Blåmåndag

Psaltaren 86: 8-10

Herre, bland gudarna är ingen som du,

inga gärningar är som dina.

Alla de folk du har skapat

skall komma och tillbe inför dig, Herre,

och de skall ära ditt namn.

Ty du är stor, du gör under,

du ensam är Gud.

Visst känns de här raderna som en refräng i psalmen. Även i blues kan det ju komma in ett stråk av glädje mitt i det midnattsblå och då som refräng: " I'm so glad I'm living, I cried I'm so glad you're mine." Tänkte Paulus, den beläste rabbinen, på Psaltaren när han lärde oss detta?

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud.

Paulus liv lämpade sig verkligen för blues. Vi med facit i hand vet att han blev en av världens viktigaste människor som fick enormt genomslag för sin verksamhet. Men om det visste inte Paulus mycket när han torterades, fängslades och till slut avrättades för att ha predikat evangeliet om Kristus för många av de folk som Gud skapat. När han skrev detta till församlingen i Thessaloniki var han redan väl förtrogen med att det inte var ett liv på en räkmacka att predika om Jesus som korsfäst.

Jag tänker att detta som Paulus påminner om så ofta är en slags refräng det också. Till detta ska vi alltid återvända i det kristna livet:  glädje, bön och tacksamhet. På väg till våra Jerusalem får vi visst vara rädda men för att inte tappa orienteringen måste vi sjunga samma refräng om glädje, bön och tacksamhet om och om igen. Glädjen som orienteringspunkt, bönen som kompass och tacksamheten som vägval är den karta Paulus ger oss att lära oss utantill på färden genom livet.