jag att jag plötsligt hittar argument mot Kants pliktideal, vilket tidigare var svårare för mig utan att känna mig som den ansvarslösa Slösa eller en flumpedagog från 1970-talet. Så inte är det så att Ishiguro inte kunde ta upp dessa frågor förut, tvärtom har de varit en ledstjärna i allt han skrivit : romaner, noveller, sångtexter och filmmanus.

Ändå står för mig Begravd jätte fram som hans hittills mest mästerliga roman på temat. Jag vill absolut inte spoila hans fantastiska intrigbygge men vågar mig ändå på att diskutera teman ur romanen. Vill ni slippa minsta lilla hint om boken, sluta då läsa NU. För här måste jag presentera litteraturhistoriens mest gripande kärlekspar, Beatrice och Axl. Fast de inte ens kan minnas sin ungdoms passion och hur deras unga starka kroppars såg ut eller kändes, älskar de varandra med en respekt som jag aldrig mött i fiktionen, bara  i verkligheten, tidigare.

I ett Britannien som börjat skakas om efter pax kung Arthur ger de älskande sig ut på en resa till sin son, som de knappt minns. De möter ormar som delar på sig och åter blir en enda, träsktroll, häxor och drakar men ändå är miljön realistisk med sår och feber, svält och mörker. Det regnar och plötsligt övergår det i solsken precis som våren är. De sover i rökiga stugor, fuktiga jordhålor och ruiner från Arturs glansdagar.  De äter goda måltider bland vänner och fiender, krigare och läkekvinnor. Glömskan är en gäckande skugga, en tät dimma som ibland lättar något över de allra äldsta och Axl och Beatrice finner skärvor ur sitt liv som de långsamt pusslar ihop till ett ofullständigt minne av kämpande uthållig kärlek. Ja, det låter som fantasy och visst är det det; en gammaldags allegorisk fantasy i Bunyan-stil men helt utan dennes förakt för mänsklig svaghet.

Efter läsningen kvarstår frågan om vad en människa är om hon befinner sig i glömskans dimma. Är vi bara en produkt av våra minnen, kemiska processer i hjärnan som lämnat sina spår? Eller kan vi, som Axl och Beatrice, ändå älska det vi glömt? Är vi fortfarande människor när senilitetens dimma lägger sig över oss eller är det barmhärtigast att låta resten av kroppens funktioner få hjälp med att upphöra, som alferna tycker i en nyckelscen i romanen? Kan ett samhälle leva med sina kollektiva minnen eller måste de förträngas för att vanliga människor , som Axl och Beatrice, ska få leva sina lugna liv i kärlek och gemenskap? Finns det en annan lösning än glömskan eller den hämndlystna fixeringen vid historien? Den kristna försoningfrågan har sällan belysts så tydligt i en roman. Har du inte läst Begravd jätte, gör det! Om du gjort det hoppas jag du kan kommentera nedan och ge ditt bidrag till de tankar som väcktes av romanen hos mig.

Har du läst den ska du också lyssna till Läsarpoddens samtal om romanen.

*även om jag tycker att Bob Dylan var ett felval står han ju för något gott för mänskligheten och han har säkert gjort en hel del för fred och försoning.

** antagligen är det någon slags inverterad snobbism hos mig, inte kul att se den rakt i sitt fula ansikte när jag står framför spegeln.