16 mars 1750

föddes musikern och astronomen Caroline Herschel som yngsta dotter i en judisk medelklassfamilj i

Porträtt av astronomipionjären vid 92 års ålder

.

Tyskland. Men det var i England hon blev astronom. Där blev hon bland annat den första kvinnan i världen som fick betalt för detta yrke av själva kungen. Det var nog bra att hon flyttade till England med sin bror för hennes far var död, han som ville att hon skulle få en teoretisk utbildning, medan hennes mor inte ville att hon skulle ha någon ordentlig utbildning annat än i praktiska sysslor som enklare sömnad och hushållsarbete. 

Fadern, som var självlärd oboist, försökte lära upp Caroline i smyg när modern var bortrest men det var svårt för Caroline att hinna med studier eftersom hon hade stort ansvar för hushållsarbetet. Modern trodde att den korta flickan, 140 cm, aldrig skulle bli gift och hon ville inte att hon skulle få en egen lön och självständighet som guvernant, vilket en utbildning skulle kunna ha lett till. Men modern lät henne följa med storebror William till England efter faderns död. Caroline återvände inte till Tyskland förrän brodern var död och även där blev hon då hyllad av kungahuset för sitt vetenskapliga arbete.

I England försörjde sig brodern, William, som kyrkomusiker och mot moderns önskan utbildades Caroline till sångare. Som sådan blev hon mycket uppskattad men brodern ledsnade på musiken och hon fick i stället bli hans assistent i hans nya passion: astronomin. Hon antecknade hans nattliga upptäckter på stjärnhimlen och ansvarade för att teleskopen fungerade som de skulle. Med tiden blev hon allt mer självständig som astronom, speciellt sedan brodern gift sig och hon fått en brorson att lära upp till astronom, John Herschel. Genom hennes snabba och noggranna arbete kartlades stjärnhimlen och hon upptäckte också på egen hand ett antal himlakroppar, mest känd av dem den andra följeslagaren till Andromedagalaxen med det föga fantasieggeande namnet: M110(NGC 205). Hon upptäckte också en rad kometer och nebulosor med ett Newton-teleskop.

Nej , Caroline var inte den som gav kometer och nebulosor spännande namn, istället fokuserade hon på att göra stjärnkatalogen komplett och korrekt. Hon renskrev och kompletterade tidigare astronomers verk, förutom sin brors. Under sin tid i England blev hon också avlönad hovastronom , den första kvinnan i en värld där ytterst få män fick pengar för att studera stjärnhimlen. Hon fick också Astronomical Societys guldmedalj för sitt värdefulla arbete 1828. Nästa kvinna som fick denna medalj var Vera Rubin 1996.

Att vi vet detta (och mycket mer finns att ta reda på) beror bland annat på att Caroline Herschel blev mycket gammal, 98 år och var fram till sin död rörlig till kropp och själ Hon hann med att skriva sin självbiografi där hon är förhållandevis frispråkig om familjelivet i barndomshemmet och sedan i England. Den sista tiden var för henne mindre intressant eftersom hon inte kunde observera natthimlen i storstaden Hannover på samma sätt som på den engelska landsbygden. Hon berättar där också vad som krävs för att bli en sådan framgångsrik astronom som hon blev: att vara snabb och noggrann med anteckningar och beräkningar. 

Även om hon inte gav sina astronomiska upptäckter namn som är lätta att lägga på minnet, men desto lättare att katalogisera korrekt, har hon själv fått ge namn till senare astronomiska upptäckter; asteroiden 281 Lucretia är uppkallad efter hennes andranamn och kratern C. Herschel på månen är uppkallad till hennes minne. Det tycker jag är helt rätt åt denna både mån- och mångbegåvade kvinna som jag och andra som fascineras av stjärnhimlen och stjärnkartor har så mycket att tacka för.

Ibland måste man inte förändra själva världen utan bara beskriva den på ett nytt sätt för att öppna nya universa för mänskligheten. Caroline Lucretia Herschel är en förebild i att göra det lilla hon kunde, villigt och glatt, noggrant, snabbt och precist och det lilla visade sig vara så mycket större än hon själv kunde greppa. Hon levde sannerligen inte förgäves.

Jag kan inte undanhålla denna underbara hyllningsdikt till Caroline Herschel skriven av Adrienne  Rich 1968:

Planetarium

Thinking of Caroline Herschel (1750—1848)
astronomer, sister of William; and others.

A woman in the shape of a monster   

a monster in the shape of a woman   

the skies are full of them

a woman      ‘in the snow

among the Clocks and instruments   

or measuring the ground with poles’

in her 98 years to discover   

8 comets

she whom the moon ruled   

like us

levitating into the night sky   

riding the polished lenses

Galaxies of women, there

doing penance for impetuousness   

ribs chilled   

in those spaces    of the mind

An eye,

          ‘virile, precise and absolutely certain’

          from the mad webs of Uranusborg

                                                            encountering the NOVA   

every impulse of light exploding

from the core

as life flies out of us

             Tycho whispering at last

             ‘Let me not seem to have lived in vain’

What we see, we see   

and seeing is changing

the light that shrivels a mountain   

and leaves a man alive

Heartbeat of the pulsar

heart sweating through my body

The radio impulse   

pouring in from Taurus

         I am bombarded yet         I stand

I have been standing all my life in the   

direct path of a battery of signals

the most accurately transmitted most   

untranslatable language in the universe

I am a galactic cloud so deep      so invo-

luted that a light wave could take 15   

years to travel through me       And has   

taken       

I am an instrument in the shape   

of a woman trying to translate pulsations   

into images    for the relief of the body   

and the reconstruction of the mind.

Lina Sandell skrev om just detta som Caroline Herschel gjorde till sitt livsverk, att göra det lilla i det stora och se det stora i det lilla vardagliga strävandet.