12 mars på Färöarna

firas Grækarismessa , Gregoriusdagen. Från början firades påven Gregorius den store, påven som på färöiska Wikipedia presenteras som följer:

Gregorius I pávi († uml. 540 - * 12. mars 604), vanliga kendur sum Gregorius hin Mikli ella Grækaris Mikli á føroyskum, var pávi í Rom frá 3. september 590 til deyða sín í 604.
Frá katólskari tíð hava vit mintst Grækaris páva á Grækarismessu

(Lite kul med färöiskan som faktiskt går att läsa i småportioner och någorlunda förstå. )

Men i dag är det snarare en vårdag än en påve som firas. I den julianska kalendern var ju detta vårdagjämningsdatumet. Det man särskilt ser fram emot på Färöarna är strandskatans återkomst. Återigen lite färöisk Wikipedia:

Tjaldrið er at síggja alt summarið. Tey flestu tjøldrini eru í Wales um veturin, men nøkur flúgva heilt til Fraklands.

Strandskata var inte lika lätt att deschiffrera som Gregorius. Men det är lite kul att det även här går att förstå att strandskator/ Tjaldri∂ är i Wales eller Frankrike under vintern. Färöarna låter också denna dag vara allmän flaggdag. Våren och strandskatan plus en påve, det är väl värt att fira? Ja, även om vi nu är i fastetider är det inte fel med en allmän flaggdag. Det borde vi faktiskt göra oftare, fira med en flaggdag. Ingen fasteprincip behöver offras för en flaggdags skull. Det är festligt med flaggdag även utan frossande. 

Numera firas det mesta med överdåd av socker, fett och annat som vi redan har för mycket av. Det måste kosta pengar för att vi riktigt ska upplevas fira något. Jag tror det var Johan Hakelius som i "Spanarna" tog upp att vi numera inte kan belöna stordåd och mästerverk på något annat sätt än med pengar. Vem bryr sig om de som blir adlade i dag? Eller att någon får Nordstjärneorden? Nej det är pengarna som räknas enligt kapitalismens glädjelösa logik.

I vår familj brukar vi skämta om detta: gärna en ordentlig pension men först en rejäl medalj för lång och trogen tjänst. Medaljernas storhetstid var annars för hundra år sedan. Det var då Mariana Sarri fick medalj för att ha fött så många barn som nådde vuxen ålder. Det var också under den tiden som Nils Nilsson Skum fick medalj för att han stoppade rentjuven Henrik Fjällborg som under oåren 1902 och 1903 då och då sköt en ren för att föda sina familj. Efter ett antal stulna renar utlystes en belöning för den som avslöjade tjuven. Det blev alltså konstnären NN Skum.

Nils Nilsson Skum sköt honom i renskogen. Henrik Fjällborg från Fjällnäs dog på väg till sjukstugan i Luleå. Skum fick medalj för sitt rådiga ingripande. Familjen bär ännu bitterheten med sig fastän det hände för 117 år sedan. Medaljer och adelsskap kunde alltså vinnas av väldigt olika anledning, dödande och födande och allt där emellan. Det kan ju förklara medaljernas devalvering. Pengar kan trots allt köpa saker som inte påminner om varken stor- eller illdåd, medan medaljen hänger där och påminner. På samma sätt som flaggdagar påminner om födelse och död och allt där emellan: kungens födelsedag, FN-dagen, jul, påsk och Gustav II Adolfs dödsdag.

På Färöarna är det förstås allmän flaggdag för vårens och strandskatans ankomst idag, inte många firar egentligen Gregorius I* . Här i nordligare nejder är denna tid ännu vårvinter, den årstid som förlåter alla andra. Ingen allmän flaggdag finns för just vårvinterns ankomst någon gång i månadsskiftet februari -mars. Kanske behövs det inte, själva naturen liksom flaggar så här års med snövita vidder , blåa himlar och solsken som aldrig kan vara ljusstarkare.

Mitt i allt detta är ändå naturen just nu på randen av döden, alla förråd från hösten börjar sina: nötgömmor och underhudsfett är snart uttömda. Tinar inte snön snart klarar inte de större gräsätarna sig men tinar den för fort hotas själva gräset. Vårvinterns dans är en dans på gravens rand, precis som hela fastan. Men vi med facit i hand vet ju att det finns liv i slutet av döden. Jag tror inte Henrik Fjällborg kommer att vara glömd när döden tar slut, han kommer att få rättvisa och kanske får han också tala ut med NN Skum om det som hände svältvintern1903. Mariana Sarri och hennes många barn kanske också får ta ett allvarssamtal till exempel med Gregorius I om hans kvinnoreducerande Bibeltolkning. Eller så bryr vi oss inte längre. Påveskap och teologi kommer då att vara lika intressanta som en medalj från tidigt 1900-tal då när vi ser Gud ansikte mot ansikte och alla strandskator har anlänt för att stanna.

*och eftersom jag känner mig extra feministisk idag låter jag bli att kommentera honom