Tomas

Tomas sticker händerna i Jesu sår , en målning av den käre Caravaggio. Chiaro -scuro tekniekn passar en dag som denna när året står och väger under den längsta natten och sedan går mot ljusare tider.

 Tomas Sjödin skrev för några år sedan en , i raden av många, fin bok med sitt namn som utgångspunkt, Den som hittar sin plats tar ingen annans. 

Där följer han aposteln Tomas i spåren från de första spåren i evangelierna till de sista i Indien. Denna bok betyder så mycket för mig. Det stör mig att den var lånad för det är en bok att återvända till. Jag är en obotlig återläsare som alltid hittar "nytt" i texter men ofta är det inte nytt när jag råkar läsa gamla saker jag skrivit om dem. Jag upprepar mig också här i bloggen men det är väl bara att ine har man fått leva så länge som jag blir det upprepningar av teman. Tomas återkommer ju också i adventskalendern med sin signifikanta dag mitt i Skábmá/Kaamos. Att dagen är viktig för mig beror också på att min käre herr Bråddjup heter Thomas.Så allt jag skriver här , varje år, är antagligen upprepning på upprepning av dessa kära teman: ljuset vinner, Tomas tänker och kristen tro står inte i motsats till förnuftet.

Tomas Sjödin fick mig dock att tänka på en, för mig, ny sak. Tomas tog sig till sin egen plats utifrån just de förutsättningar och den läggning han hade. Detta att den kultur som gett oss nollan och hela det numeriska systemet skulle bli Tomas, naturvetarens, missionsfält känns efter läsning av Sjödins bok som så självklart att jag känner mig lite bakom som inte sett det förut. Tomas trängdes inte med Paulus och Lydia i Filippi eller hoppade upp i vagnen som tog den etiopiske hovmannen från Jerusalem när Filippus sändes till honom. Han tog vägen österut där kristna än i denna dag kallar sig för Tomas-kristna och har en urgammal tradition av kristen tro i Kerala, den mest socialistiska av Indiens delstater.

Tomas, kallas tvivlaren, men jag har ju tidigare sagt att det är snarare den nyfikne naturvetaren som inte vill gå på hörsägen som träder fram i de korta sekvenser av evangelierna där Tomas nämns. Vi är nog många, inte bara Tomas Sjödin och jag, som känner oss befryndade med Tomas. Vi vrider och vänder, läser och omläser, funderar och tar en ny funderare, hela tiden. Varje år kommer samma adventskalender och ändå är inget självklart i denna helgonkrönika. En ny årsring adderar trots alla omtag på samma tema, en liten ny mosaikskärva till den stora bilden. På samma sätt adderar vi människor alla en liten skärva ur våra spruckna lerkärl till den stora bilden av Guds värkande kärlek som till slut framstår i all sin glans med alla färger, nyanser , högdagrar och djupskuggor. I den mosaiken har vi alla bitar som passar in.

Det är inte att breda ut sig och "ta över" att göra det vi djupast längtar efter. Ofta får vi för oss att Guds vilja är motsatt vår vilja. Jag tror tvärtom att det vi djupast längtar efter är vår sanna kallelse, vår del i mosaiken som ingen annan har passande skärvor till. Den Heliga Ande i oss harmonierar med vår längtan. Den mörka människosyn som ytterst hämtar näring ur den gnostiska dualismens tankefigurer om att kroppen är skapad av en ond Demiurg har länge förgiftat kristendomens teologi , speciellt i västkyrkan. Det har lett till att vi tror att vi bara gör Guds vilja när den går rakt emot vår egen. Vill man innerst inne gå i celibatärt kloster, ska man absolut gifta sig. Vill man absolut gifta sig ska man gå i celibatära kloster. Ja, tankegångarna känns igen.

Sjödin visar på sitt ömsinta vis i sin bok hur det är skevt och en förolämpning(allra minst) mot Jesus att inbilla sig att Gud vill oss så illa. Vi har ju skapats till godhet och medskapande. Jesus vill att vi ska göra "det lilla vi kan , villigt och glatt", inte med största möjliga inre motstånd. Tomas kom till naturvetenskapens vagga där hans sinne för att "vilja veta hur" kom till sin rätt. Paulus kom till grekerna vars filosofi varit hans stora intresse sedan ungdomen. Laestadius kom till oss i Skábmá -landet där han hörde hemma både fysiskt och mentalt.

Våra platser i livet kan variera över tid men där vi är har vi en uppgift att fylla. Det lärde jag mig av boken som följde Tomas i spåren.