Dantes Komedi II

 Kristi Himmelsfärdsdags  tanke under pingstnovenan från Västerås stift:

Ett par fötter på ett litet moln. Bara det, fötter och moln. Det är en gammal bild för Kristi himmelsfärd. Fötter som är det mest basala i vår kropp, som grundar oss på jorden, och ett moln, det som hör himlen till. Jesus är Gud vars fötter vandrat på samma grus, sand och gräs som vi, och som också ger oss himlen som vårt hem. Allt detta oändliga, jorden och himlen ryms i Jesus, och han öppnar dessa oändliga vägar för oss. Det är himmelsfärdens budskap till oss: jorden är vår, men det är också himlen. Vi är hemma, och ännu inte.

Dante får under tre heliga påskdagar vandra genom Inferno, Purgatorio och Paradiso. Det är väldigt mycket fantasy men ändå ganska low fantasy, Dante är ju en vanlig människa som möter vanliga människor som dött före honom men det är ändå fullt fokus på livet före döden. Karl-Ove Knausgaard är nu stort hajpad med sina tegelstenar om Morgonstjärnan och Vargarna i evighetens skog som jag snart avslutat. Dessa två böcker är väl också ganska low fantasy men helt fixerad vid livet EFTER döden  eller kanske snarare det jordiska livet förlängt i det oändliga.

Det förvånar mig att så många* ser dessa böcker som någon slag teologi. Jag tycker nog Dante kan placeras in i teologifacket, med vissa reservationer, hans slutsats är ju kärleken och att leva här och nu i kärlek för att efter döden få leva i den fullkomliga kärleken hos Gud. Kärleken är ju Gud och Gud är kärleken. I detta tema är Dante väldigt mycket evangelisten Johannes efterföljare.  Dantes ärende är att vi ska lära oss leva i kärlek, inte att döden ska besegras med konstgjorda medel eftersom den redan är besegrad genom  Jesu uppståndelse.

Knausgaard däremot talar hittills bara om evigt liv, kroppar som ska bevaras eller återuppväckas med bioteknik, döda som återkommer och plockas ihop molekyl för molekyl. I början av Vargarna... verkar Dostojejevskis Brott och straff spela en viktig roll för berättelsen men nu har jag nästan läst 670 sidor (107 sidor kvar) och Dostojevskij har nämnts men poängen med just Brott och straff lyser med sin frånvaro. Det kommer kanske någon koppling till den romanen men som sagt, inte ännu. I Dostojevskijs romaner är döden aldrig ett stort tema och absolut inte att försöka leva för evigt med bioteknik eller andra trick. 

Jag tänker på starjetsen Zosima i Bröderna Karamazov som tvärtom förmultnar ovanligt fort när han dör. Så snabbt börjar han lukta lik att folket kring honom börjar tro att det var något fel med honom eftersom de hade för sig att en helig människa skulle förmultna ovanligt långsamt. Ungefär som en egyptisk Farao balsamerad i sin torra grav där förruttnelsen inte kommer åt kroppen ens efter tusentals år ansågs vara en halvgud. Jag tror Dostojevskijs berättelse om Zosima visar på att kristendomen är tvärtom, precis som judendomens ointresse för liv efter döden är en kontrast mot Egyptens fixering vid det. För att travestera Paulus: "för oss är livet Kristus, död en vinst."

Vi kristna vill inte leva för evigt på det sätt som transhumanister menar att vi människor** ska få evigt liv. Vi lever , som biskopadjunkt Teresias ord formulerar det: "jorden är vår, men det är också himlen. Vi är hemma, och ännu inte." Dantes ärende med att vandra runt bland redan döda är att vi ska leva här och nu i kärleken som också är vårt slutmål.  Det är självklart den hållningen som jag sympatiserar med och inte alls hållningen att till varje pris*** göra döda levande och besegra åldrandet. Det som intresserar en kristen är främst livet här med sitt mångahanda, sorg och glädje, vila och möda. När vi tar farväl till sist ser vi fram emot att få vila ut i väntan på den rättvisa domen, inte att bli frystorkade i väntan på vetenskapliga framsteg. 

Vi vill lära oss att leva i kärlek inte lära oss hur man blir evigt ung; för oss är livet Kristus!

 

*Exempelvis Patrik Hagman och Joel Halldorf såg Morgonstjärnan som nästan teologisk när de diskuterade den i Läsarpodden.

**med hjälp av att exempelvis transplantera kroppar till huvuden som bevarats på olika sätt, gissa vems kroppar och vems huvuden... deras lösning är helt tydligt att rika ska leva för evigt på fattigas bekostnad så klart. Jag har svårt att tänka ut en värre omoralisk forskning än denna: lägga medicinska resurser på att ett fåtal ska leva för evigt eller åldras väldigt långsamt gör ju klyftor ännu större på alla plan. Nu skiljer sig medellivslängden mellan rika och fattiga med decennier om transhumanisterna får sin vilja fram skulle den skilja sig med millenier.

***i romanen testar en av huvudpersonerna hallucinogena svampar och får träffa sin döda mor ett ögonblick i svampruset.