Lars Levi Laestadius 10 januari 1800- 21 februari 1861

Bror Hjorts altartavla i Karesuando kyrka med laestadianismens tre grundpelare: Lars Levi, Milla Maria Clemensdotter och Johan Raattamaa vid foten av Jesu kors.

 Jag har nog aldrig haft en bloggpost helt och hållet dedikerad till Lars Levi Laestadius även om jag ofta återkommer till honom fast han absolut inte är en barockmänniska däremot är han mycket typisk för upplysningstidens övergång till romantiken. Dessutom är han den viktigaste personen för kultur och tro på Nordkalotten. Alla här förhåller sig till Laestadius på ett eller annat sätt och hans många ättlingar ser till att namnet också lever kvar inom kulturlivet. 

Att han skulle bli en sådan gigant var långt ifrån självklart när han föddes i Jäkkvik till en för tiden gammal mamma (41 år) och en alkoholiserad far. Visserligen var hans mor och far avlägsna släktingar båda från den stora prästsläkten Laestadius/Lestander vilket innebar att även om de var fattiga, de levde under Lars Levis första år på att koka lim av renhorn, var båda föräldrarna noga med att barnen skulle lära sig läsa och skriva och kunna grunderna i kristendomen. Och så blev det också. Redan tidigt kunde syskonen läsa och grunderna i kristendomen. Carl- Erik Laestadius var Lars Levis äldre halvbror och han var också begåvad. Han tog till och med gymnasieexamen i Härnösand på egen hand. Därefter prästvigdes han efter studier i Uppsala. Därefter fick han ta hand som sin fars utblottade familj och hjälpte sina två småbröder Lars Levi och dennes lillebror Petrus att studera till präst. 

Jag ser så många intressanta detaljer kring Lars Levis ursprung som född i en prästsläkt när Gunnar Wetterberg, också av prästsläkt, berättar om prästernas historia i sin bok: Prästerna. Där berättar han hur präster och prästfruar var den intellektuella basen i varje liten by i hela Sverige. De hade stort inflytande men var inte alltid speciellt rika. De hade ett hårt liv men de kunde läsa och skriva. Rika bönder ville inte gifta bort sina döttrar med präster så snart växte speciella prästsläkter fram. På detta är Lars Levi Laestadius alltså ett gott exempel. Båda hans föräldrar har bådegrundläggande utbildning och kommer från (samma) stora nordliga prästsläkt stammandes från bondsonen  Johan Nilsson i Lästa som läste till präst, tog sig namnet Laestadius och 1662 blev kyrkoherde i Arjeplog.

Fattiga barn med läshuvud -och tur- blev präster men egentligen verkar både Carl Erik och Lars Levi ha föredragit botaniken före teologin, eller så var de intresserade av båda vetenskaperna. I Uppsala var ännu Linnés minne färskt och botaniken var fortfarande modevetenskapen nummer ett. Carl Erik lärde därför sina småbröder latin , grekiska och grunderna i botanik och de drog ofta ut på botaniska exkursioner i närområdet i Kvikkjokk. Och när Lars Levi senare blir kyrkoherde i Karesuando ägnar han sin lilla fritid åt botaniken. Sina studieår bodde han ibland med föräldrarna i Arjeplog och odlade den nya grödan potatis där i ett litet land som gav god avkastning. Det är också i Arjeplog han får sin första komministertjänst 1825 därefter jobbar han som lappmarksmissionär vilket ju passade bra eftersom han talade samiska: pitesamiska och lulesamiska* och det gick fort att lära sig nordsamiskan i Karesuando.. Men ännu mer användbart visade sig finskan vara och den standardfinska som fanns i läroböckerna fungerade inte utan Lars Levi fick ta hjälp av dem som talade finskan i norr, det som nu kallas meänkieli. Han ordnade samlingar där han bad folk att rätta honom och detta tror jag är en nyckel till att väckelsen kom. En präst som inte bara lär ut utan också är villig att lära sig folkets spårk.

Han skrev predikningar på alla tre språken svenska, samiska och finska men skol- och kyrkospråk var finska. Mycket beroende på att böcker på samiska var skrivna på sydsamiska som är ett helt annat språk än nordsamiska medan finskan och nordsamiskan möttes hela tiden så samisktalande föredrog finska böcker i kyrka och skola. Laestadius började dock skriva på nordsamiska med sydsamisk ortografi. Han var i Karesuando just det som Wetterstrand berättar om prästerna: traktens intellektuella centrum. Ändå drabbades han av sin mors svårmod och såg mest svårigheter och mörker i sin församling. Den herrnhutiskt anstrukne kyrkoherden Zacharias Grape som var hans företrädare var älskad och respekterad men Laestadius var inte nöjd utan tyckte att församlingen inte kände tillräcklig syndanöd och ingen väckelse kom av dennes vackra predikningar.

Jag tänker att Laestadius här visar på en mycket typisk ungdomssynd: den svartvita otåligheten som gör att han inte ser hur Gud förbereder: en sår och en annan skördar. För vi vet ju att Laestadius efter en deppig krisperiod** mötte Milla Clemensdotter i Åsele på en visitationsresa, den unga läsarkvinna som i laestadiansk lore kallas Maria. I mötet med henne fick han känna sig helt förlåten "i Kristi namn och blod" och därmed fick han "en försmak av himmelrikets glädje". Vid återkomsten till Karesuando hade något hänt som en del menar avspeglar sig i Laestadius språk som beskrivs som "hårdare". Jag vet inte det, jag tycker det blev mer målande och kreativt, snarare än hårdare. Fler metaforer och liknelser från livet i norr blev det. Ibland är hans språk så vackert att det nästan gör ont bara att läsa det. Han talar om Guds nådevalpar som den himmelska föräldern lyfter från världens kalla jordgolv och ammar. Han berättar om haren som först är rädd för jägaren men i konfrontation med jakthunden hoppar upp i jägarens famn, där jägaren förstås är Gud som självklart räddar den lille räddharen som söker sin tillflykt i hens*** famn. Den söte Kristus i vars namn och blod syndernas förlåtelse finns blir så levande för församlingen att Anden faller och en kvinna blir den första att dansa i liikutukset (rörelser).

Jag tror som sagt att väckelsen var frukten av Andens verk mer än Laestadius predikokonst men detta är inte menat som en dissning av hans predikokonst. Tvärtom är det en hissning av hans betydelse för språket. Hans predikokonst och ödmjuka inställning till församlingens språk och vardag var del  i detta däremot håller jag inte alls med Laestadius om att kyrkoherde Grape skulle ha varit så usel när väckelsen dröjde. Laestadianismen är i grunden väldigt herrnhutisk i sitt uttryck och det är nog ingen slump att de haft en herrnhutiskt inspirerad kyrkoherde innan Laestadius kom dit. Det bästa med laestadianismen är just det mjuka hjärtat den varma kärleken till Jesus och förståelsen av hur hans död förlåter alla synder. Den är som sämst när den köper Laestadius analys om att Grape var "för snäll" och väljer en lagisk och hårdhjärtad gärningslära i stället för Jesu namn och blod.

Alltför många tjatar om denna sämsta sida så jag tänker inte orda mer om detta. Jag vill i stället åter uttrycka min stora tacksamhet för att Laestadius kom och väckelsen kring honom som gjorde att jag till slut fick höra om Jesus. Det är det bästa av allt och jag är glad att inte Laestadius lämnade sin kyrkoherdetjänst innan väckelsens eld hade tänts. Den som fortfarande förs från vän till vän.

* samiska dialekter talas efter älvdalarna precis som de andra språken i norr, Pite älvdals dialekt, som också kallas arjeplogssamiska är närmast likt lulesamiska som talades i Kvikkjokk. Närmaste älvdal har också närmaste dialekt därför var det inte svårt för Laestadius-bröderna att göra sig förstådda både i Arjeplog och Kvikkjokk.

** han var helnykterist och försökte starta en nykterhetsförening i Karesuando.Han fick en medlem, Petrus Raattamaa. Men värst av allt var att hans lille son Levi dog tre år gammal. Han ville kunna lämna Lappmarken och som led i sin vidareutbildning som skulle öppna vägen för honom till andra kyrkoherdetjänster längre söderut, blev han utskickad på den visitations- och predikoresa som förde honom till Åsele.

*** det borde förstås stavas hän, på finskt vis eftersom ordet kommer från finskan och är en orsak till att laestadianismen räknar nordiska språk som oanvändbara när det gäller andliga ting. Gud är den himmelska föräldern/taivalinnen vanha och varken han eller hon, finsk-ugriska språks enda pronomen för tredje person singularis gör det lätt att tala om himmelska ting och självklart är meänkieli himmelns språk.