Joseph Conrad 3 december 1857 - 3 augusti 1924

 Mörkrets hjärta/Heart of Darkness är en bok jag aldrig blir klar med*. Den är en av dessa pärlor som tål många omläsningar och ständigt öppnar för nya tolkningar och hisnande perspektiv. Precis som Häxan och lejonet, Caspian , prins av Narnia och Caspian och skeppet Gryningen är även denna inspirerad av Dantes Komedi men den slutar efter  Skärseldens möte med Beatrice. Det är verkligen ingen bok som någonsin kommer till något paradis alls. Ju längre ner i Inferno desto varmare, inte kallare , men inspirationskällan är ändå tydlig. Dante skrev sannerligen en användbar och inspirerande berättelse.

Men självklart står ju Mörkrets hjärta alldeles utmärkt på egna ben utan sin mäktiga förebild Dante. Att följa med på Marlows resa in i det innersta av Afrika längs Kongofloden är en resa genom det inferno som mänsklig girighet skapade i Kongo. Det är kung Leopolds sadistiska plundring som gör färden så mörk. Överallt stöter Marlow på våld och tortyr, avhuggna händer och fötter och skräck på alla sidor. Samtidigt har han redan på bolagskontoret i Bryssel hört rykten om Kurtz som är en "emissary of light"  ett exempel på hur bra kolonialismen var för att sprida upplysning och vetenskap till det innersta av Afrika. Boken bygger på Conrads egna minnen från ett halvår som flodbåtskapten i Kongo under Kongofristatens välde. I Kongo hade han sett Leopolds rovdrift på människor, natur, gummiträd och elefanter vars elfenben också var en värdefull exportvara. Marlow är tydligt Conrads alter ego.

Marlow tror på ryktena om Kurtz förträfflighet men självklart visar sig  Kurtz vara allt annat än en bra människa. Som Marlow konstaterade när han såg att Kurtz är väldigt lång, inte ens det stämmer med honom, Kurtz betyder ju kort. Kurtz är en mörkerman på alla upptänkliga sätt, precis som kung Leopold. Ja, Kurtz är en litterär gestaltning av kung Leopold II och de korrumperade tjänstemän som levde som kungar i egna småriken , omgivna av slavar och med ett harem av unga kongolesiskor. Leopold utgav sig för att vilja skapa ett lyckorike av naturskydd, tullfrihet  och människovärdighet i sin egen koloni. I verkligheten åstadkom hans rovdrift på elfenben och naturgummi oläkliga sår i naturen och det slaveri han utsatte kongoleserna för decimerade landets befolkning från 30 miljoner människor när Fristaten grundades 1885 till 8 miljoner när Leopold berövades sin koloni 1908.

Många besökare i Kongo kämpade för att befria Kongo från Leopolds tyranni. En av alla dessa var

Lemlästade barn i Kongo. foto: Alice Seeley Harris

baptistmissionären Alice Seeley Harris som fotograferade offren för skräckväldet. Dessa offer var ofta barn som fått sina händer avhuggna av Kongofristatens armé: Force publique. Den hade nämligen, för att spara på kulor så dessa inte användes för att döda djur,  regeln att för varje kula som sköts skulle en människohand redovisas. Då det inte alltid var någon människa som dödats av kulan blev seden i Force publique att hugga händerna av barn i sin närhet. Conrad ville avslöja Leopolds rovdrift och skrev så Mörkrets hjärta/ Heart of Darkness som en följetong i en geografisk tidskrift 1902 

Även många andra ville detsamma. Svenska missionärer var bland de första som slog larm om det katastrofala tillståndet i den sk. Kongofristaten, Alice Seeley Harris samarbetade med den engelska journalisten Edmund Morel som i hamnen i Liverpool upptäckte att oerhörda rikedomar kom från Kongo men det sändes endast militärer och vapen tillbaka. Tillsammans med den irländske brittiske konsuln i Kongo, Roger Casement, bildade tillsammans Morel organisationen CRA, Congo Reform Association, 1904 och denna organisation växte till en massrörelse över hela världen. Det var också Conrads intention med att skriva boken att uppmärksamma fasorna i Kongofristaten. Leopold blev slutligen avsatt som ensam härskare i det inre av Kongo 1908. Belgiska staten tog över och sedan kallades kolonin Belgiska Kongo, numera Kongo Kinshasa eller Demokratiska republiken Kongo. 

Även om boken inte hade skildrat en dokumentär verklighet är den ett mästerverk i att avslöja människors grymhet och vår benägenhet att låta lura oss av väloljad retorik. Kurtz är en talare som liksom Saruman i Sagan om ringen, har makten i sin röst. I slutet av romanen kommer Marlow tillbaka till Bryssel och bolagskontoret  där han möter en journalist som uttalar sig om Kurtz:

This visitor informed me Kurtz' proper sphere ought to have been politics ' on the popular side'...Kurtz really couldn't write a bit- ' but heavens! how that man could talk. He electrified large meetings. He had faith- don't you see? - he had the faith. He could get himself to believe anything-anything. He would have been a splendid leader of an extreme partner.'

Dessa rader har förstås tolkats som en profetia om vad som skulle drabba Europa 20 år senare och jag håller med. Författare är ofta omedvetet profetiska på samma sätt som Kajafas var det när han om Jesus  sa att det är bättre att en man dör för folket än att hela folket dör. Men Europa tog inte till sig Conrads varning. Tack och lov lyssnade åtminstone många på Conrads, Alice Seeley Harris, CRAs och många andras larmrapporter om Kongofristaten. 

Att tala sanning är på sätt och vis att tala Guds ord som är levande och verksamt, vilket denna psalm av kongolesen Nkounkou Hilaire, numera nummer 89 i Svenska psalmboken, talar om.  Här i en härligt frejdig version meed min mans släkting Margit Borgström som körledare inspelad innan den kom med i psalmboken med en delvis annorlunda refräng. Kristen kultur är global och här manifesteras det på vackraste sätt: 

* Min C-uppsats i engelsk litteratur, Divided Hearts, handlade om denna bok och ändå upptäcker jag nya saker i den för varje genomläsning.