Gregorius den store 540-604

 

1472 målade Antonella de Messina Gregorius I

Gregorius den store kommer vi inte runt när vi följer Bedas historik över den kristna kyrkans framväxt i England. Välkänt för alla läsare av denna blogg är min aversion mot hans tilltag att reducera kvinnorna kring Jesus, vi återkommer till detta. Men han gjorde också mycket gott. Det är denne Gregorius som gett namn åt den vackra musikstilen som kallas gregoriansk sång till exempel. En pastor i Kiruna återberättade en legend, antagligen med pentekostalt ursprung, som gick ut på att under Gregorius tid började sång i anden bli alltmer sällsynt och han skrev då ner den med noter för att bevara den. 

Så var det antagligen inte. Sångstilen uppkom inte ens i Italien utan i Frankerriket men för att marknadsföra stilen gav man den namn efter denne påve, vars pontificat var så betydelsefullt för hela den västerländska kulturen. Det var ju denne Gregorius som startade missionen till England som ledde Paulinus till Kent och vidare till Northumbrien när St. Ethelburg gifte sig med dåvarande hedningen Edwin. Däremot var det säkerligen Gregorius som systematiserade kyrkans liturgi där den gregorianska sången  har en så viktig del.

Ethelburgs kloster var ju ett benediktinskt dubbelkloster och Gregorius var en viktig orsak till benediktinernas framgångar eftersom han intresserade sig mycket för denna regel. Innan han blev påve hade han själv grundat ett kloster med mycket sträng askes som regel. Han var vigd till diakon och i detta ämbete sändes han som sändebud till Konstantinopel för att söka stöd hos kejsaren i Östrom mot langobarderna, en germansk ariansk kristen folkgrupp som hade överhuvud över stora delar av Italien. Han fick inte det äskade stödet. Kanske var det besvikelsen över detta som gjorde att han tyvärr tog sig för att mena sig stå över alla andra biskopar- Petri primat, även över patriarken i Konstantinopel som bar titeln ekumenisk biskop, dvs biskop över hela världen. Under hans tid blev påvens titel också servus servorum domini.

En spricka mellan öst-och väst uppkom alltså under denna tid. Men det Gregorius gjorde var inte enbart av ondo. Genom att mena att Petri primat gällde utgjorde han också en motkraft mot Östroms kejsare. I stället för att vara med i en konstantinskt kidnappad kyrka som stödde kejsardömet formade han kyrkan till att vara självständig och internationell vilket ju strängt taget är vad kyrka ska vara. Metropoliten i Konstantinopel satt betydligt mer fast i den konstantinska fångenskapen vilket märks ännu idag i hur tragiskt rysk-ortodoxa kyrkan har det just nu med splittringen där en del av kyrkan håller fast vid patriarken Kirill i Moskva som stöder Putin i allt denna Hitler-kopia och ärketjuv tar sig för inom och utom Rysslands gränser. Kirill talar till och med om Rysslands "heliga" gränser vilket jag anser vara gravt blasfemiskt. 

Gregorius den store var dock framgångssrik i att ta avstånd från kyrkans konstantinska arv. Han var också en god förvaltare av kyrkans splittrade egendomar i Italien. Han effektiviserade skötseln av dessa fastigheter så att kyrkan fick stora tillgångar att fördela mellan fattiga och andra behövande. Kyrkan var ju den första sociala inrättning utanför kejsardömet som fördelade inkomsterna bland allmänheten. Inkomsterna räckte också till att sända 40 missionärer till anglosaxarna och Frankerriket som nyligen blivit vad vi nu kallar romerska katoliker med Clodvig I dop, han som blev en ana till exempelvis St, Ethelburg av Kent. Innan dess var stora delar av germanfolken hedningar eller arianska kristna men under Gregorius tid förlorade arianismen all mark, eller? Jag återkommer till det.

Gregorius var också den påve som började förorda celibat för kyrkans tjänare. Han var noga med att inte pressa fram skilsmässor bland präster och diakoner men han ville att man fortsättningsvis enbart skulle utnämna ogifta män till högre prästerliga tjänster. Själv var han ju också ogift och kanske kan vi förstå varför han begick övergreppet mot evangeliernas kvinnor, mest mot Maria Magdalena, Fisktornet, när vi hör att han uttryckte sig om dessa högre präster att de skulle "avstå från kvinnor". Att uttrycka sig så är ju ett tydligt bevis för att han såg kvinnor som störande objekt mer än som jämlika syskon i Kristus.

Men som helhet kan man säga att Gregorius eftermäle är gott , även från Barockbloggen. Vi kvinnor är ju vana vid att pröva allt, behålla det goda och stå ut med förakt från dem som borde vara på vår sida. Hans germanska mission vill jag särskilt tacka honom för. Det var ju den frankiska Ansgar och en mängd brittiska missionärer, kristna hustrur, kristna slavar och kristna handelsidkare som förde kristendomen till Norden och sedan till Nordkalotten så jag fick lära känna Jesus och hela den rika kristna traditionen. För detta kan jag aldrig tacka nog.

Men vad hände då med arianerna som Gregorius verkat ha utplånat? När Gregorius dog 604 var Ethelburg en liten kentisk stormansdotter på ca tre år men snart skulle hon ju utföra stordåd i missionens tjänst. Samtidigt i Arabien reste en religiöst grubblande handelsman omkring och stötte ihop med både arianska kristna, ortodoxt(katolskt)kristna och judiska handelsidkare. Han var analfabet och med analfabetens goda minne tog han intryck och började snart få visioner och änglabesök vilka övertygade honom om den arianska tolkningen av vem Jesus var och vilken plats kriget skulle ha i en troendes liv. Gregorius stärkte kyrkan genom att slutgiltigt besegra arianismen, kanske har den aldrig varit lika stark. Men 622 föddes en arianskt influerad religion som kom att utmana kyrkan på ett aldrig tidigare upplevt sätt genom den grubblande köpmannen och krigaren Muhammed. 

Av Gregorius lär vi att ingen är perfekt och ändå kan man göra mycket gott. Vi lär oss också att inga segrar varar för evigt. Det goda måste försvaras därför kan vi aldrig slå oss helt till ro innan Himlen landar.