Reminiscere: Andra söndagen i fastan: Simon minns

Dirk Bouts (1415-1475) bild av detta tillfälle tar vara på klassperspektivet helt i Lukas anda.

 En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet.
Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam.

Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.”
Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.” — ”Säg det, mästare”, sade han.
”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?”
Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” — ”Du har rätt”, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.
Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit.
Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam.

Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.”
Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.”
De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?”

Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”

Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv
och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.

Lukas 7:36-8:3

Sara Forslunds mycket hörvärda podd Bibelns kvinnor* var ju med i kalendern 8 mars. Där tog de upp att Lukas evangelium är kvinnofientligt pga bland annat denna söndags evangelietext. De menar kortfattat att Lukas tar upp mest kvinnor men alltid med en kvinnofientlig tvist. Jag menar att de har fel och ska genom att läsa Lukas litterärt visa varför.

I denna text är perspektivet helt klart ett annat än det hos Markus och Matteus. OM det är samma tillfälle, vilket jag betvivlar. Många forskare håller faktiskt med mig så jag är inte helt ute och cyklar på egen hand i ogjort väder. Jag ska förklara varför det mycket väl kan ha varit flera olika tillfällen som relateras:

Först och främst säger Lukas att detta sker i början av Jesu predikogärning medan de två andra synoptikerna säger att det sker den sista veckan innan Jesus korsfästs. Jag kan invändningarna: Lukas skrev efter Matteus och Markus som då mer troligt ligger närmare originalversionen. Men Lukas börjar sitt evangelium så här: "Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss så som det har så som det har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen[...]efter att grundligt satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos för att du ska förstå att de upplysningar du fått är tillförlitliga." Andra söndagen i fastan är perfekt för just Lukas evangelium eftersom den heter Reminiscere: att minnas/att förbli/att bevara/att uthärda och han är den evangelist som mest tydligt jobbar som en historiker.

Lukas har alltså ögonvittnen till hjälp och säkerligen också Markus och Matteus evangelier. Det verkar vara fler och tidigare ögonvittnen än enbart lärjungarna. Mycket tyder på att mamma Maria är ett av dessa ögonvittnen. När historiker idag skriver om , låt säga, det tjugo år långa krig som satte stopp för Sveriges stormaktstid och frälste oss ifrån enväldet i och med Karl XIIs död i skyttegraven i Norge ser vi dem sällan som mindre tillförlitliga än de som skrev direkt under denna tid och strax efter den. De senare historikerna har tillgång till mer material från fler källor än de första hävdatecknarna hade. Det innebär inte att dessa primära källor har fel men de kan behöva kompletteras för att få fram en mer fullödig bild av skeendet. Alltså säger inte åldern jättemycket om ett evangeliums trovärdighet gentemot andra evangelier.

Lukas antyder att ibland har vissa minnen glömts bort i de tidigare nedteckningarna "i rätt ordning" skriver han. Kanske berättades de olika episoderna muntligt lite ad hoc: "Nu kom jag ihåg att Jesus sa så när vi var där."Lukas läkaren vill systematisera och se vad som hände när genom att jobba som historiker gör sedan Herodotos när han genom källforskning berättade om bakgrunden till perserkrigen. Just i detta fall har nog någon sagt, jag misstänker Simon fariséen,  som primärkälla här som jag snart ska förklara varför; att "det där med en kvinna som smorde Jesus hände också i Galliléen alldeles i början av predikovandringarna."

Vi ser också denna berättelse helt tydligt berättas ur en annan synvinkel än från de lärjungars som var med Jesus denna kväll. Matteus och Markus sitter nära Jesus när de se en kvinna smörja honom, men här står det att kvinnan: "ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” alltså är det vad Simon ser och tänker som berättas. Detta för att markera vems perspektiv som är intressant här. Det är varken lärjungarna eller kvinnan som står i fokus, det är Simon. Därför tror jag det är Simon som berättat detta för Jesus. Detta eftersom det bara är han som kan veta vad han tänkte tyst för sig själv och kunde se saker på avstånd i rummet. Simon, som då troligen blivit en lärjunge på riktigt efter Jesu död, är den enda som kunde minnas sådana detaljer**

Man kan undra över varför Jesus bjuds in till hans hus. Kanske vill fariséen visa sin öppenhet och tolerans mot den lite avvikande gruppen kring Jesus? Kanske vill han diskutera något han hört Jesus predika? Eller var han bara en rik person som på detta sätt ville visa sig generös, vilket var vanligt under denna tid i romarriket? Men vi ser att i berättelsen möts två personer som både är lika och olika varandra. I litteraturen förekommer nämligen ofta karaktärer som är speglar av varandra. Vare sig författaren är medveten om det hela eller ej blir det ofta så. Jag tar ett exempel på spegelkaraktärer som vi alla känner till: Tommy och Annika speglar Pippi Långstrump, de är delvis lika: de är barn, de är snälla, de är äventyrliga men Pippi är föräldralös medan Tommy och Annika har två levande föräldrar, Pippi är orädd medan Tommy och Annika är försiktiga, Pippi är endabarn osv. En spegelkaraktär står alltså inte i tes-antitesförhållande till den karaktär de speglar, de är lika varandra, men de är spegelvända.

Simon den rike fariséen och kvinnan med nardusbalsamflaskan speglar varandra. De är båda människor i behov av nåd, de har det ganska gott ställt båda två, men medan Simon var farisé, respekterad och den mest renlärige av alla var kvinnan utstött som "synderska". Jag ska utveckla resonemanget kring henne i morgon. Simon är alltså kvinnans spegelkaraktär i berättelsen och det är Simons synd som står i fokus här, inte kvinnans. Kvinnan smörjer också Jesus, inte med olja, utan med nardusbalsam som också är ett läkemedel. Simon är ren och skulle ha råd med nardusbalsam åt Jesus men fattar inte vem han har bjudit hem, kvinnan däremot tränger sig in i huset med helande balsam eftersom hon vet precis vem Jesus är: Messias. Ändå är det Simon, som borde vara tacksam över att sitta till bords med Messias, som surar över vad hon gör. Någon har det inte så bra ställt som hen tror i denna berättelse, någon behöver inre helande och det är inte den som Simon tror.

De andra evangelisterna fokuserar på  Jesu begravning vid deras smörjelseberättelse, medan Lukas fokuserar orättvisa.  Lukas är den evangelist som mest konsekvent tar den föraktades och utstöttes perspektiv på allt. Det är verkligen oxens evangelium Lukas skriver; den trogne arbetaren som sedan kanske offras i templet för någon annans skull. Oxen är som sinnebilden för just reminiscere, förbli, uthärda, en oxe ger inte upp. Simon som är inne i gänget och kvinnan som tar sig rätten att bryta sig in i värmen, båda behöver de nåd men bara en av dem gör rätt. 

Kvinnan ber inte om något utan ger något: dyrbar balsam som förutom läkemedel också var något kungar smordes med eftersom det var lyxigt och luktade gott. Det arbetande folket luktade svett, rök, damm, jord och ladugård, kungar luktade nardusbalsam. Lukas poängterar detta eftersom Jesus säger till Simon att han inte gav Jesus tvättvatten. Han fick ingen hälsningskyss (detta var före covid så det var oartigt) . Jesus fick sitta svettig med smutsiga fötter vid bordet. Simon gör inte ens det lilla normalartiga mot den som borde varit hedersgäst i huset. Jesus verkar på många sätt ha varit inbjuden med armbågen. Simon sitter en bit ifrån Jesus så långt ifrån att han ser hela bilden av vad som händer. Det är alltså knappast så att Jesus sitter vid honnörsbordet. Och Simon gnäller på kvinnans oartighet.

Då låter Jesus honom se sin spegelbild i kvinnan och Simon märker att allt hos henne är rättvänt, det är han som är den spegelvända karaktären. Han, den fromme fariséen, är syndaren i sammanhanget. Han behöver läkedom och hon kommer med läkemedel. Han är den snåle otacksamme syndaren hon är den generösa. Hon är den som går fullständigt återupprättad och syndfri därifrån. Tydligt är att i denna text är det inte en kvinna som är förlorare, feg eller svekfull, det är mannen Simon som är allt detta. Simon som får se sin egen ömklighet i ljuset av sin spegelkaraktär och inser att det är han som är den dunkla reflektionsytan där allt är spegelvänt och hon är den riktiga människan som fri kan vandra ut ur huset. Det gör inte Simon. Inom berättelsens ram sitter han fast och förblir i sitt hus och sitt högmod. 

 

* kan tyvärr inte länka till podden på denna gamla dator som liksom alla gamlingar förlorar förmåga efter förmåga och nu nått dit att de allra flesta tidningar, poddar, bloggar etc. räknas som osäkra anslutningar.

**Jag tror alltså att Simon omvände sig senare och berättade om detta för Lukas. Jag kan ha fel. Jag hoppas jag har rätt för annars blir denna historia en riktig skräcknovell om en man som sitter fast i sin dunkla spegel för resten av sitt liv.