En av Sveriges roligaste författare är Barbro Alving som kallades Bang när hon skrev i tidningar och Kärringen mot strömmen när hon kåserade. Jag har en riktig skatt i bokhyllan utgiven 1947 en samling av hennes kåserier kallad En enda stor familj. Jag skrattar alltid högt åt hennes betraktelser över kattavel, barnuppfostran, bilköp och husrenoverande. Hon och "Viran" hade Bangs dotter Ruffa som barn i huset och just då hette deras katt Mittens, vantar på engelska. Ruffa kallade sin uppväxt som en i en annorlunda familj och blev själv en uppskattad skribent.
"Vår familjesituation var annorlunda, men jag kan inte säga att jag led av det. Jag var snarare väldigt glad över att vara ett Bangbarn." berättar Ruffa i en intervju från högtidlighållandet av Bangs hundraårsdag 2009. Hon berättar om en kärleksfull och stärkande uppväxt . Som avslutning av intervjun berättar hon att hennes mamma var hennes bästa kompis livet ut. Jag tänker att Bang var född samma år som mormor och Ruffa och jag hade våra mammor också som en vän. Varken mormor eller mamma kunde unna sig lyxen av att vara hemma med barnen på heltid utan var naturligtvis tvungna att jobba. Det är lätt att känna igen sig även om min familj var betydligt mer traditionell än Bangs. Hon var ju annorlunda på så många sätt.
Bang var exempelvis något så ovanligt på den här tiden i Sverige, som katolik. Men hon var mest inspirerad av kväkaren, journalisten, feministen och pacifisten Elin Wägner. Bang var också mor utan barnafadern närvarande med berått mod. Viran, som hon kallas i kåserierna, var hennes livskamrat och Ruffas nanny. Bang levde alltså ett okonventionellt liv och är fortfarande så uppfriskande i sin frejdiga stil. Nuförtiden måste man alltid nämna "mörkret" och "det svarta" i allas liv. Alldeles speciellt om det är en kvinna som valt ett annorlunda liv man talar om. Det bryr jag mig inte om att gå in på. Vi har alla sorger, bekymmer, ovanor och svårigheter i livet. Men få har gjort så mycket roligt, bra och annorlunda av sitt liv som Bang. Och ännu färre har skrivit så roligt om sitt liv. Ruffa tycker i intervjun att den som bäst kan berätta om Bangs liv är Bang själv. Jag håller helt med. Här några exempel ur En enda stor familj:
Har ni försökt registrera en bil? Gör inte det. Livet är för kort.
Hon skriver träffande om det svenska klimatet:
Det kanske kan gå an på landet. Tror jag. Där tar man på sig sjubbskinnspälsen och går ut i den friska morgonen och klappar hästarna, eventuellt även rättaren, och sen går man in till stockvedsbrasan[...] Överhuvudtaget: vad gör man med kyla i stan? Annat än fryser. Och tänker illa om sina föräldrar som inte såg till att man föddes på Fidjiöarna.
Hon hade inte mycket till övers för militären:
Jag har fått sova i sovsäck! Det har varit min hemliga dröm ända sedan jag i april 1940 stötte ihop med två ynglingar vid norska gränsen medan kriget rasade på andra sidan. Ynglingar för resten- den ene var svensk kapten med silver i håret, men han hade en femtonårings intelligensnivå och det verkade så ungdomligt. [...] De sov gott som små barn i sina sovsäckar på golvet i fjällstugan där vi övernattade; jag låg bredvid och hade ingen madrass och ingen kudde och en gammal regnrock som täcke och var fruntimmer och det var svinkallt, man jag hade ju ingen kondition. Men nu har det alltså hänt-även jag, även jag!
Hon kunde också ta itu med sina egna synder här i kåseriet "Abedissa abdikerar" :
Många dagar efteråt stelnade fnittret inom en. Det blev stelfruset som en frostig hästlort på en vintrig landsväg, vilket är en otäck bild, men förbaske mig den enda rätta- något inkapslat som det luktar om är den sortens skvaller hur man än vänder på saken. Jag visste inte ett dugg om människan ifråga, den som jag hade varit med och plockat av all anständighet så där i all sällskapstrevnad.
Oftast handlar det förstås om hennes familjeliv eftersom samlingen heter En enda stor familj:
Ibland går vi på bio, Viran och jag. (Viran det är hon som är lång och distingerad och ser ut som en grevinna och styr över mitt hus och mitt barn för jag är aldrig hemma.) Vi går och ser propagandafilmer där folk spar. Krona på krona lägger de och sen blir de gamla och silverhåriga och sitter så blida och bläddrar i sparbanksboken och Karl har fått ta studenten och minns du, du kära, det året då vi köpte Lyckebo? Vi ser på dem och på oss där i biodunklet och kan inte för våra små liv begripa hur folk bär sig åt.
Till sist måste jag förstås få presentera deras katt:
Vi har en katt som heter Mittens. Folk tror att vi menar Misse och inte är riktigt nyktra, men vi bryr oss inte om dom (sic!) Katten heter Mittens, det är engelska och betyder tumvantar eller boxhandskar, och det är så sant som det är sagt. Ungefär efter den skalan löper vårt förhållande till honom, från mjukt och varmt och vänligt till rena fíghten. Det kan betyda ullhandskrabba också, men han är som sagt en katt. För resten är han en hon, men vi är så mycket fruntimmer i huset så vi måste ge den karlepitet, stackarn.
Näst sista luckan i årets julkalender höjer nu ett leverop till Barbro Alving på hennes födelsedag, för hon bor ju numera där änglarna bor tillsammans med hela sin udda familj. Och sedan vill jag säga ett tack gode Gud för att Bang skapades, att hon skrev på svenska och att jag kan läsa henne än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar