Daniel

 Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Psaltaren 146:3-5

Daniel var profeten som drömde långa apokalyptiska profetior om tidens slut samtidigt som han bodde på Nebukadnessar IIs hov i det judiska folkets fångenskap i Babylon, där de satt vid floderna, hängde upp sin harpor i träden och grät, oförmögna att ställa upp med exotisk sång och dans för sina fångvaktare, den stora kolonialmakten Babylonien, enligt Psaltaren 137.

Daniel gör samma motstånd mot  den inre koloniseringen som Psaltaren 137 ger uttryck för. Däremot tjänar han kungen så gott han kan med sina drömmar, som ämbetsman och med rådgivning. Han äter bara grönsaker för att inte råka få i sig något som inte är kosher och han protesterar inte vilt när han döms till lejongropen för att han inte tillbett kejsaren som en gud utan hållit fast vid sina egna bönerutiner. Men han ger aldrig upp sin innersta tillhörighet till Guds folk.

Judarnas förhållningssätt till nationsgränser och inre tillhörighet borde vara ett riktmärke för alla kristna. Den som kallar sig kristen men ändå är nationalist måste fundera på sina prioriteringar och kan man i denna reflektion inte komma fram till att släppa nationalismen ja då ska man nog släppa sin kristna bekännelse tills vidare. Jag hoppas ju att Guds kärlek och vägledning ska leda denna person rätt, men det skämmer det kristna namnet att en person inte kan välja sida här och kallar sig "kristen nationalist".

Jag menar att Björn Ulveus, hur antikristen han än är, har förklarat just denna tanke perfekt i denna sång: "Jag korsar gränser men jag är alltid där....låt männsikans futtiga nationer sliter sönder varandra: mitt land enda gränser går runt mitt hjärta" vi tillhör Guds rike alltid och enbart.