Härliga utedagar

 Fotobombning från  en utelördag i fastan. Ja det är mycket snö trots att vi haft några varma dagar med tö.

Fastetider

 Jag längtar efter Herren
mer än väktarna efter morgonen,
än väktarna efter morgonen.
Hoppas på Herren, Israel,
ty hos Herren finns nåd
och makten att befria.        Ps. 130

 

Här i norr matchar kyrkoåret naturens växlingar perfekt. Det går nästan inte att förstå hur kyrkoåret utvecklades i Egypten och och Mindre Asien när jag ser hur perfekt det stämmer med vårt år med sina åtta namngivna årstider. I förfastetider är vädret ofta kallt och klart så mörkrets många timmar ger rikliga möjligheter till Norrskensobservationer som ett förebud om att polarnatten ska vika och världens ska lysa grön i stället för vit ytterligare en gång. Så var det också här en vardagskväll den tredje februari mellan 19:30 -20:30 , exakt 14 dagar före Askonsdagen, sprakade himlen på detta sätt.

Fastan började med det stilla iskalla väder som riktiga högtryck kan ge och trots detta föll det ganska stora mängder snö, lätt luftig, som ett duntäcke. Aldrig har vår gård varit så vacker som denna vinter. Oc när man betraktar den från fönstren inifrån huset pryds vyn av frostiga spetsmönster:

Helt tyst är det inte och mycket av det beror på de fåglar som påminner om att livet vann: dess namn är Jesus!

Ikon

Monroe på ikonisk bild från 1953*

Under fastan bör man läsa om helgon. I den koptiska kyrkan har man gjort synaxarier sedan 300-talet
med ett helgon för varje dag under kyrkoåret. Egypten var ju en av flodkulturerna som var tidiga med kalendrar för att kunna planera bondeåret utifrån Nilens skiftningar. Kopterna är också de som gett oss tidegärden och Maria-dyrkan. De gav oss klosteridén som, trots alla konstigheter genom århundradena, till största delen var och är en välsignelse men de var också djupt influerade av gnosticismen som i sin tur var och är en typisk hellenistisk, förkristen rörelse där kroppen föraktades. 

Allra mest föraktades den kvinnliga kroppen och man kan lugnt säga att ju kvinnligare , desto sämre. När jag stötte på ett ortodoxt synaxarium i bloggform där Maria av Egypten var huvudperson fick jag ta riklig del av detta extrema kvinnohat och förakt eftersom den bloggposten (som jag länkat till tidigare) förnedrade bland andra Marilyn Monroe. 

Det sägs ju att det som begränsade hennes skådespelarkarriär var det misogyna förakt hon fick utstå på grund av att hon var så kvinnlig. Kvinnliga skådespelare i Hollywood hade aldrig samma respekt (så klart, varför skulle Hollywood vara ett undantag?) som männen men om man jämför Bette Davis och Greta Garbo med Marilyn Monroe och Jean Harlow så ser man att respekten minskade i samma grad som kvinnligheten ökade. Garbos androgyna kropp och altröst ingav respekt medan Harlows blonda kurvighet möttes av förakt.

Vi kvinnor kan alla relatera till detta. Stram kostym och lagom höga klackar skänker respekt medan klänning med markerad midja  och ballerinaskor gör motsatsen för oss. Maggie Thatcher fick gå till talpedagog för att sänka sitt röstläge och vi lärare påminner om detta för att få unga kvinnor att bli retoriskt slagkraftiga. Ju äldre jag blir, desto mer kritisk blir jag till att jag spelar med i detta förakt mot det kvinnliga genom detta retoriktips.

Vad skiljer mitt råd till flickor om att sänka röstläget i argumentationer från de välmenta råd jag fått tusen gånger om att inte "inge förhoppningar" till män genom min person och kurviga (alltså inte feta) kropp? Alla råd om klädsel i heltäckande säckstil och bitchig attityd för att inte bli utsatt för sexuella övergrepp och annat förakt, är ju bara kvinnohat. "Bli mer man så fixar du det. Om du vägrar dölja att du är kvinna-skyll dig själv för din låga lön och den mobbing du utsätts för." 

Och vad skiljer dessa råd från välmenande munkars instruktioner till unga kvinnor om hur de ska bli anakoreter, inlåsta hela livet, levande begravda  för att göra något vettigt med sin kvinnlighet, dvs dö, som Maria av Egypten i sin öken (med ett självmordsbrev vid sin sida)? Hela vår patriarkala kultur tycker ju att en kvinna ska dö som anakoreter eller Marilyn Monroe i sitt låsta sovrum, utan självmordsbrev men omgiven av sina tomma medicinburkar. Inte konstigt att också hon blivit en ikon, snarare än en människa.

1956 gifte sig Monroe med författaren Arthur Miller**

* I februari samma år fick Monroe en utmärkelse från den organisation som delar ut The Golden Globe.

** detta bröllop gjorde hennes filmer förbjudna i Egypten eftersom Miller var jude och hon konverterade till judendomen i samband med giftermålet.

 

Himmelskt hushållsarbete

 

Matteus evangelium 9:16

Ingen sätter en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg, för då sliter lappen med sig bitar av plagget och det blir en värre reva.

När Jesus förklarar för Johannes lärjungar varför hans lärjungar inte fastar regelbundet svarar han med bland annat detta kända citat om tyget. En bild från kvinnans vardag, som min vän Åsa talade om i en av sina Tankar för dagen. 

Jesus gör ofta detta, tar upp vardaglig möda ur ett kvinnligt perspektiv: kvinnor som städar och bakar får tjänstgöra som liknelser om himmelriket. Här är det hur man lagar kläder som får berätta om varför Jesu lärjungar lever på ett nytt sätt. Det Himmelrike han förkunnar är den nya lappen som sys ihop med det nya tyget, det nya vinet i den nya vinsäcken. Jag tänker mig att det är en liknelse som anknyter till himmelriksliknelserna och kanske tydligast till himmelrikets surdeg:

Han använde också en annan liknelse: »Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.«

 Det storslagna hollywoodanpassade katastrofscenariot har inte stor plats i Jesu undervisning om Guds rike, när himlen landar gör den det utan större väsen än en bröddeg jäser , ett frö gror eller en sop sveper över golvet.  Gud sitter i en gungstol och syr nya kläder till en nyfödd mänsklighet medan degen jäser i det nysopade huset. 

Anakoreter

 

Dr. Janina Ramirez

Den karismatiska och vältränade (hon promenerar raskt genom 1000 år av klosterväsendets hela materiella arv i Storbritannien utan att ens bli andfådd) programledaren för denna serie som rekommenderas för nördar, dvs de som likt mig inte kan få nog av kloster och brittiska dokumentärer.

Under förfastan och fastans första vecka har jag sett en serie om klosterväsendets historia  i Storbritannien. Ja, jag vet att den bara är i tre delar men jag somnar efter fem minuter, trots att det är jätteintressant. Jag är så kvällstrött och just TV-tittande söver mig som en vänlig vaggvisa på någon minut. En serie räcker länge här, jag kan bara se serier som är i två-tre delar för det tar ändå många tillfällen att  se dem. Dessutom är det bara en enda serie åt gången för mig. Detta skulle kanske förära mig munktiteln eftersom ordet kommer av grekiskans monos=ett. En munk (både män och kvinnor i början) är en person som vill leva helt och entydigt med bara en enda sak i fokus= att leva för Gud i Guds närhet.

Jag kan alltså följa en enda serie i taget så det gäller att välja. Det gör min man åt mig. Han vet vad jag gillar och ser ut serier på play som ligger kvar några veckor. Nu hittade han denna serie som passar mig precis , en resa i tid och rum om ämnen som aldrig blir uttömda för mig.

Senast somnade jag efter att ha sett en bit av serien som tog upp de som protesterade mot det mäktiga klosterväsendets förfall genom att bli anakoreter. I England innebar det att låsas in i ett litet rum på en kyrkvind för resten av livet. Dessa anakoreter levde i sitt lilla rum efter en vigningsceremoni som var en slags begravning. Jag tänkte på de buddhistmunkar som balsamerar sig själva medan de lever och sedan begravs levande. För en klaustrofobiker som jag en fasansfull tanke. Själva idén känns verkligen märklig för mig. Är inte livet kort nog? 

Man kan tänka sig att dessa anakoreter levde i total ensamhet men tvärtom blev besöken utifrån många, folk köade utanför deras små celler för att tala om andliga ting, men mest av allt för att be om förbön och välsignelser. Men det kan ju knappast ha varit så många anakoreter som främst lockades av detta kändisskap. I en brittisk munks instruktion för anakoreten framkommer det som jag tror var den stora lockelsen i detta liv: nämligen att när anakoreten, genom ett därtill avsett hål i cellen, följde mässan i kyrkan nedanför uppmanade han anakoreten: "låt dig omfamnas av din älskade". I den lilla cellen kunde anakoreten leva odelat med Jesus. Mässan blev enbart gemenskap med Jesus, inte med andra kristna. Men det innebar inte att anakoreten inte skulle bry sig om andra människor, som de där självbalsamerande munkarna. Vid invigningen bars tvärtom två likadana ljus av anakoreten; det ena representerade kärleken till Gud det andra kärleken till medmänniskorna.

Jag ryser av fasa inför att låsas in i ett rum för gott men förstår ändå lockelsen, speciellt när man är mycket ung, vilket människor var under medeltiden när de gjorde dessa livsval. I en del väldigt avskilda kloster har man hittat ben av munkar i nio-tioårsåldern. Få av dessa munkar blev äldre än 35. Anakoreterna var dessutom ofta kvinnor och då var livet kanske inte alls så mycket annorlunda som gift med otaliga barnsängar, vilka ofta ledde till döden, och ett ändlöst vardagsslit för att få vardagen att gå ihop. Utanför cellens låsta dörr pågick pandemier och våldtäkter, krig och ,för kvinnor, ofta ett slags husslaveri. Flickor såg nog detta som ett fängelse de inte hade rätt att välja bort, om de inte valde den statusfyllda positionen som anakoret. Det kanske vore ett fängelse för oss men livet utanför var inte heller fritt. Fängelset såg bara lite annorlunda ut.

Numera är det nog få som väljer livet som anakoret. Och vem skulle vörda en anakoret så mycket att de valde att föda denna person, äta gjorde de ju, som inte gjorde "någon nytta" bara bad och omfamnade Kristus? Dessutom är man som vanlig medelkristen i Sverige så udda bara genom sin bekännelse att man knappast behöver vara extrem för att visa att man tar tron på allvar. Ville någon bli anakoret hade de nog låsts in på någon institution för mentalsjuka, och vem vet, det kanske finns en och annan anakoret bland dem? Under medeltiden sågs de dock inte som sjuka utan utvalda.

Inlåst i  ett enda litet rum skulle jag dö ögonblickligen, men på min lilla gård är det annorlunda: lugnt men inte inlåst. Medan det på jobbet är motsatsen: inlåst men inte lugnt. Nu på halvdistans är skolan åter full av unga människor och på skärmen finns alla elever som är hemma varje dag. Arbetskamrater och annan personal går runt varandra i de smala icke-coronaanpassade korridorerna och vi hälsar  och vädrar och torkar bänkar och umgås på armslängds avstånd så jag är helt slut på eftermiddagen. Då återstår timmar framför datorn för att ge feedback på alla uppgifter eleverna gjort och med detta arbete ligger jag ständigt efter. DET HELIGA DOKUMENTERANDET är jag alltså ständigt efter med!

 Jo, ibland önskar jag nog att jag var en anakoret. Men det går över när jag tänker på nyckeln utanför dörren som vrids om för sista gången. Och tänk om de som lovat fixa maten glömmer bort mig  eller dör av alla farsoterna utanför? Dessutom är det ju mysigt att baka och pyssla i köket själv. Och hästarna, hundpromenaderna, skidturerna? 

Nej, det låter fridfullt en sekund, men sedan inser jag att detta inte är min kallelse och jag är så tacksam för det.

Askonsdag- lördag vecka 1 fastedagbok

Hebreerbrevet kapitel 4, vers 14-16

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse.
Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.
Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Så började årets fasta, ännu mer efterlängtad än vanligt. Sömnlösa nätter då all bråte på botten flyter upp till ytan och gör sitt bästa för att omöjliggöra vila, har gjort längtan efter denna botens tid större än störst. Tröttheten som kommer sig av alldeles för mycket jobb genom denna halvdistans för eleverna lägger förstås ytterligare litervis till behovet av kontemplation och vila.

Hr. Bråddjup och jag deltog i Askonsdagsmässan i Bjärka-Säby på distans. Fridfullt.

Jo jag måste bekänna att fastan i år är till för att jag ska orka. Hade den inte kommit nu vet jag inte hur det hade gått. En tid för att inte låtsas att allt är okej när det är syndabekännelse, nåd och omvändelse som behövs. Ja, fastan är väl aldrig till för något annat än oss människor, Gud behöver den förstås inte.  Men vanligtvis finns fattiga i fokus, jag avstår för att en utjämning ska ske. Visst sker utjämningen nu också men som sagt, för att inte gå under behövs i år krafftag, riktiga crawltag, mot stranden där vila och botgöring möter upp med en varm frottéhandduk.

Men är det inte att göra fastan till något den absolut inte ska vara? En period av kontemplation över människans villkor och hur Jesus gav allt för att befria oss till ett liv i gemenskap med tillvarons innersta grund ska väl inte handla om något så futtigt som en enda tants hälsa och sinnesfrid? Nej, förmodligen inte. Men just nu är det bara där jag är. Jag tänker att fastan också får vara en bekännelse av brist och nöd, min egen såväl som andras. Den värld som känns möjlig att förvandla just nu är min pyttelilla vardag. So help me God!

Hanna

De två ung föräldrarna möter de två gamla profeterna i templet. Jesus är förstås i centrum.

 Kyndeslmässodagen har kallats "kärringajul" och det var såklart ett skällrsord men det beskrev ckså hur Kyndelsmäss var en högtid som speciellt kvinnor firade. Är det en händelse eller har det ett samband att den text som läses har en av mycket få framträdande kvinnor som inte finns med i berättelsen i egenskap av mor? Jag tänker på Hanna: 

Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år,

sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön.

Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

Där möter hon Maria som blivit världshistoriens mest berömda mor och känner genast igen den lilla familjens nyfödda barn. Inget mer får vi veta om Hanna än vilken familj hon kommer från och att hon levde i templet som en slags nunna. Det verkar ha varit en institution att änkor fick den möjligheten, åtminstone nämns det i Paulus brev om "ställning som änka". I dagens läge måste inte alla kvinnor bli änkor för att få leva självständiga liv men det var inte så länge sedan vi hade liknande traditioner även i Sverige; traditioner som gjorde änkeståndet till en tillflykt för kvinnor. Hade de egendomar fick de rätt att själv ta hand om dem och så sent som på 1700-talet fick de därigenom också rösträtt.

Men de flesta änkor hamnade i ekonomiska besvärligheter. Eftersom judarna levde med den skrift som ständigt ser livet ur tre huvudperspektiv: änkans , den faderlöses och främlingens är det inte förvånande att judar och kristna  inrättade en slags socialtjänst för änkor.

Detta är dock fortfarande inte norm i världen. Undantagstillståndet Sverige kan vi lämna därhän, men i exempelvis Uganda är kvinnor fortfarande ett slags livstidsslavar till sin man och om mannen dör före henne har mannens släkt rätt att köra ut änkan från hennes hem och stjäla alla hennes ägodelar. Jag antar att det alltid varit så i den ondskefulla patriarkala världen som inte berörts av kristendomens surdeg av rättvisa och jämlikhet. 

Vi ser änkan , faderlösa och främlingar som någon slags rytmisk formel som vi hört/läst så ofta att vi slutat förstå vad det betyder. Men den änka som drivits ut från sitt hem med enbart kläderna på kroppen som lön för ett liv i tjänst åt en man vet. Hanna, Fanuels dotter som inte ens var släkt med Aron, prästsläkten, hade en annan erfarenhet efter ett liv i tjänst åt Gud och hon förkunnande att änkor, faderlösa och främlingar hade en befrielse att vänta: ett spädbarn som skulle innebära Jerusalems befrielse.

Och var, om inte i Galaterbrevet, mänsklighetens fribrev, där vi återfinner församlingens portalparagraf, står det om vad detta Jerusalem innebär: "Men det Jerusalem som finns i himlen är fritt; det är vår moder". Slaveriets tid börjar gå mot sitt slut och det var med änkan Hanna de goda nyheterna först började spridas.  "Go tell it on the mountain..."

Kyndelsmäss

 

Talgoxens glada tjirpande ger löfte om vår.

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren –det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren –och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig Ande var över honom, och den Heliga Anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

»Herre, nu låter du din tjänare gå hem,

i frid, som du har lovat.

Ty mina ögon har skådat frälsningen

som du har berett åt alla folk,

ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna

och härlighet åt ditt folk Israel.«

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.«

Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

 Kyndelsmässodagen är en festdag i kyrkoåret som vi aldrig missar. Dels  var det en fest vi firade i kyrkan när jag var barn med en liten teaterföreställning där vi spelade upp scenen i templet med Hanna och Symeon som mötte Jesus och genast kände igen Gud i spädbarnet som bars fram av sina unga och fattiga föräldrar*.

Dels är det farmors födelsedag. Hon var kantor i Jukkasjärvi församling och bakade sjutton sorters kakor till alla festtillfällen. Kyndel betyder ljus och min farmor var en ljusmänniska, glad och humoristisk. Rolig på ett vasst sätt, musikalisk, generös och härligt galen, sådan var farmor. Jag upplevde det som om hon alltid hade tid för mig, pappa såg henne som överbeskyddande. Det var nog bra med en generations distans för vår relation,  men även mamma såg farmor som sin bästis. Hon är oändligt saknad och varje Kyndelsmäss tänder jag förstås ljus och tänker på henne. Dessutom bar hon det vackra namnet Saima. Hade jag fått en dotter till hade hon fått heta Saima. Nu får jag hoppas på ett barnbarn med det namnet.  

Farmor älskade blommor och krukväxter. Tulpaner så här års var en favorit hos henne.

Sist men inte minst återvänder ljuset nu , skábma/kaamos är slut och varje dag blir längre. Snön reflekterar ljuset och man börjar höra fågelsång från övervintrande sångfåglar. Vid fågelmatningen flockas domherrar, talgoxar, nötskrikor och talltitor. Min energi som varit på reserven återvänder och hoppet om att överleva en vinter till med den. På samma sätt lever husdjuren upp. I söndags var till och med Gyllir pigg även på väg bort från stallet och galopperade med enorm kraft uppför grannberget.

Domfrun och Domherren

 

Tänd ljus
Låt inte mörkret hindra dig
att söka Ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus skall leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd kärlekens ljus
i dödens mörker.
Tänd ljus!

                                                        Bo Setterlind 

Tysk 1400-talsmålning av Kyndelsemässodagens tema, Josef bär på ett ljus, Maria bär Jesus.

* Ja Josef var Jesus förälder, jag är helt ense med Lukas om den saken, biologi har inget med saken att göra. Maria blev gravid av den Heliga Andes intervention i hennes äggcell men den som är förälder behöver inte vara varken ägg- eller spermiedonator till barnet. Föräldraskap är ett livslångt åtagande  i helg och söcken, 24 timmar om dygnet och alla dagar om året. Inte ens döden skiljer en förälder från sitt barn om det är som det ska. Förälderns avtryck finns där hela livet hos barnet.