6 april 1957

mördades Pierina Morosini när hon på väg hem från sitt arbete blev överfallen av en våldtäktsman som mördade henne när hon kämpade emot. Detta hände i Bergamo i Italien, en föreningstät del av Italien, där nu Coronaoffren är legio. Hon var ogift och medlem i en katolsk lekmannaorganisation för arbetare som hade bekämpat fascismen när den plågade landet: Azione Cattolica. Hon gick med i organisationen som 11-åring 1942. Egentligen  ville hon gå i kloster men hennes föräldrar motsatte sig detta, i stället höll hon fast vid tidebönerna morgon och kväll.

Hon räknas till en grupp speciella saligförklarade "Jungfrumartyrer" och saligförklarades 1979 tillsammans med ytterligare en "jungfrumartyr" från Italien och en man som dog i koncentrationsläger dit han deporterats för sitt motstånd mot nazisterna i det ockuperade Frankrike. När han deporterades såg han det som Guds kallelse och menade att han for som missionär till Tyskland. Om mannen hade haft sex med någon  innan han dog framgår icke.

Missförstå mig rätt: dessa våldtäktsoffer förtjänar av olika skäl att hedras, så klart, men jag mår illa av uttrycket "jungfrumartyr". Jag har aldrig hört talas om manliga martyrer där deras sexuella erfarenhet nämns i själva epitetet. Naturligtvis ska dessa mördade aktivistkvinnor uppmärksammas, de var arbetarkvinnor som kämpade för demokrati och rättvisa. Den kamp de var del av blev organiserad i Kristdemokratiska partier, partier som i Italien och Tyskland har gjort det Socialdemokraterna gjorde för Sverige. Men den kristdemokratiske mannen benämns bara som martyr. Det skulle absolut räcka också för de två mördade kvinnorna. Man skulle i stället för deras heroiska kamp för att slippa ha sex med en galning ha kunnat fokusera på deras aktivism när de levde. Det borde höras i själva namnet: arbetarklassmartyrer eller demokratimartyrer tex. 

Som feminist måste jag också ta upp att de dog när de slogs för sin rätt till sin kropp. Kvinnors frysreaktion vid våldtäkter har sannolikt räddat kvinnoliv så länge att det numera är en medfödd reaktion hos majoriteten kvinnor. De udda individer som reagerar med aggression bör inte anses som mer heroiska än de som "frös" och överlevde attacken. Det är inte mindre rätt att frysa vid ett överfall. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att begreppet "jungfrumartyrer" skapar skam hos kvinnor som överlevt våldtäktsförsök och våldtäkter.

Det är dessutom inte alls otroligt att Pierina Morosino blev överfallen just för sin kamp för arbetares rättigheter och demokrati i Italien. Jag tycker därför det förnedrar henne att påven gick med på hennes saligförklaring först när han blev övertygad om att hon bevisligen dog "in defensum castitatis", "i försvar av sin kyskhet". Detta hade varit ett utmärkt tillfälle att ta upp sexuellt våld som del i terror mot politiska motståndare och i krig. Men istället tog dåvarande påven tillfället i akt att sälja in en urgammal föreställning om horor och madonnor i saligförklaringen av Pierina Morosino.

Pierina Morosino fick bli en symbol i så stor utsträckning att hon själv glömts bort. Hon blev snabbt förtingligad till en symbol för kvinnlig dygd trots att det verkar ha varit hennes kort livs minsta bekymmer. Hon ville mycket mer än förbli oskuld. Troligen ville hon väl allra mest överleva attacken. Men innan den inträffade hade hon mål och drömmar och ett forum för att tillsammans med andra förverkliga dem. Det borde vara grunden för hennes saligförklaring. Varför ska en våldtäktsmördare få definiera henne för alltid?

Jag vill förklara hennes salig på helt andra grunder: hon var kristen och politisk aktivist för arbetarklassen i Italien från 1942, 11 års ålder, fram till sin död 1957 när hon var 26. Hon var en av många gräsrötter som gav Italiens bräckliga demokrati fotfäste och hade antagligen förblivit anonym om inte en kvinnohatare, och kanske också fascist, hade satt stopp för henne där hon skyndade från arbetet till sina tideböner i hemmet. 

Hon blir för mig en påminnelse om hur kvinnor som vill något annat än bara foga sig i sakernas tillstånd  därmed uppfattas så hotfulla att de måste stoppas med alla medel. En kvinna som helst vill gå i kloster i stället för att drömma om äktenskap är ett fundamentalt hot mot patriarkatet som alltid haft skammen som sitt främsta vapen. För de flesta kvinnor i alla tider och länder har äktenskapet varit en förlust av liv och frihet oavsett om hon överlever barnsängarna eller inte. Patriarkatet har dock sålt in skammen att "bli över" så framgångsrikt att den i de flesta kvinnor utgör en inre destruktiv drivkraft att ändå stå ut med detta slaveri.

Pierina Morosino tillhörde de kvinnor som struntade i skammen. Vid 26 års ålder levde hon ogift i ett "privat" kommunitetsliv mellan skiften på textilfabriken och drömde om ett liv utan man och barn. Hon är en martyr för kvinnors rätt att välja ett liv utanför normen. Det räcker så. Hennes sexuella "karriär" är helt ointressant, precis som Marcel Callos som såg sig som missionär i det koncentrationsläger där han dog 1945.

Kyrie ur Påve Marcellos mässa av Palestrina framförd av Tallis Scholars passar till att hedra leksystern Pierina Morosino som fick ansiktet krossat av en sten och dog 6 april 1957.