18 mars 731 och 15 mars 752

valdes Gregorius III till påve i Rom. Han var syrier och den näst siste på påvestolen av östromersk härkomst, hans släkting och efterträdare Zakarias med himmelsk födelsedag, alltså dödsdag, 15 mars, blev den allra sista grekiska/östromerska påven. Gregorius III blev alltså den sista påven som  erkändes både av Östroms kejsare och Västeuropeiska makthavare.

Gregorius III och Zakarias var påvar under en tid när kyrkans inre kärnområden låg i gungning medan de geografiskt perifera kyrkliga områden stärktes. Som redan antytts var kontakten med Romarriket, som fortfarande var starkt i östra delen, medan det var raserat i väst, ansträngd. Det berodde på det starka militära hotet från islam som börjat kriga mot kristenheten i stort sett när religionen grundades. Halva kristenheten hade fallit för den muslimska anstormningen; hela Nordafrika och Spanien var förlorat och Frankiska riket verkade gå samma öde till mötes. Östrom hade med knapp nöd lyckats försvara Konstantinopel mot islams anfallskrig under 670-talet.

Samtidigt eroderade kyrkan inifrån på grund av striden om bilderna, ikonoklast-striden. Östromerska kejsaren och många kristna i Östrom hade påverkats av islams tankar om bilder och de stödde sig på samma skriftord som Muhammeds anhängare, de tio budorden. Närmare bestämt bud nummer två:

2 Mos. 20: 3-6: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. 

Kaliferna som tagit över den kristna kulturens starkaste fästen tolererade kristendomen i allt utom bilderna. Krucifix, bilder av Maria och andra ikoner, förbjöds med hänvisning till att judar och kristna skulle följa Tio Guds bud. Östroms kejsare styrde fortfarande i delar av det vi räknar som Västrom: Sicilien, Syditalien och Ravenna och blev samtidigt starkt influerad av de muslimer han ständigt fick försvara sitt rike mot. Hans anhängare kallades ikonoklaster och de förstörde ikoner, statyer och mosaiker i sin nit. En stor kulturskatt utplånades av dessa hängivna kristna på mycket kort tid i stil med det Daesh och andra Salafistiska jihadister gjort i vår närtid i Mellanöstern.

Men de som höll sig till påven i Rom; ikonodulerna (bilddyrkarna) höll stånd och därför har vi idag kvar fornkristen , även Bysantinsk, konst i Norditalien, inte minst i Ravenna. Men Ravenna tillhörde ju Östrom? Jo, men när man försökte förstöra konsten lynchades kejsarens sändebud som skulle genomdriva kejsarordern av folket på platsen. Det fanns alltså fanatiker på båda sidor. Samtidigt var det ikonoduliska kristna som utbredde påvarnas domäner norrut; Germanien kristnades och  England, Irland, Skottland och Wales närmade sig påvarna i Rom. Gregorius III kom visserligen från Syrien, hjärtlandet för Östrom och kyrkans vagga, men han var starkt emot ikonoklasterna och inflytandet från islam.

Han exkommunicerade ikonoklasterna och fördömde deras bildstormande. Därmed hade den siste påven som också godkänts av Östroms kejsare exkommunicerat denne kejsare. Kejsaren konfiskerade alla påvens egendomar i Sicilien och Syditalien samt fråntog påven överhögheten över dennes besittningar i Balkan. Brytningen mellan Öst- och det forna Västrom var nu fullbordad. Gregorius III styrde en kyrka som trängdes av sina forna trosfränder under Patriarken i Konstantinopel, langobarder, germaner som besatt norra Italien och muslimska erövrare som nu gjorde framgångsrika framryckningar i Gallien . Men där, i Gallien vände krigslyckan för araberna när den frankiske Karl Martell slog den arabiska hären vid Poitiers 732. 

Gregorius III och hans släkting och efterträdare Zacharias stärkte nu banden till den framväxande frankiska stormakten. Zacharias såg till att  riksförståndarna avsattes, och den siste maktsvage merovingiska kungen "motades in i ett kloster ", skriver Göran Hägg i sin bok Påvarna. Zacharias krönte och smorde Pippin den lille till konung i Guds namn och så hade den karolingiska dynastin fått sin gudomliga legitimitet. En legitimitet som Gregorius III ansåg självklar utifrån att detta kungarike stoppat den till synes ofrånkomliga muslimska invasionen.

Ringens brödraskap som de framstår i filmformat

Det är nog inte alls en slump att Sagan om ringen avslutas med att den siste riksföreståndaren i Gondor brinner upp, förhäxad av Saurons palantir medan kung Aragorn tar över makten. Och att Pippin den lille har fått ge namn till hoben Pippin, är förstås självklart. 

Hela denna vanskliga tid för kyrkan har absolut stått modell för berättelsen om krigen i Midgård. Inre strider som kom sig av ett yttre militärt hot och påverkan av sinnet på kristna härskare är ju en direkt bild av denna vanskliga tid i kyrkans historia. De trofasta små hoberna, alverna och deras vänner längst i väster liknar mycket de keltiska kristna som ute i Västerhavet höll fast vid, spred och utvecklade den kristna kulturen som hotades på kontinenten.

Ofta läser vi förstås Tolkien som en allegori över 1900-talshistorien men när jag läser om 600-700-talens kristna svårigheter kan jag inte låta bli att se parallellerna. Liksom Bilbo-en hobbits äventyr är allra mest lik Beowulfs-eposet tycker jag Sagan om ringen påminner om Gregorius III och Zacharias pontifikat. Det finns få saker som lär mig så mycket som skönlitteratur, både om världen och om mig själv. Men så fungerar även historia ibland. Kombinationen historia och skönlitteratur är därmed oslagbar. 

Så vad lär jag mig av dessa sammanflätade berättelser, historien om Gregorius III och Zacharias , samt Tolkiens romaner? Jag tänker att detta med att vi kristna är en kropp inte bara innebär att om en del lider lider alla delar, utan också att om en del mår bra håller sig kroppen ändå frisk trots stora svårigheter.

När centrala delar av kristenheten led av bildbråk och angrepp från välorganiserade och nyväckta jihadister blomstrade den keltiska och engelska kyrkan och Germanien kristnades samtidigt som den ryskortodoxa kyrkan växte fram med hela sin rikedom på tryggt avstånd från muslimska erövrare. Och tänk på hur ikonerna blivit nästan synonyma med östkyrkan idag medan de reformerta kristna kyrkorna i väst ännu är, mycket fredliga, ikonoklaster. 

Det är en tröst när vi hör hur kristna över hela världen förföljs och kyrkan i Gregorius och Zacharias hemland Syrien inte minst. Då tröstar historien om deras tid som påvar. Just under dessa svåra år för kristenheten kring Medelhavet seglade iriska munkar över Nordsjön och vi nordbor fick de första kontakterna med Jesus. Det är jag evigt tacksam för (jag vet att jag tjatar om det, men det är sant).

Tänk att Jesus predikades i Tyskland så vi fick släkten Bachs musik att leva av i fastan. Här Erbarme Dich av Johann Sebastian.