Askonsdag: Skapelserået inom oss

För en tid sedan fick jag denna video i min mejlbox. Det gick inte att se vem avsändaren var men jag gissar på någon av er mina fina följare som varit ett sådant stöd under dessa svåra år.

Jag tycker den passar så här i fastans inledning. En blind elefant som lyssnar och dansar till Bach på piano. Fastans tema av djupt allvarlig glädje slås an så väl av denna video.

Förfastan 2019 har i min familj varit en tid av avsked och sorg, tacksamhet och kärlek. Först miste jag en god ungdomsvän som jag musicerat tillsammans med i många år. Hon fick 52 år på jorden.
En vecka senare, 1 mars, dog vår gamla underbara hund Kapten 10,5 år gammal. Jag vet att ni som läser här förstår hur tufft det är att mista ett husdjur. För mig gör det rent fysiskt ont att Kapten inte längre är hos oss med sin vänliga trygghet och trofasta kärlek.

Kapten påminde mycket om den här dansande elefanten: stor, stark, stillsam och snäll i allvarsamt samspel med människor i sin närhet. Djuren är som vi människor på många sätt men utan synd. Just av att studera Kapten har jag förstått mer av hur man kan bli arg utan synd. På något sätt har jag fått för mig att arg = synd. Så är det inte. Att slå vakt om heliga platser och gränser som måste fredas är något gott. Onda avsikter är det som gör alla känslor till synd. Känslorna i sig är inte onda.

Samspelet med djuren lär mig mer om Gud på många plan och, tror jag, om meningen med allt. Skapelsens samspel och kärlek över artgränserna var ärendet när Gud sa:

Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Själv tycker jag ordet "råda" passar bättre än "härska". Jag tänker mig människan som ett "skapelserå" liksom folktron hade flera rån;skogsrå, bergsrå, havsrå med flera har Bibeln ett rå: människan som råder i världen men precis som Skogsrået är människan också en oskiljaktig del av den värld hon råder över. Detta blir synligt i människans förhållande till djuren när det förhållandet är som bäst.

Lägg märke till vad människan skulle äta, inte andra djur utan fröbärande örter, dvs de levande varelser som vill bli uppätna, de som har som strategi att sprida sig genom att vandra genom växtätares tarmsystem. 

Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

 Så när människan spred sig spred hon också frön från Eden. Hon tog också med sig djuren som ville leva med människan; hundar, åsnor, katter och papegojor. Jag tror muýterna om skogrået, bergsrået och deras systrar egentligen är halvt glömda berättelser om människor som levt särskilt nära djuren och växterna; människor med "djuröga" och "gröna fingrar" som kom ihåg de första människornas närhet till Gud och skapelsen.

Under fastan äter ortodoxa kristna bara sådan Paradismat, dvs mat som åts i Eden: frukter och bär, mat som vill ätas. Det är en fin sed som jag brukar följa under fastan. Kanske en idé även för andra nu när så många talar om matens klimatpåverkan. Frukter och bär kan ju också odlas i kruka inomhus. Speciellt lyckat har för mig varit att "mjölka" physalisfrön som växt till stora buskar och ger frukt ända in i december när de får bo utomhus på sommaren och sedan ljust och svalt i lillstugan. De sköts alltså som pelargoner.