3 mars 1985- lite av min äktenskapssyn

En modern syn som jag verkligen ogillar är talet om män och kvinnor som kompletterar varandra*. Detta är en vanlig romantisk idé om äktenskapet som har använts främst för att kvinnor ska vara frivilliga husslavar eftersom "vi är bäst" på det vardagliga sisyofosslitet med allt som får ett hushåll att fungera. Denna floskel används också för att övertyga folk att fortsätta vara gifta med en person som är så olik dem själva i allt att livet är en ständig kamp med en inneboende som det är svårt att bli av med.

Vanligt är exempelvis att en tyst person som vägrar tala om känslor ska tolereras av en som vill prata om känslor. I svensk kultur ska då den pratsamma dessutom skämmas och den tystlåtna glorifieras. Och när paret ifrågasätter hur bra deras olikheter stämmer med varandra får de höra att "opposites attract" och de ska komplettera varandra.

Det finns äktenskap välsignade av kyrkan där parterna inte delar lika på ekonomin. De har varsitt bankkonto och den som tjänar mest kan unna sig , eller spara till pensionen, mest. Den som tjänar minst får leva knapert och får en ålderdom i fattigdom. En rik dras till en fattig helt enkelt och jämnar vi ut detta olikförhållande försvinner attraktionen. En girig dras till en generös. Eller? Andra äktenskap välsignade av kyrkan tillåter att en missbrukande partner förgiftar hela familjens liv med sina lögner och kanske till och med våld. En alkis dras till en nykterist, varför klaga "opposites attract"?

Det är då så skönt att läsa Emma Audas som förklarar att det inte är en gammal kristen tradition att kvinnor och män "kompletterar" varandra. Hon tycker däremot att kyrkan ska förorda gemensam ekonomi i ett äktenskap. Just detta med ekonomin ser jag som en viktig orsak till att vårt äktenskap hållit genom svåra tider av både brist och överflöd. Vi har delat helt självklart utan tjafs om vad som är mitt, för det är vårt, alltihop.

Det som slitit mest är olikheter i syn på tex barnuppfostran. Det är inte våra styrkor, svagheter och likheter som varit besvärliga. Det är inte sjukdomar och prövningar, sorger och olyckor som slitit. Det är olikheterna. Men vi är lika i det att vi lär oss mer om varandra hela tiden mot bakgrund av alla åren och alla minnen vi samlat på oss.

Detta med kompletterande personligheter blir ju också så skrattretande när man ser gamla par som verkligen lever  i harmoni och vänskap med varandra; de där som alltid har en öppen dörr för andra och alltid är självklart varandras närmaste vän. De är inte extremt olika varandra , de är ofta väldigt lika varandra. De ser lika på vad som är viktigt i livet. De tycker om liknande nöjen. De har liknande politiska åsikter och har samma grundläggande värderingar. Och med åren har de ofta till och med blivit lika varandra till utseendet. Deras ansiktsmuskler har så ofta speglat varandras uttryck att de blivit syskonlika. Eller som man sa förr : "de har äktenskapstycke".