Hundar-människans äldsta vän

Kapten och Elva när Elva just flyttat hem till oss i juni 2012.

När profeten Jesaja vill framställa den ondska som råder i sin samtid ställer han upp en rad tes-antiteser. Där den första delen är god praktik den andra ond:

Jesaja 66:3 

Man slaktar tjurar och dräper människor,

man offrar får och bryter nacken av hundar

man skänker matoffer och bär fram svin,

offrar rökelse och hyllar avgudar.

De har valt att gå sina egna vägar

och njuter av sina vidrigheter.

Jag minns Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var en stor läsupplevelse. Det fanns bland annat en skildring av en SS-soldast som under utbildningen hade en enda pålitlig vän, en schäfervalp som han fostrade och tränade till skyddshund. Överallt mötte han grymheter, alla var ovänliga mot honom men hunden var hans tröst. När han sedan var klar med utbildningen fick han som slutprov på sin lojalitet mot nazismen bryta nacken av sin hund med sina händer.

 

Jag vet inte om Vibeke Olsson, alltid lika påläst i historiska ting, beskrev en verklig person eller om det ens var så här SS gjorde sina elitsoldater  omänskliga. Men jag förstår att Olsson verkligen förstått hur hunden lockar fram det bästa hos oss människor, liksom att när vi plågar och missbrukar hundens oändliga förtroende för oss blir vi omänskliga. Inför en hundvalp blir vi människor lika tagna som inför ett spädbarn och de få som inte blir det bör vi alla akta oss för. Den som dräper människor kan också bryta nacken av hundar och vice versa.

På samma sätt är det tryggt med dem som är snälla mot hundar, de som daltar med dem och låter dem vara sina bästa vänner är i allmänhet bra människor. Inget annat djur påverkar oss så mycket för vi har levt så länge med varandra. Från början var det människor som tog vargvalpar till sig eftersom en del vargar börjat följa människor, där fanns mat, värme och trygghet. Valparna anpassade sig direkt till människorna för vargar är flockdjur med samma uppbyggnad som människors familjer med en mamma och pappa som styr och beskyddar sina valpar i flera årskullar. Och människorna kunde till och med amma valpar som var för små för annan mat, de växte helt okej av människors mjölk och blev förstås snabbt familjemedlemmar.  Men alltid som barn i familjen och den som är snäll med hundar är också snäll mot barn, även vuxna hundar är valpiga i beteendet för att passa in i sin familjs struktur.

I arkeologiska fynd ser vi att hunden betytt mycket för människor här i Norden. En speciellt rörande hundgrav är den där ett spädbarn ligger i utrymmet som bildas under magen och mellan fram och bakben av den gamla hunden, som ligger på sidan, liksom beskyddad även i döden av familjens trogna vän. I Bibelns värld, däremot,  var hunden ett orent djur som sällan nämns annat än som ett skällsord eller i förbannelser. Det är lätt att förstå när man möter gatuhundar i storstäder på sydligare breddgrader. Precis som människor i alltför stora grupper blir hundar skrämmande. Rabies är förstås en viktig orsak till att man såg och ser hunden som oren. Men det beror nog också på att hunden använts som skrämmande väktare även i andra sammanhang än SS.

Kapten, som var en korsning av Berner sennen och rottweiler, var ju en molosserhund som började avlas fram redan under romarriket för gladiatorkamp och krig. En molossergren blev Berner sennen som avlats till en specialiserad vallhund i alperna där det fanns vargar att vakta djuren för. En varg är tämligen chanslös mot de stora molosserättlingarnas starka käkar och en människa är ännu mer sårbar om inte hunden känner henne. Rottweilern växte fram av en gren av molosserhundarna som blev slaktarens väktare i tyska städer. Storleken och snabblärdheten var användbar för handlare med åtråvärda varor, både hungriga människor och hundar ville gärna åt korven och kassan var åtråvärd för tjuvar. Det behövdes en lydig vakthund som både ingav respekt och kunde lära sig att inte själv ta för sig av slaktarens godbitar. 

 

Därför blev Kapten en så ideal hund för mig. Lydig och människovänlig utöver det vanliga , men han såg hundar från andra håll som vargar eller korvtjuvar och det var vår enda uppfostringsutmaning. Han vaktade gården och visste precis var den var redan som fyramånaders valp. Han älskade också sin familj och alla dem som vi såg som vänner. Min släkting Inge talar alltid om Kapten och saknar honom lika mycket som vi andra eftersom Kapten alltid satte sig hos honom och ville bli klappad och kliad. Kapten hade en inbyggd radar för att hitta den människa som bäst behövde hans närhet. 

 

När vi var på hospicet hos min döende vän, Elvas första matte, vek Kapten inte från min väns sida. Elva, som var unghund, var lite osäker med sin sjuka matte, hon var ju så olik sig och luktade annorlunda. Men Kapten var bara med henne. H-F, min äskade stordotter, hade med sig Kapten till brukare som ville ha en hund men inte kunde det, han var en perfekt vårdhund. Jag vet att det är ovetenkapligt, men Kapten hade ett överflöd av kärlek till människor som behövde honom. 

 

Samtidigt var han en respektingivande vän på våra vidsträckta vandringar, skid- och ridturer i skog och mark. Fanns en älg eller björn i närheten gav han sitt enorma skall och vi kunde ta en annan väg samtidigt som det vilda djuret sprang därifrån  så jag kände mig trygg natt och dag var vi än var. Hotfulla knarkargäng gav sig inte på H-f när hon hade Kapten med sig. När mina yngsta söner en gång gav sig ut på långfärd med Kapten och Elva var mamma och pappa, som var barnvakter,  ändå trygga eftersom de visste vem de hade med sig trots att pojkarna var små och vi helt nyss flyttat hit till vår gård i skogens slut. Enda problemet var att pojkarna tänkte sig att hundarna var som hästar som de lärt sig alltid hittar hem om man ger dem fria tyglar. Hundar är ju sådana att de alltid följer sina människor, speciellt vallhundsraser som Kapten och Elva. Det blev en tur på många timmar innan hundarna på något sätt lyckades lotsa gossarna hem till sina oroliga morföräldrar. Men oroliga för deras säkerhet var mina föräldrar aldrig, Kapten var ju med.

När han sedan dog, vår trogna vän i skogar berg och dalar, såg han ut precis som Aslan i Disneys filmatisering av Häxan och lejonet,  lika stor stark och vördnadsbjudande ännu i döden och jag insåg att Kapten lärt mig så mycket om vem Gud är. Vallhundsraser heter ju ofta herde (som schäfern) och det var just vad han var. Många hundar är ju goda herdar, det ord som Jesus använde om sig själv, precis som David sjöng "Herren är min herde". Att leva nära en hund är därför väldigt likt att leva nära en god människa, ett helgon, vi påminns om hur Gud är, vi lär oss vad Guds uthålliga kärlek och trofasthet  innebär. Vi inser hur värdefull  Jesu trofasthet är när vi ser vår trofasta hund vid vår sida. Och när Kapten gav skall insåg alla att han inte var att leka med om man hotade hans flock. 

Det är ju en sak som skrämmer många som aldrig sett en valp i ögonen, hundar är inte tama och ofarliga. Hundskräck är det många som direkt lider av, på goda grunder. En hund kan lätt skada en människa, det var nog det som var mest likt Aslan med Kapten: han var oändligt respektingivande snäll men inte heller ofarlig. En hund kan vara farlig men väljer att inte vara det annat än när det är nödvändigt för att försvara sin flock. Sådan tror jag Gud är och jag tror vi fick hunden till vår vän för att lära oss mer om Jesus. Därför är det ett sätt att förakta Gud själv att misshandla eller förakta en trofast hund på det sätt som SS-aspiranten fick knäcka nacken på sin hund för att bevisa sin omänsklighet. På samma sätt är spädbarnet i Betlehem också ett prov på både vår mänsklighet och gudsfruktan. Är vi bara trogna Gud om vi känner oss hotade av hen eller respekterar vi Gud även i det nyfödda spädbarnet?

 

 Bartolome Esteban Murillo målade 1645-1650 denna underbara familjeinteriör med Josef och Jesus och den trogna hunden i förgrunden med mamma Maria i bakgrunden, en mycket ovanlig komposition. Hunden är med som symbol för tro, trofasthet, vänskap och familjelycka. Hunden är ju, som alla djur,  utanför arvsynden och vet vem Jesus är: Gud själv, vilket syns i hundens blick. Hunden är vit=en god hund (hundar som symbol för synd och ondska var ofta svarta i konsten), så många budskap i en hund kunde man se i barockkonsten.