Regn

Psaltaren 65: 9-11

De som bor vid jordens ändar står häpna

inför dina mäktiga gärningar,

öster och väster fyller du med jubel.

Du tar dig an jorden och ger den regn,

du gör den bördig och rik.

Guds flod är full av vatten.

Du får säden att växa,

du sörjer för jorden.

Du vattnar åkerns fåror

och jämnar ut dess tiltor.

Med regnskurar gör du jorden mjuk,

du välsignar det som växer.

Idag har det första riktiga regnet fallit över oss här vid världens ände. Anden är ju också liknad vid vatten, levande vatten som ger liv. För oss här i norra glesbygden är vatten sällan en bristvara*men visst är vi medvetna om hur livgivande vatten är. Och om vi glömde det under den snörika vintern blir vi nu påminda när vårregnet faller över dammiga marker. Efter en dags regnande antog gräset sin självlysande gröna färg och löv började spricka ut på rönn och hägg. 

Ett liv utan Anden är som en skog utan vatten; torr sprucken mark, damm och uttorkade bäckfåror. Till slut dukar även de största tallarna med de djupaste rötterna under. Men det som först försvinner är den vänliga grönskan: mossor som bäddar in den hårda stenen och späda grässtrån som smeker nakna fötter. Blåbärsrisets ljuva grönska och björkens sockerstinna löv blir till brunt fnas som knastrar under fötterna. Snåla barrväxter som kråkriset överlever genom att vända sig till sig själv: den vattenånga bladen andas ut samlas genom bladens form upp igen och återgår till växten själv. Kråkriset överlever vinterns torka med denna strategi och klarar även sommarens om det blir ett oår. Men inga bär bildas, och om de gör det blir de små och hårda, de släcker inga vandrares törst, inga fåglars hunger och björnen får lägga sig hungrig i idet som lika gärna kan bli dess grav efter en sommar utan vatten.

Jag tänker på bitterhet och kyla. Jag tänker på renlärig präktighet som slår ihjäl varje ärlig fundering med  ett välriktat bibelord eller en vässad sarkasm ur kyrkohistorien. Jag tänker på snålheten som inte bryr sig om att skapa goda relationer om dessa inte är något som kan främja mitt eget bästa. Torka står stilla och det gör också den som inte låter Anden leda. Utan Anden blir livet en klättring över lik för att vinna en evig kamp om lebensraum. Det viktiga är att få rätt inte rättvisa. Att överleva på andras bekostnad är det enda som räknas, inte att leva. 

Visst finns pingstvänner som helt passar in på denna beskrivning, trots sitt vackra namn,  men det är lika vanligt i alla kristna kretsar och hos devota ateister likaså. Det finns alltid en "Öken Törsten" som är svår att nå. Ibland är jag denna Öken-Törsten. Jag vet att det här är jag när jag kväver Anden i mig så själen torkar ut och hjärtat spricker sönder. Om regn faller på den hårda jorden rinner det bara bort. Enstaka ösregn hjälper inte alls, det behövs ett stilla vårregn som inte ger upp innan marken mjuknar och grönskar igen. 

De goda vanorna som vattnar hjärtats jord regelbundet och lagom mycket, är det som gäller. I mitt liv märker jag direkt när jag nedprioriterar bön och stillhet, vänners "gemenskap och nådenes ord". Kyrkoåret är min räddning. Nu i Pingstnovenan påminns jag om Anden, om det stilla vårregnets nödvändighet. Om aftonen är vi med i Pingstandakter från Nederkalix församling, som igår handlade om Anden som vatten och regnet strilar ljummet över frusen jord. Jag somnar med Jesus a Pilgrimage** vid huvudkudden och regnets tröstande trummande mot rutan. Jag blir hjorten som hittar vattenkällan, fågeln som funnit sitt bo och babyn som vaggas av den himmelska föräldern.

"Kraften och glädjen som nyss var försvunnen, rinner tillbaka som regn till min själ: här kan min själ och min kropp finna ro, hos dig. Ro hos dig."

Bilder tagna i skrivandes stund av min pyttelilla tulpanodling.

 

* men vi minns ännu med fasa den förfärliga sommaren 2018. På denna torrbacke var det en smärre katastrof, brunnen sinade och hö var en bristvara eftersom den lilla skörd som ändå blev här uppe i de stora älvarnas land skickades till södra Sverige där folk i desperation också köpte hö från Baltikum, Polen och Tyskland. Vår brunn sinade så klart och den fina skogstjärn som ger det kommunala vattnet sin höga kvalitet drabbades av algblomning samtidigt som vattennivån var rekordlåg. 

**Boken som jag avslutar varje dag med av jesuiten James Martin.