1 april 1979

utropar ayatollah Khomeini Iran som islamisk republik. Kvinnor klädda i svarta chador firade som galna när han anlände med flygplan från exilen i Frankrike. Jublet har tystnat. Speciellt kvinnornas. Och det gick fort. Några år senare bodde många iranska flyktingar i Kiruna och vi fick nya vänner som lärde oss fira Noruz. Vi fick också på nära hålla erfara vad tortyr gör med en människas fysiska och psykiska hälsa.

Min kära vän Jafar jublade den dag han hörde att Khomeini äntligen var död. Vi stod utanför Konkka när jag fick veta det av honom. Han kunde inte sluta skratta och le av pur glädje. I Iran var det dock påbjuden landssorg. Jublade fick man göra hemma. Och egentligen ändrades inte mycket med Khomeinis död. Den religiösa diktaturen lever ännu och repressionen mot oliktänkande och kvinnor utan åtskillnad fortsätter som förr. 

Den religiösa fanatismen i Iran tog sig i början av Corona-epidemin galet svärmiska uttryck om att man kunde slicka på stenar som troligen var viruskontaminerade pga ett mirakulöst beskydd. Jag blev återigen påmind om hur islams utövare är väldigt mycket mer vidskepliga än intrycket man får av islam i religionskunskapen eller hos dess officiella företrädare. På samma sätt är det förstås med alla religioner; att vara pedagog är att förenkla till lögnens rand. Men jag har en känsla av att svensk religionsundervisning framställer alla religioner utom kristendomen i ett slags västerländskt filosofiskt upphöjt ljus. Det tog också Hagman&Halldorf upp i senaste läsarpodden.

Vi får heller aldrig veta något om det som föder våld i andra religioner bara i kristendomen. Det är bra, visst har det funnits blod och våld, som jag försöker ta upp här i fastekalendern, i kristendomens historia. Men en viktig poäng är att det inte sanktioneras i källorna. De första kristna var radikalpacifister med statusen som privilegierad religion i Romarriket kom också den osunda och våldsamma militarismen in i kyrkan. Men det var bakvägen och utan stöd i urkunderna.

Tyvärr stämmer inte det med Islam som började som en krigisk erövring av oförberedda kristna riken i väst och zoroastriska, hinduiska och buddhistiska riken i öst. Inget "andra kinden "till kan stävja våldet i urkunderna trots att det finns många underbara muslimer som bara vill andra väl. De förblir dock marginaliserade i muslimska länder som Iran och räknas antingen som sekulariserade eller som medlemmar i så kallat "otrogna/ avfälliga" samfund som Ahamaddiya , en variant av islam som bara är tillåten i Israel i Mellanöstern och i västerländska sekulära samhällen som vårt.

Ändå slår det mig hur lätt många muslimer, speciellt från Iran och Syrien, enligt min ringa erfarenhet, tar emot Jesus som sin frälsare. Det är ofta fd. muslimer, konvertiter som berättar om hur de länge längtat efter Jesus. Ibland har de mött Jesus i drömmar och syner eller genom att läsa Koranen(!). Deras väg till tro är ofta full av mirakler som vi knappt vågar tro på. Men med tanke på den grymma repression som råder i Iran, och majoriteten av den muslimska världen, är det svårt att tro att de skulle hitta på dessa uppenbarelser för att få nöjet att förföljas av den religiösa polisen, kastas i fängelse, torteras eller bli mördade. Jag talar alltså inte bara om den lilla minoritet som antingen var kristna när de kom till Sverige eller konverterade här, utan kristna i Iran som på olika vägar sprider sina vittnesbörd över världen trots dödshotet de lever under.

Denna förfärliga minnesdag för det iranska folket i slutet av fastan, får vi ändå be för den underjordiska kyrkan i Iran som lever under prövningar som vi inte ens kan föreställa oss i vår bekväma tillvaro. Coronaviruset har slagit hårdare mot Iran än många andra länder bl.a pga mullornas makt över landet och den vidskepelse de sprider. Vi ska inte inbilla oss att kristna klarar sig undan epidemier. Så bön och fasta där vi lyfter upp Iran och speciellt den förföljda kyrkan i landet blir denna dags slutsats. 

För kvinnorna som i Iran protesterar mot slöjtvånget med risk för liv och frihet , och de kristna som i Iran riskerar detsamma för att de vill höra om Jesus spelar jag "Kyrie/ Sjung syster , sjung" med Sara Parkman:

*som också finns i kristendomen så klart-på 1980-talet vrålade Livets Ordare med sin profet Ulf Ekman "Jag bekänner mig till hälsa, jag tar inte emot -valfri sjukdom(nu hade det varit Coronaviruset)" och uppmanade astmatiker och andra kroniskt sjuka att slänga sina mediciner. Och vad de än påstår idag så var det precis så det var jag var inte med i gänget men på flera möten och såg VHS-band med denna avskyvärda förkunnelse.