Ett känt bibelord som jag nog alltid läst väldigt endimensionellt är Matteus 7:6 :
Ge inte det som är heligt till hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er.
Jag kom att tänka på detta ord när jag mötte en människa som farit illa i ett pietistiskt väckelsesammanhang som ung pga sin rädsla för att "vittna" på det där sättet som den sortens rörelser kräver av oss. "Bekänn Jesus så kommer han att bekänna dig!" och naturligtvis fanns hotet om man inte "vittnade" att Jesus skulle låtsas som om jag inte finns. Sanningen är ju att den sortens skräckdrivna "vittnande " verkligen leder exakt till detta att barnen blir , bildligt eller bokstavligt, sönderslitna av dem som inte värdesätter det som för barnen är det värdefullaste barnen vill dela med dem.
Jag fick mothugg av bibeltrogna vänner som jag respekterar , de ville stryka orden ur Bibeln. Och jag som sett det som en tröst för harhjärtade , och tigerhjärtade, människor som känt sig sönderslitna fattade inget. Jag förstår att en del människor är mindre känsliga än jag och de kanske inte heller hade lyssnat till denna podd(avsnitt 57) eller liknande erfarenheter. De kanske också reagerar mot att Jesus kallar folk för svin.
Nåja, bibelordet gav mig ingen ro och så när jag matade mina djur igår kväll kom jag på att denna metafor har fler sidor än att skydda bräckliga små kristna syskon, den säger också något om "svinen" och deras behov.
Vi som pysslar med djur vet ju att blotta ljudet av en hink full med mat får hästar att trava in i stallet, till och med vandrar de flesta glatt in i transporten med en hägrande foderhink skramlande i fören på transporten. Om man skulle fylla hinken med pärlor eller ädelstenar, som vi människor värderar högt, hade det varit en stor besvikelse för dessa hungriga hästar. De vill inte ha pärlor, de tycker inte diamanter är ett stos bästa vän. De vill ha mat.
Och vad vill svin ha? Skulor! Om vi kommer med en hink full av de vackraste pärlor till hungriga grisar som längtar efter att mumsa i sig skulor är det inte konstigt om de surnar till. Pärlor är inte mat. Det är lätt att se kopplingen till hur vi ska "vittna" om Jesus. Om vi exempelvis skulle sätta oss ner och läsa högt ur vår favoritbok Bibeln från pärm till pärm på Panzi-sjukhuset i stället för att utföra vårduppgifter undanhåller vi det som patienterna behöver och till och med har rätt att förvänta sig. Ibland är just skulor den allra bästa gåvan vi kan ge och det gäller särskilt om mottagaren av gåvorna är en hungrig flock grisar. Liknelsen lär oss alltså också att ta större hänsyn till den vi vill välsigna med våra pärlor. Är det bara jag som värdesätter pärlorna bör jag anstränga mig för att ta reda på vilken gåva som efterfrågas.
Att ge skulor till svin och pärlor till dem som uppskattar pärlor är helt enkelt att uppfylla den gyllene regeln om att "göra det vi vill att andra ska göra mot oss." Inte på så sätt att eftersom jag vill ha en hink med pärlor måste den som jag möter längta efter detsamma. Utan på så sätt att jag försöker vara lyhörd för vad mina medmänniskor vill ha. För visst vill jag ha det jag behöver och inte vad någon annan behöver. Jag vill inte ha skulor men grisar älskar det. Jag vill få det jag längtar efter och behöver. På samma sätt är det med grisar. Min uppgift blir då att ge grisarna vad de behöver: skulor, även om jag tycker pärlor är mycket bättre för mig.
Jesus själv visar hur man är lyhörd för dem som verkligen kan uppskatta pärlor. Han munhuggs lite med de flesta fariséer vi möter i bibeln, men med Nikodemos samtalar han en hel natt. Det var säkerligen många kvinnor som hämtade vatten vid Sykars brunn, men det var en speciell kvinna som blev hans "Rakel" och "Sippora" där. När folket i Dekapolis blev upprörda över att Jesus botat en man med självskadebeteende genom att låta en grisflock skena mot Genesarets sjö, lämnar han lugnt området utan att gå till angrepp mot dem som ville köra bort honom men först efter att han botat mannen från hans självskadande.
Om man tänker på ett gäng hungriga grisar som vill ha skulor men i stället får en hink med oätliga pärlor är det ju helt naturligt om de surnar till och anfaller den som kommer med en retsam hink full av oätligheter. Det är väldigt lätt att sympatisera med svinen här. Jesus använder alltså inte den här liknelsen bara för att trösta den som kommer med hinken full av pärlor utan också för svinen. Vi ska inte "vittna" av tvång inför kreti och pleti utan att ta reda på vad våra medmänniskor verkligen behöver och längtar efter. Några behöver pärlor, andra behöver mat och en säng att sova i, en tredje behöver en vän som inte ser hen som ett "frälsningsobjekt".
Dessutom kan man hävda att det inte alltid är pärlor att berätta om sig själv. I nya testamentet är pärlor en metafor för himmelriket och inte för den enskilda kristna. Att prata om mig och min lilla tro är inte direkt vad Bibeln menar är att vittna. Med denna liknelse är det alltså som med himmelriket: det finns mycket mer att förstå än det som man först ser: ett litet senapskorn, en lerig åker eller ett fiskenät kan innehålla oskattbara rikedom. Kanske till och med en månskensskimrande pärla som kallas himmelriket. Men just jag är i de allra flesta fall ointressant och vi kan lugnt bevara vår integritet för att i stället visa på Himmelrikets skönhet.
Därmed inte sagt att den enskilda människan är ointressant men vi bör nog vara försiktiga med det heliga, även det heliga som bor i oss. Den otrevliga ovanan att låta folk stå i predikstolen för att "vittna" om heliga ting som borde stannat mellan den enskilda människan och Gud, eller bara plockas fram i små intima sammanhang där tilliten är maximal, är förmodligen också en sedvänja som Jesus går till rätta med i denna liknelse. Det är en styggelse att man exempelvis låter nykristna fd missbrukare turnera runt och berätta om sin nya fragila tro för kreti och pleti. Oavsett om de själva sökt estraden eller om andra knuffat upp dem på scenen, borde mogna kristna se till att de väntar utanför rampljuset tills huden tjocknat och de goda vanorna satt sig i ryggmärgen.
Så kan vi alltså sammanfatta liknelsen om pärlor för svinen så här:
- Ingen ska känna starkt obehag för att tala om Jesus, det är att kasta pärlor för svin. Vi ska vänta tills den heliga Ande ger oss tillfällen att nå rätt personer. Apg. 2.
- Om någon behöver sjukvård eller mat ska den personen absolut få detta innan någon enda dristar sig till att börja tala om trons skatter.
- Det är inte att vittna om Jesus och himmelriket att man talar om sig själv, sin tro, sin omvändelse och de mirakel man upplevt på sistone
- Vi har ingen skyldighet att erbjuda våra syskon, eller oss själva som kanonföda för svin som inte är intresserade av våra pärlor. Integritet! Kyskhet!
_-_Christus_aan_het_kruis_(1630)_-_Sint-Romboutskathedraal_Mechelen_9-06-2012_14-47-052.jpg)
