13 mars 2013

2013 hände något mycket sällsynt, en påve gick i pension. Det är min favvo-påve Benedictus XVI som gjorde detta epokgörande val. Jag vet att många avskyr Bengt, de anser honom konservativ och han hånades för att använda de gamla påvemössorna som hans företrädare den omåttligt populäre Johannas Paulus II aldrig hade använt.

Jag måste erkänna att JPII inte är min störste favorit. Det var ju kul med en polsk påve eftersom två av våra närmaste vänner är ett syskonpar vars föräldrar kom från Polen till stan (Kiruna) och bildade familj i början på 1960-talet, men jag vet inte. Johannes Paulus II har fortfarande en stor fan club fast han mot slutet av sitt liv var svag, skröplig och senil.

Jag visste inget om hans efterträdare när den vita röken steg upp och man deklarerade "Habemus papam". Magkänslan valde ändå Bengt XVI så fort han blev vald till påve. Jag är ingen Saida Andersson men jag bara visste att han var något alldeles extra som påve. Hans gärning fick mig inte att ändra åsikt, det är ju han som börjat rensa upp i pedofilskandalerna som JPII lät vara, till exempel. Men det var när han gick i pension jag förstod vad magkänslan sagt mig.

De chockade kardinalerna valde efter två veckor på dagens datum den förste argentinske, tillika den förste jesuiten, till påve. Han tog sig namnet Franciscus som den förste bland alla påvar. Han är betydligt mer populär än den intellektuelle tysk som nu är något så sällsynt som påve emeritus.

Men Benedictus XVI förblir min älsklingspåve och jag hoppas innerligt att hans exempel ska följas av Frans och hans efterträdare till dess Herren kommer i härlighet.