7 april 1878

föds den kvinna som troligen var den legendariska rallarkockan Svarta Björn; Anne Rebekka Hofstad. Precis som Pierina Morosino har hon fått symbolisera något mer än sig själv, kanske så till den grad att det inte alls handlar om henne längre. Svarta Björn skulle dock aldrig räknas som "junfrumartyr" av JPII. Hon har istället fått symbolisera motsatsen: den sexuellt frikostiga kvinnan som slogs ihjäl av en rivaliserande dito.

Det vi vet om Svarta Björn är egentligen inte mycket. Hennes berömmelse beror nog till stor del på detta mysterium och på att Ernst Didring i sina fascinerande Malm-böcker, del II (1914) som betecknande nog heter Männen som gjorde det, skriver om henne i starkt romantiserad form. Redan 13 år efter sin död var hon alltså lite av ett mysterium och mycket av en legend som kunde låna sig till en romankaraktär. Min pappas bästis, framlidne kyrkoherde Jan-Erik Kuoksu (fd. Johansson), skrev och illustrerade en vacker liten bok om henne 1999* som gavs ut i samband med Rallarfestivalen i Narvik och Kiruna.**

Där har han samlat det mesta som någorlunda trovärdigt dokumenterats om Svarta Björn och det bygger i sin tur på John-Ivar Jäléns efterforskningar.***  I Jan-Eriks bok redovisas till och med en liten notis om en alkoholiserad tiggarkvinna som decennier efter Anne Rebekka Hofstads död drog runt med en lika alkoholskadad man och lurade folk på pengar med historien om att hon var den legendariska rallarkockan.

Vad kan ha fascinerat eftervärlden så mycket med Svarta Björn så det gick att skaffa sitt leverbröd genom att utge sig för att vara hon? På en av få bilder av henne kan man lätt se att hon var riktigt vacker. Det kan säkert ha påverkat ryktesspridningen. Sedan var själva rallarepoken , kort , intensiv och farlig. På randen av människans förmåga att skapa under svåra förhållanden levde under åren 1898- 1902 en mängd unga människor längs med banans sträckning mellan Gällivare och Narvik. De flesta var män men unga kvinnor anställdes också som kockor. De hade det tunga arbetet att sköta allt i en barack full av unga män som innan arbetet skulle få frukost och efter sina tolv timmar ute på banbygget skulle få middag i en nystädat och nybäddad barack.

Under , även för den tiden, primitiva förhållanden skulle dessa kockor hushålla på alla sätt i barackerna med en avsevärt mycket längre arbetstid än männens. Ved och matförråd skulle hållas och de skulle tvätta och städa barackerna under dagens lopp. Några av kockorna var gifta med rallare och slog sig senare ner som banvaktare, eller på annat sätt järnvägsanställda, i ensligt belägna banvaktarstugor eller i de små samhällen som började växa upp längs banan. Banans sträckning tog ingen hänsyn till var folk bodde förut så inga tidigare byar knöts samman av den. Malmbanan var just en malmbana. Den byggdes för att frakta malm till Narviks ständigt isfria hamn. Att det sedan kom igång persontrafik på den var en sidoeffekt och aldrig målet med bygget.

När jag var barn diskuterades en bilväg till Narvik för alla dem som bodde längs banan. Men de var nästan alla knutna till SJ på något sätt och fick billiga resor med tåg och rälsbuss till skola och service inne i Kiruna. Vi jukkasbarn åkte tåg till friluftsdagarna i fjällen och det vara sannerligen heldagar. tågen gick åt ett håll på morgonen och ett annat på kvällen. Björkliden var det vanliga resmålet. I gymnasieåldern åkte vi fortfarande tåg till Abisko på hösten och Björkliden på våren trots att det fanns buss. Numera är det väl få skolresor som görs på järnväg någonsin.

Men jag blev tågälskare av dessa utflykter på den hisnande malmbanan. Jag förundrades över hur man kunnat buygga denna järnväg på de branta fjällsluttningarna, över broar och genom tunnlar. Av pappa och Jan- Erik fick jag veta om rallarlivet. När jag i gymnasieåldern började guida i Kiruna och Jukkasjärvi med omnejd fick jag läsa på ännu mer om denna period och som 16-åring läste jag Malm. Jag hade fascinerats ,som så många andra av rallarlivet och det storslagna företag de genomförde, men hade på något sätt fått för mig att det pågick jättelänge, typ 20 år. Det fanns så många historier om så många "original" men då när jag var 16 och förvånat insåg att det varade i 4 år, förstod jag varför denna korta epok ändå kallades just epok- det var tillräckligt med livsöden för att fylla en epok även om alla levde tätt tillsammans i tiden.

Svarta Björn var alltså en av alla dessa fascinerande gestalter och den enda som riktigt lever kvar i allmänt medvetande. Hennes slitsamma liv var inte långt men inflytelserikt. Hon dog nog inte så där romantiskt som  Ernst Didring beskriver det i ett svartsjukegräl med en annan  kocka. Det känns inte så jättetrovärdigt att det var kvinnorna som slogs om männen. Det var ju en enorm skillnad i andel män och kvinnor under järnvägsbygget , en obalans som ännu lever kvar i norra glesbygden, om än inte lika gigantisk som under rallarepoken. Och det var männen som var i majoritet. Många kockor var dessutom gifta med män vid banan.

Nej, enligt trovärdigare källor än Didring (Jukkasjärvi sockens dödsbok) dog Svarta Björn av en aggressiv variant av tuberkulos, vilket inte är ägnat att förvåna, eftersom hon städade baracker där TBC-drabbade män trängdes på fritiden. Precis som dagens vårdpersonal drabbas av extremt höga halter corona-virus och blir sjuka och dör pga det.

Jag tycker att Anna Rebekka Hofstad , liksom Pierina Morosino, är värd ett rättvisare eftermäle. Hon var en arbetare, precis som Pierina, hon verkar inte alls ha varit politiskt intresserad som PIerina var men hon var stark "som en björn" och jobbade under tuffa förhållanden på olika platser från det hon fyllde 16 år. Att hon skulle ha tid, eller ork, med otaliga romantiska förvecklingar med utmattade rallare på sin snålt tilltagna fritid är väl inte så troligt. Hon var nog som de flesta unga kvinnor, glad åt ytlig uppvaktning från någon trevlig person, leds på ytlig uppvaktning från de flesta och kanske känslomässigt engagerad i någon enstaka person.

Det hon borde symbolisera är alla kvinnor som deltog i samhällsbygget på alla möjliga områden. Hon visar den normala kvinnan (om man med normal menar vanligast) som inte alls var en glad hemmafru utan en hårt arbetande människa , bara med ett ännu större ansvar, mycket längre arbetsdagar och lägre lön än männen i hennes liv. På så sätt är det faktum att Svarta Björn blev en legend ett hoppets tecken. Årtusenden av osynliggörande av kvinnor och vårt arbete bet inte på henne. Vi såg henne och med henne trädde alla andra kvinnor som lyfte de tyngsta bördorna under de längsta dagsverkena fram ur männens långa skuggor.

Trots att den mest kända bilden av henne, en bild av Borg Mesch, visar henne just i bakgrunden av det rallarlag hon hushöll åt, är det idag henne alla ser. Det är hon som har ett namn, alla andra är glömda. Hon står i dörren till sitt drottningdöme, den ofullbordade rallarbaracken. Hon ser lätt road ut som om hon var den vuxna bland en massa ynglingar. I denna bild, som jag måhända övertolkar, framträder en helt annan kvinna än legendernas flirtiga flicka. "Stor, stark, sträng", nej kanske inte sträng, som "Oxen i Sjöga", detta arbetarklassens och Lukasevangeliets eget symboldjur; nej, hon är snarare stor, stark, stolt.

Detta vill jag minnas om rallarkockan Anne Rebekka Hofstad som föddes 1878 i Norge och dog 1900 i Sverige under en epok som skapade många legender, men ingen lika stark och livskraftig som den om henne själv, Svarta Björn.****

En tågset med gospel train -sånger får fira hennes minne i Stilla Veckan:

Först ut, så klart, Carola och Per-Erik i hans Gospel Train.

Golden Gate Quartet med  Gospel Train, en härligt onomatopoetisk låt.
Och här en rallarromantisk video med Jeff Beck och Rod Stewart som framför "People Get Ready" av Curtis Mayfield, lite mer naturtroget än Bob Marleys "One Love"-inbäddning:

Det finns en massa Gospeltrain -låtar, men jag avslutar nu med "This Train" med sister Rosetta Tharpe :

*Johansson, Jan-Erik (1999). Rallarkockan Svarta Björn: legend och verklighet : Rallarkyrkogården (2. rev. uppl.). Kiruna: Rallarfesten. Libris länk. ISBN 91-630-7958-5

**Tyvärr har den festivalen upphört i Kiruna men i Narvik finns en nedbantad version kvar.

*** Både Jan-Erik och John-Ivar var präster i Jukkasjärvi församling. Det är inte svårt att dras med av de människoöden som kyrkböckerna innehåller och historieforskning blir nog därför lätt en sidogren av prästämbetet.
**** På sidan fjorton i denna Kommuninformation från 2017 kan man läsa om Kirunas nya centrum och dess gatunamnen där Svarta Björn har en självklar plats.