Tredje advent:vägröjaren

 Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer. Psaltaren 146: 4-9

Johannes döparen står i centrum idag. Han som röjer vägen för Jesus. Han som är Jesu kusin men också representerar profetordens Elia, enligt Jesus. Maria Küchen i gårdagens helgmålsbön verkar Johannes Döparen vara helt omöjlig i möblerade rum. Aldrig skulle ha, som Greta Thunberg, hamna på omslaget till Vogue. Jag håller med, Johannes talade för en folkmassa av "vanligt folk" och när han fick tala inför makthavare var han fängslad, inte fick han stå på tribunen. Han skulle i så fall troligen skrika så saliven sprutar i kameraljuset, gorma så mickarna får rundgång och hytta med näven så bildvinklarna blir osmickrande. Nej, Johannes är inte fotogenisk och stryker faktiskt ingen medhårs. Han vägrar till och med i förstone att döpa sin kusin Jesus. Hela hans person är trotsig och ifråga sättande av "mäktiga män"han visar att han förstått dagens Psaltarpsalm 146 vars tre första verser redan citerats i kalendern:

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

På många sätt är Johannes Döparen den där "Vildmannen" som européer kan längta efter att vara, kanske var det honom Lawrence of Arabia  såg framför sig när han föst förälskade sig i öknen. Prins Feisal sa till Lawrence i filmen ungefär så här: " Europèer älskar öknen men araber älskar gröna träd och vattenrika. lummiga trädgårdar." På samma sätt har många människor könt sig som Johannes, inte meinst vår egen Lars Levi Laestadius som kallade sig "Ens ropandes röst" liksom Johannes Döparen sa sig vara "Rösten av en som ropar i öknen:bana väg för Herren."

Den tredje Advent ska jag jobba på att våga vara mer obekväm och vild. Mer en ropande röst i öknen än en mild viskande stämma. Min strävan har förstås aldrig varit att hamna på Vogues omslag, men inte har jag vågat ta ut svängarna som Johannes gör. Jag litar på mäktiga män och kvinnor och känner mig vilsen utan Angela Merkel i Europas ledning. Jag behöver verkligen höra dessa ord ur psaltaren. Jag behöver bli en obekväm och kantig vägröjare. Jag behöver inte älska öknen, jag kan få älska den gröna lummiga trädgården, men jag måste lära mig att tuffa till mig så jag kan vandra i öknen när det är det enda alternativ som finns för att göra det motstånd som denna världen förtjänar.