lördag 14 december 2024

Lucia, du midvinterns strålande mö, du tröstande budbärarinna

 


Ett annat luciafirande än vårt på skolan och SVTs från Sala men jag gillar bilden pga av alla stjärngossar som ju är den allra äldsta delen av luciatåget. Bildkälla



Den svenskaste av högtider måste rimligtvis vara Luciafirandet. Midsommar firas på andra håll tex i Baltikum och andra nordiska länder,  och mestadels kommer inspirationen från katolska Tyskland, men kulten av Lucia har fått en alldeles egen utformning här hos oss. Vi har till och med exporterat Lucia till andra länder. Tex till Kongo och genom en kongolesisk präst har min filippinska flicka fått vara med om svenskt luciafirande i Cebu. Luciatraditionen är alltså en tradition som jag är mycket glad och stolt över. I årets luciatåg på skolan gjorde jag själv come back pga bristen på musikesteter. Ett tåg med en lucia, en tärna och två stjärngossar  blir lite tunt. Det var förstås jätteroligt och åldersblandningen mottogs väl. Nu hoppas jag på en blandad skolkör med både personal och elever som jag längtat efter i många år.

Att jag hävdar att Lucia är en svensk särtradition beror på att den är så blomstrande här och dessutom , alltså, sprids härifrån. Underbara luciasånger komponeras överallt i landet och de gamla visorna får nyskapande arrangemang. Den ort som får äran att visa upp sitt firande i TVs Luciamorgon visar upp sitt kulturliv på ett sätt som får mig att gråta av rörelse och glädje nästan varje år. Alla åldrars musiker och körsångare tränar i månader, som en sambaskola i Rio de Janeiro, och även orter långt från de tre storstäderna får som omväxling komma till tals. De enda som kan irritera sig är någon SD:are men det är längesedan  de sist "rasade" mot SVTs Lucia. Vi hoppas att de för alltid försover sig  , även i år, då listan på medverkande i SVTs luciatåg även i år hade en hel del "osvenska" namn. 

Lucia är alltså  en på alla sätt levande tradition eftersom den fortfarande utvecklas. Lucia har gett oss en högtid som låter oss njuta av underbar körsång varje år och detta utan uppenbara kommersiella intressen involverade. I år kommer Luciamorgon från Sala med helt briljanta musikinslag. Arrangemangen är häpnadsväckande nyskapande och undersköna. Missa inte detta!

fredag 13 december 2024

12 december -Luciadagsafton

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och att förkunna ett nådens år från Herren.  Matteus 4:18-19

Näst sista lucianovena-texten i åt (alltså den 11december) är den när Jesus läser Jesaja i synagogan och låter alla förstå att han är uppfyllelsen av dessa profetord. Att det är en av de texter som ingår i Lucia novenan jag följer sedan 2020 är lätt att förstå. Det lilla vi vet om Lucia av Syracusa var att hon gav sin rikedom till de fattiga, besökte fängslade kristna och gav dem mat. Hon har också blivit skyddshelgon och förebedjare för ögonsjukdomar och blinda i de gamla kyrkorna. Hon är också mitt favorithelgon-ja det finns många-men Lucia har varit och är en av årets allra viktigaste högtider för mig.

Nu är det Lucia-afton och det känns på riktigt så eftersom jag på nytt efter många år på åskådarläktaren, ska vara med i ett Luciatåg. Gamla människan , jag alltså, ska tillsammans med en körsjungande kollega stötta upp skolans luciatåg pga alltför få musikesteter i år. Och det har varit ett övande och sjungande , tvättande och strykande. Nu hoppas jag bara att jag inte börjar gråta av rörelse när jag sjunger. Jag får nog ägna luciaaftonen till att be om förbön av Lucia att fixa detta. I novenan finns några sekunder till att be om någon särskild förbön av Lucia. Ikväll får det bli "be för mig så jag kan sjunga utan att gråta i morgon."

Jesus i synagogen av Joakim Skovgaard målad 1914










 

torsdag 12 december 2024

11 december sist men inte minst- Llewelyn den siste

 Många kungligheter har ordningsnummer Elizabeth II , Karl XVI Gustav och Fredrik X är några nutida exempel. Ytterst få kallas dock den sista och är man så udda plus, dog den 11 december,  blir man förstås ett kalenderämne. Llywelyn den siste är alltså dagens lucka. Att han har fått detta udda ordningstal beror på att han var det självständiga Wales näst sista regent. Men han vara också den första som kallades Prins av Wales så i honom finns både slutet och början. Två viktiga milstolpar i Wales historia är alltså  bildligt talat resta av honom. 

Men det som sticker ut allra mest, och gör honom till en värdig kalenderpojke, är att han bara hade ett enda barn och denna dotter hade han med sin legitima fru Eleanor. De verkar alltså vara något så ovanligt som ett genuint kärlekspar i den walesiska kungalängden som erkände även utomäktenskapliga barn som  arvtagare. Ingen annan kung av Wales var sin gemål trogen.  Alla andra hade barn med olika kvinnor. 

På så sätt liknade kungahusen i Europa varandra men även de bibliska patriarkerna. Abraham hade barn med tre olika kvinnor. Jakob hade fyra olika barnamödrar i sin familj. Isak hade dock en enda: Rebecka. Han är också på andra sätt annorlunda. Isak verkar ha varit mer fäst vid sin mor än vid sin far. Kan den där utflykten till Moria berg där Abraham var beredd att offra sin son såsom de omgivande folken gjorde med sina barn, men i sista stund hindrades av Gud, ha påverkat deras relation?Just genom den utflykten liknar också Isak Jesus mycket mer än någon av de andra två patriarkerna. Han är också den som verkar ha det mest fredliga och bofasta livet av de tre.

Jesus adresserar inte patriarkernas hejdlösa polygami alls utan verkar förutsätta att en man ska vara gift med en kvinna. Han förutsätter också att kvinnan inte är mannens egendom utan en person med egen agens. Det hade utvecklats en praxis i judendomen vid Jesu tid med monogama äktenskap. Ingen i Nya testamentet försöker exempelvis kringgå barnlöshet genom att ta sig en extrafru. 

 Zakarias och Elisabeth var båda barnlösa tills Johannes föddes, Maria och Josef hade flera barn men Josef hade inte en mängd extrafruar och Maria gifte heller inte om sig när Josef dog,  Tre syskon, Marta, Maria och Lasarus, levde utan makar tillsammans. Petrus hade bara en fru och Hanna i templet hade inte gift om sig när hon blev änka efter sju års äktenskap. Alla familjer som nämns i pastoralbreven var monogama/monoandriska. Paulus var ogift livet ut. Flera olika familjekonstellationer beskrivs men inga polygama äktenskap nämns Nya testamentet.  

Llewleyn var alltså något så ovanligt som en kristen monark, på riktigt, även i sitt vardagsliv. Ett annat bevis för att Llewelyn brydde sig om sin fru på riktigt kan vara att den engelska kungen Edvard I kidnappade Eleanor, Llewelyns blivande brud, och höll henne inspärrad tills  han hade uppnått vissa politiska mål gentemot Wales. Det hade ju varit en meningslös kidnappning om Llewelyn bara skaffat sig en frilla för att avla barn med i Eleanors ställe. Llewelyn blev den siste genom att dö i strid mot denne Edvard I. Llywellyn fick inga barnbarn. Hans enda dotter gick i kloster där hon dog i femtioårsåldern.

Just nu förekommer en beskyddande drake i radions adventskalender så illustrationen till detta inlägg om en ovanlig kung, Llewelyn den siste, blir förstås Wales flagga:



tisdag 10 december 2024

Hanna Grönvall 10 december 1879- 22 maj 1953

Strykande kvinna målad av François Bonvin (1817-1887)

 Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig av det gamla och det blir en värre reva. Markus 2: 21

Hanna Grönvall är den legendariska grundaren av Stockholms hembiträdesförening. När man läser hennes biografi påminns jag om den underbara julserien om Fröken Friman som tyvärr fått sitt slut för flera jular sedan. REPRIS SVT!!!

Grönvall föddes i en skånsk hantverkarfamilj där pappan var smedmästare. Hon flyttade till Stockholm där hon 1910 blev sekreterare i Stockholms hembiträdesföreningen och det ödesdigra året 1914 blev hon ordförande vilket hon var fram till krigsåret 1941. Hon började arbeta som hembiträde år 1900 och hon hann uppleva hur yrket nästan helt försvann på grund av nya hushållsmaskiner och bättre villkor för hembiträdena innan hon avled 1953, så hennes liv är som en exposé över det svenska samhällets snabba  förvandling och välfärdssamhällets framväxt. 

I alla tider har människor jobbat hemma men det har aldrig räckt med kärnfamiljens mamma och pappa för att försörja en hel familj så pigor och drängar anställdes så fort man hade en liten möjlighet till det. Pigorna och drängarna var förstås de som inte hade någon som  helst möjlighet att ha en egen gård. Men när Hanna Grönvall föddes hade tjänstefolket börjat en klassresa först från trälar och sedan till egendomslösa med rätt till en ledig vecka per år då de också kunde byta arbetsgivare,  till hembiträden med möjlighet att organisera sig fackligt. Men då blev de obsoleta eftersom tjänstefolkssamhällen bygger på stora inkomstklyftor.

Medelklassens hemmafruar hade hembiträden när Grönvall började sin karriär och när hon fått sin pension började en del arbetarhushåll ha råd med en hemmafru. Denna korta parentes nådde dock inte alla. I min släkt har ingen hemmafru funnits. Ja, det har kallats för det och de har haft hela ansvaret för hemarbetet, men de har också alltid lönearbetat utanför hemmet. Både mormor och min mamma har också varit hembiträden. Mamma en kort period när jag och min bror var små i en familj där båda föräldrarna jobbade utanför hemmet.  Mamma bodde ju hemma inte på jobbet, och vi barn fick äta middag på hennes arbetsplats efter skolan. Vi använde förstås köksingången och tyckte det var mysigt i det stora prästgårdsköket. 

Mamma mindes i sin tur med glädje hur hon och de övriga yngre syskonen fick följa med till mormors arbetsgivare i Norge under dennas sommarsemester. Hon var lärare och tyckte om barn även om hon var ensamstående och barnlös själv. Mormor tvättade också åt "fruarna" och lagade kläder åt dem. Hon sydde också alla kläder till de sju barnen själv. Hon berättade hur hon ofta somnade över symaskinen på natten. Hon skulle aldrig lappat ett gammalt tyg med ett nytt okrympt tyg. 

Jesus visste mycket om hantverk och kroppsarbete. Liknelserna rör sig alltid kring det som folk kände igen från sin vardag. Just i detta fall är det sömnad och lagning av kläder som blir till en liknelse om himmelrikets helt nya kvalitet. Han måste ha varit insatt i detta eftersom en oerfaren människa nog inte skulle ha reflekterat över detta innan de gjort misstaget att blanda nytt och gammalt tyg. Jag tror han menar att himmelriket inte ska användas som något slags plåster på det mest trasiga i världen utan att hela grunden måste bytas ut. Himmelriket är inte något på sidan om, en dekoration eller ett opium som ska bedöva det arbetande folkets förslitningssmärtor. Himmelriket är själva livsväven. 

måndag 9 december 2024

9 december Anthonis van Dyck 22 mars 1599 - 9 december 1641

 En av många flamländska barockmålare är Anthonis van Dyck och här i kalendern får han en plats på grund av sin dödsdag 9 december, Anna-dagen men också på grund av denna bild av korsfästelsen med en ledsen häst vid korset, målad 1630 mitt under brinnande 30-åriga kriget.


Han har också målat denna bedårande vardagliga  Anna- själv tredje bild, målad ca 1618, där Anna för ovanlighetens skull, under denna antisemitiska tid, faktiskt ser judisk ut medan Maria och Jesus representerar skönhetsidealen i Europa under barocken:



söndag 8 december 2024

Andra advent -riket inom räckhåll

 Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av frön, men när det har vuxit upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himmelens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna." Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat." Allt detta sade Jesus till folket i liknelser och han talade enbart i liknelser till dem."  Matteus 13:31-34

När Jesus förklarar några av liknelserna i detta kapitel om Himmelriket  är det alltid Gud som är aktören. Därför antar jag att det är Gud som är den som sår senapsfröet och Gud som bakar den stora degen. Knappt något är mer tydligt än att Himmelriket är nära och redan här i just dessa liknelser. Långsamt syras världen av Guds rikes surdeg tills den ska bakas ut till den nya världen där inget ont finns. Och i sinom tid växer senapsbusken till ett litet träd där fåglar kan finna vila och trygghet. 

Jag är medveten om att Jesus varnar för fariséernas surdeg men Guds rikes surdeg är raka motsatsen, den är något gott. Surdegen verkar inte genom våldsam revolution utan långsamt och därmed också mer effektivt. Surdeg är också en nästan mirakulös produkt som gör att vi många som får magbesvär av bröd  (inte dem med celiaki, så klart) tål brödet bättre. Surdegen gör också att vi kan ta till oss näringen i säden, vilket industrijästen inte alls är lika bra på. Snabbjäsning är alltså som en revolution: snabb men också föga nyttig, om det inte är tyranni man är ute efter. Snabbakat osyrat bröd, fungerar förstås bra som nödbröd när det är bråttom, men det dagliga brödet behöver vara surdegsjäst om vi inte ska bli undernärda eftersom vi saknar krävor som kan bryta ner spannmålet så vi kan tillgodogöra oss näringen i det. Surdegsjäsning är långsam och håller länge men långsamheten gör brödet till ett sant livsmedel; livets bröd.

Senap är också något gott och så här när vi närmar oss julen är det en extra viktig krydda för oss svenskar. Endast så här års kan vi även köpa senap på det gamla viset: handgjord på apoteket. Senap var nämligen förr ett läkemedel- Numera vet vi vad som hade verkan, ämnet sinegrin som är antibakteriellt, svampdödande, antioxidant, anti-inflammatoriskt och skyddar därmed från cancertillväxt. Innan man kände till sinegrin använde man ändå senap mot reumatisk värk, gikt, förkylning, influensa och huvudvärk. Jesus använde alltså inte slumpvist en ört som blir en buske utan en ört med läkande egenskaper som mestadels handlar om immunförsvaret. Guds rike skyddar oss alltså mot allehanda ont och jag ser i liknelsen hur vi människor är fåglarna som hos Gud får vila och skydd mot ondskefull cancer och rovdjur.

I ett senapsträd är det också helt säkert inga havsörnar som bygger bo, nej det är en buske för små sångfåglar. Bilden nedan tycker jag visar hur en senapsbuske i ett i övrigt livsfarligt landskap för sångfåglar kan utgöra en skyddad viloplats.

Risfält och senapsbuskar i Nepal. bildkälla: VeraVidiVici - Eget arbete.

Patrik Hagman har skrivit en bok om Lukasevangeliet som heter Riket inom räckhåll. Här samtalar han om den med Joel Halldorf: 




 


 

lördag 7 december 2024

7 december-snickare

Den heliga familjen i snickarverkstaden av Christian Wilhelm Ernst Dietrich 1746


" Är det inte snickaren, Marias son , och bror till Jakob och Joses och judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?"
  Markus evangelium 6:7

7 december 1888 föddes Carl Malmsten som nog kan sägas vara Sveriges mest kända möbelsnickare, där Jesu är världens mest berömde timmerman. Numera tillverkas mammutdyr heminredning i Malmstens namn men det han själv brann för var skolslöjden. När han var skolpojke hade han svårt att koncentrera sig på det ensidigt teoretiska upplägget men vid hyvelbänken fann han att: 

"Slöjden samlar ihop hela människan. Ena handen håller fast ämnet, den andra griper stadigt tag i verktyget. Ögat vakar skarpt över att det förs rätt. Musklerna spänns i kraftiga tag och hela kroppen arbetar med. Viljan leder och planlägger i förbund med fantasin det verk som ska tjäna ett bestämt syfte, och arbetet växer fram mot fullbordan i en takt som är naturlig för var och en."

Eftersom han själv upplevde slöjden så positiv blev han en ivrig förespråkare för skolslöjd. Han menade att vi behöver se på handens arbete som ett annat sätt att väcka tankeverksamhet och att teori och praktik borde följas åt. På så sätt var han, antagligen ovetandes, en förespråkare för det som klosterordnarna betecknar "ora et labora". Magnus Malm talar sig varm för manuellt och "rejält" arbete, typ snickeri och skogsarbete, som motvikt till dagens alltmer skärmcentrerade liv. 

Jag tänker mig att just därför att Jesus var snickare , inte trots att han var snickare, var han intellektuellt briljant. Visst finns människor med tummen mitt i handen som tänker ut briljanta idéer, men Jesus delade de flesta människors villkor, inte Stephen Hawking-liknande undantagsfall. Därför är det naturligt att Jesus , liksom Malmsten, fick "betänketid" när han byggde hus och snickrade. Liksom hela adventstiden för de flesta av oss är en tid av hantverk, ofta under det förminskande namnet "pyssel"*,  OCH en "betänketid". 

Skolslöjden är nu hotad av siffernissar och högerpolitiker som med fartblint kunskapsförakt vill fasa ut konkret slöjd, bildämnet och musik till förmån för programmering, matte  och annan sifferexercis med hög status på det enögda sätt som skolpolitiken alltid kastar sig från dike till dike på lärandets väg.  Därför vill jag med Malm och Malmsten hylla hantverkets välgörande inverkan på andligt liv med ett citat ur en artikel om Malmsten:

"Människor talar med vackra ord

och folk ropar underbart,

men den som vill snickra ett användbart bord

- han måste tänka klart."


*när kvinnor och barn utför det. 

fredag 6 december 2024

försenad adventskalender 6 december




 Idag lyssnar jag på Magnus Malm i Sändarens sista podd-avsnitt Sänd. Han berättar att människor har lättare att föreställa sig jordens undergång än att kapitalismen skulle göra detsamma. Samma morgon berättar en kvinna som undervisar barn i skapande skrivande att det blir alltmer vanligt att barnen låter sina berättelser sluta med att alla dör i ett bombanfall eller att hjälten som ligger med brutet ben i en källare blir ihjälslagen av skurkarna. Det här är alltså barn. Små. Barn.

Det är då en lisa för själen att lyssna till Magnus Malm som talar om Guds dröm för våra liv. Drömmen, som är oerhört mycket större än vi kan föreställa oss, borde vara en kristens ledstjärna istället för den kapitalistiska drömmen om att bli rik. En som levde Guds dröm om sitt liv var Sankt Nikolaus. Genom att han inte såg sin rikedom som något att spara på och slå vakt om blev han en förebild och världskändis, inte i en kvart, utan i 1700 år.

Idag firar vi St. Nikolaus helgondag över hela världen med att ge gåvor till barn, precis som han gjorde. Barn som växte upp till en värld som i kristendomens spår blev allt fredligare. Visst ser vi att våldsbrott och krig fortfarande finns här på jorden , men den mentalitetsförändring som kristendomen innebar gör att vi förfasar oss och ser hur fel det är. Det gjorde man inte för 2000 år sedan.

Barn sågs också bara som lättpåverkade små tjänare, av de flesta, inte bara isolerade grupper av gängkriminella och terrororganisationer. Jesus satte i stället barnen i centrum. Sankt Nikolaus levde i den andan genom att bland annat ge till den som inte kan ge tillbaka: fattiga barn. Detta blir därför en perfekt början på en försenad adventskalender, julfastan handlar ju just om detta motvalls liv: att ge utan att förvänta sig något igen är själva essensen av antikapitalismens kristenliv. 


Pärlor

 Ett känt bibelord som jag nog alltid läst väldigt endimensionellt är Matteus 7:6 :

Ge inte det som är heligt till hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er. 

Jag kom att tänka på detta ord när jag mötte en människa som farit illa i ett pietistiskt väckelsesammanhang som ung pga sin rädsla för att "vittna" på det där sättet som den sortens rörelser kräver av oss. "Bekänn Jesus så  kommer han att bekänna dig!" och naturligtvis fanns hotet om man inte "vittnade" att Jesus skulle låtsas som om jag inte finns. Sanningen är ju att den sortens skräckdrivna "vittnande " verkligen leder exakt till detta att barnen blir , bildligt eller bokstavligt, sönderslitna av dem som inte värdesätter det som för barnen är det värdefullaste barnen vill dela med dem.

Jag fick mothugg av bibeltrogna vänner som jag respekterar , de ville stryka orden ur Bibeln. Och jag som sett det som en tröst för harhjärtade , och tigerhjärtade, människor som känt sig sönderslitna fattade inget. Jag förstår att en del människor är mindre känsliga än jag och de kanske inte heller hade lyssnat till denna podd(avsnitt 57) eller liknande erfarenheter. De kanske också reagerar mot att Jesus kallar folk för svin. 

Nåja, bibelordet gav mig ingen ro och så när jag matade mina djur igår kväll kom jag på att denna metafor har fler sidor än att skydda bräckliga små kristna syskon, den säger också något om "svinen" och deras behov. 

Vi som pysslar med djur vet ju att blotta ljudet av en hink full med mat får hästar att trava in i stallet, till och med vandrar de flesta glatt in i transporten med en hägrande foderhink skramlande i fören på transporten. Om man skulle fylla hinken med pärlor eller ädelstenar, som vi människor värderar högt,  hade det varit en stor besvikelse för dessa hungriga hästar. De vill inte ha pärlor, de tycker inte diamanter är ett stos bästa vän. De vill ha mat.

Och vad vill svin ha? Skulor! Om vi kommer med en hink full av de vackraste pärlor till hungriga grisar som längtar efter att mumsa i sig skulor är det inte konstigt om de surnar till. Pärlor är inte mat. Det är lätt att se kopplingen till hur vi ska "vittna" om Jesus. Om vi exempelvis skulle sätta oss ner och läsa högt ur vår favoritbok Bibeln från pärm till pärm på Panzi-sjukhuset i stället för att utföra vårduppgifter undanhåller vi det som patienterna behöver och till och med har rätt att förvänta sig. Ibland är just skulor den allra bästa gåvan vi kan ge och det gäller särskilt om mottagaren av gåvorna är en hungrig flock grisar. Liknelsen lär oss alltså också att ta större hänsyn till den vi vill välsigna med våra pärlor. Är det bara jag som värdesätter pärlorna bör jag anstränga mig för att ta reda på vilken gåva som efterfrågas.

Att ge skulor till svin och pärlor till dem som uppskattar pärlor är helt enkelt att uppfylla den gyllene regeln om att "göra det vi vill att andra ska göra mot oss." Inte på så sätt att eftersom jag vill ha en hink med pärlor måste den som jag möter längta efter detsamma. Utan på så sätt att jag försöker vara lyhörd för vad mina medmänniskor vill ha. För visst vill jag ha det jag behöver och inte vad någon annan behöver. Jag vill inte ha skulor men grisar älskar det. Jag vill få det jag längtar efter och behöver.  På samma sätt är det med grisar. Min uppgift blir då att ge grisarna vad de behöver: skulor, även om jag tycker pärlor är mycket bättre för mig.

Jesus själv visar  hur man är lyhörd för dem som verkligen kan uppskatta pärlor. Han munhuggs lite med de flesta fariséer vi möter i bibeln, men med Nikodemos samtalar han en hel natt. Det var säkerligen många kvinnor som hämtade vatten vid Sykars brunn, men det var en speciell kvinna som blev hans "Rakel" och "Sippora" där. När folket i Dekapolis blev upprörda över att Jesus botat en man med självskadebeteende genom att låta en grisflock skena mot Genesarets sjö, lämnar han lugnt området utan att gå till angrepp mot dem som ville köra bort honom men först efter att han botat mannen från hans självskadande.

Om man tänker på ett gäng hungriga grisar som vill ha skulor men i stället får en hink med oätliga pärlor är det ju helt naturligt om de surnar till och anfaller den som kommer med en retsam hink full av oätligheter. Det är väldigt lätt att sympatisera med svinen här.  Jesus använder alltså inte den här liknelsen bara för att trösta den som kommer med hinken full av pärlor utan också för svinen. Vi ska inte "vittna" av tvång inför kreti och pleti utan att ta reda på vad våra medmänniskor verkligen behöver och längtar efter.  Några behöver pärlor, andra behöver mat och en säng att sova i, en tredje behöver en vän som inte ser hen som ett "frälsningsobjekt".

Dessutom kan man hävda att det inte alltid  är pärlor att berätta om sig själv. I nya testamentet är pärlor en metafor för himmelriket och inte för den enskilda kristna. Att prata om mig och min lilla tro är inte direkt vad Bibeln menar är att vittna. Med denna liknelse är det alltså som med himmelriket: det finns mycket mer att förstå än det som man först ser: ett litet senapskorn, en lerig åker eller ett fiskenät kan innehålla oskattbara rikedom. Kanske till och med en månskensskimrande pärla som kallas himmelriket. Men just jag är i de allra flesta fall ointressant och vi kan lugnt bevara vår integritet för att i stället visa på Himmelrikets skönhet.

Därmed inte sagt att den enskilda människan är ointressant men vi bör nog vara försiktiga med det heliga, även det heliga som bor i oss. Den otrevliga ovanan att låta folk stå i predikstolen för att "vittna" om heliga ting som borde stannat mellan den enskilda människan och Gud, eller bara plockas fram i små intima sammanhang där tilliten är maximal, är förmodligen också en sedvänja som Jesus går till rätta med i denna liknelse. Det är en styggelse att man exempelvis låter nykristna fd missbrukare turnera runt och berätta om sin nya fragila tro för kreti och pleti. Oavsett om de själva sökt estraden eller om andra knuffat upp dem på scenen, borde mogna kristna se till att de väntar utanför rampljuset tills huden tjocknat och de goda vanorna satt sig i ryggmärgen.

Så kan vi alltså sammanfatta liknelsen om pärlor för svinen så här:

  • Ingen ska känna starkt obehag för att tala om  Jesus, det är att kasta pärlor för svin. Vi ska vänta tills den heliga Ande ger oss tillfällen att nå rätt personer. Apg. 2.
  • Om någon behöver sjukvård eller mat ska den personen absolut få detta innan någon enda dristar sig till att börja tala om trons skatter.
  • Det är inte att vittna om Jesus och himmelriket att man talar om sig själv, sin tro, sin omvändelse och de mirakel man upplevt på sistone
  • Vi har ingen skyldighet att erbjuda våra syskon, eller oss själva som kanonföda för svin som inte är intresserade av våra pärlor. Integritet! Kyskhet!