Jag älskar denna bok även nu. Tanternas underbara liv, där de alla tre valde sysslor efter kynne, verkar så barnvänligt. Även vuxna mår bra i böckerna. Farbror Blå var grannen som slapp vara ensam i sitt singelliv utan hade en självklar familj att fira jul med. Kärnfamlijsvurmen har gjort oss mer ensamma, samtidigt som det säkert inte var lätt för dessa människor i alla livets skiften. De barn som inte fick flytta till snälla tanter utan blev kvar hos stränga Tvätt-Kristinor hade det så klart sämre än dagens föräldralösa barn.
Men ändå tycker jag att vi missat något när det blivit norm med en enda slags familjebildning och allt därutöver är ensamboende. Man kan vara färre än åtta och fira jul utan att känna sig ensam. Om inte annat har vi ju böckerna. Att fira jul hos tanterna Brun, Grön och Gredelin vore inte så dumt. Bara tt krypa upp i något mysigt hörn och slå upp boken.
Ja, kärnfamiljen är verkligen ofta sluten och alternativ saknas, förutom, som du skriver, ensamboendet då. Jag har tänkt många gånger att man i Sverige måste vara sexuellt aktiv för att slippa bo ensam, något som jag ser som ett orimligt krav. Men hur ofta bor vänner eller syskon ihop som vuxna? Inte många, kan hända kan ett par unga studenter bo tillsammans en kortare tid för att dela på en dyr hyra, men annars är det parbildning som gäller för att bo tillsammmans. Ganska märkligt ändå.
SvaraRaderaJag själv har aldrig haft för avsikt att bilda familj, vill helst inte bo ihop med en man jag inte är gift med och chansen att hitta en sådan som delar både dessa värderingar och annat som samtidigt ska klaffa, är liten. Det leder till slutsatsen att chansen för min del att leva med någon annan någon gång i livet är minimal. Det leder i sin tur till låg motivation att skapa ett hem och få skulle tro att jag bott i min lägenhet i mer än 20 år, jag ser fortfarande nyinflyttad ut. Men det är svårt att få någon att hjälpa till med praktiska saker som behöver fixas. Att bo ensam gör folk lite rädda att hälsa på och att umgås annat än lite ytligt. "Räddast" är nog frikyrkofolk för just detta. Där är parnormen som starkast. Men även släkt drar sig för besök och umgänge då man inte lever enligt norm. (Normen är dock i hög grad ensamboende skulle jag säga.) Det blir mindre att prata om med familjemänniskor när man själv inte lever det livet. Lite sorgligt är det. Båda parter går miste om de människor vi alla är utöver civilstånd.
I kyrkor är denna situation än märkligare, men tja det kanske inte är så lätt att hantera. Jag har då tur som inte aktivt söker partner, har aldrig gjort det. Däremot är jag förvånad över att man ska förpassas till en grupp för "mindre önskade", i synnerhet i kyrkliga miljöer. Just detta hade jag aldrig räknat med när jag gjorde mitt medvetna val i tonåren att aldrig bilda familj.
/Eva-Maria
Tack för din berättelse, Eva-Maria. Jag har faktiskt skrivit om detta här på bloggen tidigare, den förfärliga normen "par-om -par" som utestänger så många. Jag håller verkligen med om den orimliga normen om att måsta vara sexuellt aktiv för att få leva ihop med andra. Kärnfamljen som norm är ännu mer sjuk i kristna sammanhang där vi borde veta mycket bättre. Vi borde erbjuda fler möjligheter till familjebildning, inte färre. Vi har som tur var vänner som bryter normen. Våra barn har haft stor glädje av vår egen "Farbror Blå". Vår farbror Blå har också en syster som adopterat en flicka som ensamstående. Jo, det finns alternativ men jag vet att vår Equmeniaförsamling (tidigare Missionskyrkan) som delar Frälsningsarméns lokal med RKK och Kopter från Eiopien och Eritrea med stort inslag av laestadianer och deras barn, är udda i sammanhanget. (vår Farbror Blå är katolik)Frikyrkor är vanligtvis väldigt trångsynta på detta område. Men jag tycker mig se liknande ideal i de historiska kyrkorna också. Så dåligt att det sprids. Jag tror det är ökande välstånd som gör det men det är inte välfärd att ensamheten ökar.
Raderahttps://barockbloggen.blogspot.com/2020/08/kyrkans-fixering-vid-par-om-par-om-par.html
Så jag håller helt och hållet med dig och älskar udda familjebildningar. Flergenerationsboende, som vi kan se här på landet i norr tex. Man kan ju kanske ha sin egen lilla lya, som i ett kloster där cellen är helt stängd för andra, men där det finns gemensamma allmänna utrymmen. Tanterna Brun. grön och Gredelin och Farbror Blå kan lära oss mycket idag. Inte bara om hur man firar jul.