Jord

Romarbrevet kapitel 8, vers 16-18

Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.
Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.
Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Tisdagen i Pingstnovenan tänker jag på att Guds blåste in sin livsande i människan som skapats av jord i den mellersta skapelseberättelsen. Här är ett gammalt inlägg som fortfarande håller, och läs gärna den långa kommentarstråden som verkligen är intellektuellt stimulerande, tack ni som bidrog till det berikande samtalet! I gamla översättningen sades att "människan blev en levande själ" när Gud gjorde detta.

Pingsten handlar därför om den nya skapelsen när Guds Ande tar sin boning i oss och gör oss till levande själar på ett nytt sätt: nu tas Livsanden aldrig från oss igen och det är inte bara en slags konstgjord andning utan Anden själv bor i oss till den grad att Guds egenskaper nu finns i kyrkan. Vi är Kristi kropp, den levande rörliga kroppen som tillsammans är Guds händer, fötter och goda skaparkraft på jorden. 

Pingsten handlar alltså också om hur Gud skapar om den mänsklighet som en gång skapades av jord. Leran i krukmakarens händer omformas efter den modell som var tänkt från första början. Den pingsten då kyrkan föddes var alltså en fortsättning av Jesu uppståndelse då Gud började sitt skapande av en ny mänsklighet på den jord som ska förnyas på samma sätt som den förnyades på Noas tid.

våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.