15 mars 1568

eller 25 mars, föddes Johannes Bure, adlad Bureus, präst, mystiker, riksantikvarie, riksbibliotekarie, släktforskare och den svenska grammatikens förste upptecknare. En man helt i min smak alltså, dessutom "norrlänning" i svensk historieskrivning Fast jag tycker ju förstås att han är en västerbottning (släkten finns också i Österbotten) vars släkt kom från Bureå, en plats han skrev om bara 100 år efter att byns första skattebönder registrerades 1543. Men Bureåområdet har varit bebott mycket längre än så. I trakten finns lämningar från både brons- och järnåldern plus något som sägs vara en klosterruin från 1400-talet.

Det är begripligt att människor tidigt bosatte sig i Bureområdet. Det är en ljuvlig vattenrik trakt med goda möjligheter till försörjning (ja , Burebolaget började här). De fyra första skattebönderna skattade för säljakt, fiske och en kvarn. Rasta gärna i Bureå om du reser efter E 4:an.

I kyrkparken kring Bureå kyrka finns denna rara lilla japanska bro.

Johannes Bure föddes dock inte där utan i Åkerby socken i Bälinge i Uppland men han återvände till släktnamnets upprinnelse när han började intressera sig för släktforskning. Släktforskning känns som en modern företeelse för pensionärer men släktforskning är en mycket gammal företeelse som till och med rika romare pysslade med och den får då och då ett uppsving. Ett av dessa uppsving var under renässansen när Johannes Bure levde.

Det banbrytande som Johan Bure gjorde var att göra en ättetavla av ofrälse , men självägande bönder. Den äldste anfadern var säljägare kring år 1400. Innan Johan Bure började släktforska var det bara adeln som höll sig med ättetavlor, de tog dessutom bara med ättlingar på manssidan. Johan Bure, som var en Bure på mödernet själv, tog med både män och kvinnor så Bure-ätten gjorde ingen skillnad på mödernet eller fädernet.

Han var också en språkmänniska, denne Johan Bure. Han blev tidigt föräldralös men togs om hand av människor i sin närhet och för att finansiera högre studier undervisade han i hebreiska som han lärt sig på egen hand när han var 18 år. Han kunde också finska, vilket var ett officiellt språk i hela Sverige vid denna tid. Alla Gustav Vasas söner lärde sig finska vilket är uppfriskande att läsa om man jämför med den svenska snobbism gentemot finska språket som råder idag. Latin och grekiska var inte heller så konstigt att en universitetsutbildad ämbetsman kunde i Sverige under renässansen men arabiska var inte det vanligaste språkvalet på denna tid, det kunde däremot Johan Bure.

Han växte upp i en ovanligt runstensrik trakt och parat med sitt språkintresse blev det naturligt att han intresserade sig för dessa. Han skrev en fornsvensk grammatik, påbörjade en svensk ordbok  och skrev en svensk grammatik, den första någonsin att beskriva svenska språket vetenskapligt. Men han nöjde sig inte med detta utan var också urmakare, samt en skicklig tecknare och hade han levt på 1800-talet hade han antagligen räknats som en betydande konstnär men under renässansen var det vi kallar konstnärer hantverkare och då hänger ju allt ihop eftersom teckningskunskaper och urmakeri hörde ihop med kopparstick och xylografier som han också bemästrade. 

Urmakarkunskaperna använde han även till att tillverka instrument för astronomi och geodesi. En av hans mest namnkunniga kusiner i den stora Bure-ätten, Anders Bure, kartograf och matematiker, grundade det svenska lantmäteriet så de verkar ha inspirerat varandra till stordåd i Bure-släkten, Johan blev riksantikvarie och många Bure-ättlingar var viktiga i hela den nya administrationen i Sverige. Det var alltså en verklig renässanssläkt, med breda och djupa kunskaper i många områden, från säljakt till medicin, från skogsbruk till astronomi. 

Johan var kanske bredast av dem alla. Trots hans insatser som riksantikvarie, riksbibliotekarie (även här var han först i landet), språkforskare, och släkt-dito, tyckte han själv att det viktigaste han åstadkommit var sitt arbete inom - mystiken. Renässansen hade nämligen också med sig ett stort intresse för kabbala och annan "esoterisk" kunskap. Det  var en gnostisk mystik som menade sig besitta dold kunskap. Inspirerad av Kabbala hittade Johan Bure på adalrunor med samma funktion för en runkunnig som hebreiska skrivtecken har i Kabbalan. Han var också medlem i den då nybildade Rozencreautz (Rosenkors)-orden som fortfarande är verksam i Sverige. Jag minns att min pappa hade någon bekant som försökte värva honom till Rosenkorsarna och jag som alltid varit en patologisk läsare läste den broschyr han fick av denna person.*

Det kom mig att tänka på hur flummig Upplysningen var, liksom renässansen. Swedenborg var inte den enda esoterikern under Upplysningen. Det var den tid i historien, förutom vår egen, där sällskap som Rosencreutzare, kabbalister och Frimurare verkligen blomstrade. Jag tänker också att visst gick Johan Bure vilse lite grann men skulle han ha nått så långt som språkforskare, antikvarie och uppfinnare utan sin öppna världsbild  där allt kan hända? Isaac Newton var precis lika flummig och mångbegåvad som Johan Bure och vi vet ju att han räknade fram gravitationen genom att han sökte bevis för Guds kreativa energi i skapelsen. De moderna ateister som lever i sin låsta lilla låda och föraktar alla som liksom Newton och Bure tror på att verkligheten är större än den fyrkantiga lådan och därmed upptäcker saker som andra inte sett, annat än som självklarheter som inte är värda att fundera över, har en del att lära om den epok de alltid hänvisar till som så föredömligt ateistisk och vetenskaplig.

Att Johan Bure såg att orden betydde mycket mer än man vanligtvis tänker på berodde helt säkert på hans kunskaper i hebreiska och Bibeln. För var och en som verkligen läser Bibeln med ett öppet sinne, och speciellt om man har lite koll på originalspråket, öppnar sig "valv efter valv" och så läste Johan Bure. När Johannes-epilogen slår an sitt mäktiga "I begynnelsen var Ordet" - ackord får varje språknörd en känsla av ljuvlig svindel. Språket är nämligen ett mirakel, fullt av hemligheter som vi ännu inte upptäckt. Och Bibeln är den boksamling som aldrig upphör att vara aktuell medan den alltid behåller några mysterier. Den öppnas för den som behöver det, men ger inte alltid exakt samma svar till dem som frågar. För mig fungerar Bibeln så att den ger det jag behöver, men typ aldrig det jag villhöver.

Johan Bure fann säkerligen lite annat utöver vad som verkligen finns att finna i Bibeln (jag tror inte på talmagin i Kabbalistikens eller i övrigt dess sätt att använda bokstäverna, snarare är det matematik- fast matematik är ju också ett språk och därmed lite av magi). Johan Bure fascinerades av språkets magi och mystik, på det sättet liknar han mycket renässansförfattaren Shakespeare. Även han blandade och gav från det magiska till det verkligt jordnära vardagliga. Men till skillnad från Shakespeare är inte Johan Bure läst och uppskattad i breda kretsar idag. Jag tror det beror på att sonetter och pjäser är mer läsartillvända än grammatikor. Men för oss språknördar är njutningen lika stor oavsett om man ser En trettondagsafton eller fördjupar sig i runsvenskans grammatik. 

Var och en borde ge grammatiken en chans och då tänker jag inte på Johan Bures banbrytande verk utan på dessa underbart roliga och informativa grammatikböcker av Sara Lövestam:

 Matteuspassionens inledning från ett fint uppförande i Engelbrektskyrkan maj 2011. Johann Sebastian Bach skrev sin musik med budskap som finns i själva musiken, inte bara i orden, alltså lite av ett "hemligt" budskap. Men liksom i Bibeln är budskapet öppet för alla som vill förstå. En av många stora behållningar av att sjunga Johannespassionen med körer från hela Norrbotten var att Ingemar von Heijne föreläste om dessa budskap för oss körsångare.

*Jag tyckte det kändes obehagligt att läsa om denna grupp som hade sin storhetstid under Upplysningen och var inte alls lika tolerant mot deras högmodiga budskap som min pappa. Det berodde säkert på att jag inte kände personen som bjudit in pappa. Men pappa gick så klart inte med, det var tydligt att läseriets kristendom inte stod högt i kors bland Rosenkorsare. Jag minns inte så många detaljer om vad de stod för men högmodet att besitta kunskaper som inte alla kan erhålla hur mycket de än studerar väckte min avsky (som var lättväckt när jag var femton år). Jag hade nyligen läst Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe och kände delvis igen idéerna från den bokens 1700-talsmystik- Där var det spännande, i broschyrens verklighet obehagligt.