Sorgesånger

Nu orkar jag inte skriva eller ens skrika, bara gråta. Aleppo pulvriseras , skräck på alla sidor. Och det enda som passar sig är sorgesånger:

Bordsbön och andra papistiska traditioner

Välsignad surströmming förbereds för förra helgens kalas.

Jag fick veta något helt nytt i veckan. Nämligen att det är "katolskt" att be Gud välsigna maten. Visste mina föräldrar det? Vi bad alltid Gud välsigna maten innan vi åt och tackade Gud efteråt. Jag glömmer ofta bort det och då påminner Aron eller Ann-Helen om det. Men hon tackar bara Gud för maten. Jag har inte tänkt på det speciellt. Men är jag egentligen uppfostrad av smyg-papister och hon av rättrogna laestadianer? Ja, är svaret på Ann-Helens uppväxt men var mina föräldrar och farföräldrar verkligen katoliker under den väckelsekristna lutheranytan?

Och så mycket annat som välsignades: resor, nya skolåret, ny skola, nya barn, döende släktingar, hundvalpar, arbetsdagen, bärplockningen. Var allt det katolskt. Men hur kommer det sig att varje gudstjänst avslutas med välsignelse?

Hur ska jag få veta? De dog ju så hastigt innan jag hunnit fråga sådana frågor. Minns någon mer än jag hur det var när de var barn? Bad ni Gud välsigna maten före och tackade Gud för maten efter? Vi sjöng också till bords ibland, mest i stora sällskap, först välsigna sedan tacka:

Välsigna Herre vad du ger, Din nåd är stor ditt bröd är ett. Och när det delas räcker det åt alla.

Tack Herre för vad du oss ger och låt oss en gång vara med vid alla släktens måltid i ditt rike.

Vi sjöng också Glädjens Herre som är mer frifräsig i ord och ton före: ingen välsignelse, efter: tack:

Glädjens Herre var en gäst vid vårt bord idag. Gör vår måltid till en fest efter ditt behag.

För de gåvor som du ger tackar vi dig nu. Gud som hör förrän vi ber, prisad vare du.

En gång kom pappa hem från en körhelg och lärde oss en judisk bordsbön (hittar ingen melodi till den på nätet):

Lovad vare du Herre vår Gud jordens konung. Som låter bröd framgå ur jorden, som låter bröd framgå ur jorden.

Vad ska jag tro? Var vi smyg-papister där vid Torneälvens strand? Eller var vi bara väldigt gammaldags precis som min farmor som firade namnsdagar i stället för födelsedagar. En fin sed eftersom vi ofta har tre namn var. Men sedan läser i Svenska kyrkans dagbok att kristna inte alls borde ha flera förnamn, det är för-kristet alternativt snobberi eftersom kungligheter höll på med sådant. Och att fira namnsdagar är katolskt! Man firar sin helgondag för det helgon som man fått namnet av.

Var vi helt enkelt fast i urgamla traditioner sedan före Luther? Har det då skadat oss allvarligt? Inte som jag kan se det. Kanske är jag uppfostrad av kristna som helt enkelt inte var så noga med att dra upp sekteristiska gränser mellan "vi och de"? Jo, det vet jag med bestämdhet att de var. Och det vill jag särskilt tacka  för.

Så här låter melodin till "Välsigna Herre vad du ger":

Så här låter Glädjens herre i SvK-version:

Ig Nobel, svarta hästar och bromsar

Thomas och jag kommer hem från en ridtur en regnig höstdag. Just när det regnar är det lugnt på insektsfronten.

Ig nobel prize delas ut varje höst. Det är riktig forskning med en förvånande touch som först kan verka lätt skrattretande och jag brukar aldrig missa vilka forskningsprojekt som valts ut. Jag är väldigt förtjust i blandningen av forskning, humor och allvar. Inte så sällan får jag en synvända och lika ofta får jag svar på frågor jag länge funderat på. En sådan fråga är hur det kommer sig att min svarta Smilla plågas så enormt mycket mer än sina ljusare kompisar.

Jag har tänkt att hästar luktar så mycket mer än människor, är varmare och släpper ut mer koldioxid än människor för rider man är det hästarna som attackeras av myggen, inte vi människor.  Men det förklarar ju inte varför vackra Smilla plågas så enormt mycket mer än de övriga hästarna.

Här reflekterar Smilla rött kvällsljus i våras innan insekterna kommit igång med sin plågsamma verksamhet.

Nu har en forskare på Lunds universitet, Susanne Åkesson, knäckt gåtan och hon får sitt rättmätiga Ig Nobel pris eftersom hon med sitt forskarlag funnit att det har med ljuset att göra. Lunds universitet berättar:

När solen lyser på en mörk, svart eller brun päls så reflekteras ett polariserat ljus. Den signalen är densamma som då solljus reflekteras mot en vattenyta. Signalen kan upptäckas av hästbromsar (Tabanider) som letar efter vatten där de kan lägga ägg på vattenväxter och i buskage nära vatten. Men det polariserade ljuset som reflekteras från en mörk päls ger också signalen till honorna att här kan det finnas blod att suga sig mätt på.

Detta förklarar också fenomenet att trollsländor och andra insekter flockas kring svarta gravstenar. jag har tänkt att det har med värmen att göra men på sommaren är ju det avigt för värme är ju då inte så viktigt. Vita hästar plågas allra minst av blodsugande insekter. Zebror klarar sig ännu bättre. Darwins teori om att randigheten är kamouflage för att skydd emot rovdjur stämmer inte. Det är de mindre, men minst lika dödliga insekterna som hålls på avstånd av randigheten. Här verkar de ha hittat orsaken till detta. Men helvita hästar klarar sig alltså nästan lika bra som zebror.

Nu är det höst, idag var det inga knott som störde när vi red ner till träsket med tre hästar.

Nästa sommar blir det vitt solreflekterande täcke på Smilla. Jag hade funderat på zebratäcke men tänkte hon skulle bli för svettig av det, hon är verkligen en svettig häst. Men ett solreflekterande vitt täcke borde vara perfekt. Fast hur gör jag när vi rider ut? Kanske får jag blondera henne inför sommaren.

Gyllir äter i lugn och ro, Smilla viftar bort knott med svansen.

Sven Dufva

Vykort med skolplansch av Sven Dufva som obildbar rekryt.

Av litterära gestalter jag älskar finns Sven Dufva i Runebergs sorgesång över Sveriges förlust av den östra rikshalvan: Fänrik Ståhls sägner. *Lille Sven som föds som yngst i en stor familj och därför hade ett klent förstånd fascinerade mig när min gamla farmormor ur minnet reciterade Fänrik Ståhls sägner (jo hon hade under några års folkskola hunnit lära sig mer än de flesta gymnasister idag däribland långa stycken litteratur utantill, det var så hon lärde sig svenska).

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

Redan som liten rös jag när Sven Dufva ansågs duga till intet utom att dö för kung och fosterland. Jag förstod inget om kriget, det var som ett sagokrig, vilket som helst. Jag förstod inget av den historiska bakgrunden. Men jag förstod att det inte skulle sluta väl för lille Sven redan här:

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Och nu, när jag är på döhalvan av livet (det är vi ju vid fyllda fyrtio, fast vi inte tänker på det till vardags) och vet att det fanns mången Sven både i det kriget och många, många andra, fäller jag en tår för både Sven och alla barnsoldater som anses som nyttiga idioter för att resa diverse våldsmäns karriärstegar.

Jag vet inte om min farmorsmor kom ihåg alla stroferna om Sven, jag gör i alla fall inte det, här citeras dem som gav bestående intryck.  När jag nu läser den eftersom Finland är fokusland i Svenska 2 nu, ser jag att en hel del har jag missat/glömt. Men den del som grep mig allra mest var denna, som vi också fick läsa i skolans antologier:

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött. 

Och den här delen kan förstås många ännu citera utantill:

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Jag tänker på en gosse som kunde blivit barnsoldat men hade den osannolika turen att bli kvotflykting. Han har så svårt för skolan och språk. Han kommer troligen aldrig att kunna delar av Fänrik Ståhls sägner utantill, men han sjunger glatt "I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut.". Och när hans lärare får en jobbig hostattack hämtar han genast ett glas vatten till henne. " Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Älskade ungen! Hoppas du slipper Sven Duvfas öde och får bli stor/undertecknat en extra-mor.

*Jag kan inte dessa sägner utantill som en pensionerad kollega gjorde. men delar fick jag tidigt till mig genom farmorsmor, farmor och pappa.

Teologi som håller när livet går sönder-en pilgrims bekännelser

Hur ska vi leva, tänka och handla? Hur klarar vi det kristna livet som individ, församling och mänsklighet. Praktiker och vanor ska vi koncentrera oss på, snarare än på vem som ska bli pastor eller präst eller hur vi får en "ren" församling och leva ett "rent" liv. Så säger Patrik Hagman i det första samtalet i läsarpodden sedan i våras, läsningen denna gång är John Bunyans barock-klassiker Kristens resa (Pilgrim's Progress). Jag kommer då att tänka på nästa del av gudstjänsten i Hagmans, kanske blivande klassiker*: trosbekännelsen.

Hagman ser även trosbekännelsen som ett uttryck för församlingens samlade erfarenhet, varje individ behöver inte skriva under på varje punkt. Det är en gemensam trosbekännelse från kyrkans första tid och inbegriper därmed alla kristna nu och i alla tider. Trosbekännelsen som kollektiv företeelse är en lösning när livet går sönder. För när livet går sönder-vad gör vi med den? Jag har för länge sedan släppt tron på att Gud verkligen är allsmäktig i bemärkelsen att Gud kan intervenera och fixa allt precis efter sin tanke och så ska jag säga "Vi tror på Gud Fader allsmäktig..."

Gud är kärlek men enligt Bibeln är inte allt som händer efter Guds vilja, så i den gängse bemärkelsen är inte Gud allsmäktig. Den muslimska och kalvinska uppfattningen att allt är förutbestämt och styrt in i minsta detalj av Gud är inte fungerande teologi i dagar av sorg, helt enkelt. Så under perioder när det är extra viktigt att klamra sig fast vid en Gud som vill väl blir bekännelsen till "Gud Fader allsmäktig", en börda. Men då kan resten av församlingen bära min börda att säga ut dessa ord.

Patrik Hagman har ju minst sagt goda anledningar att söka en teologi som håller när livet går sönder. hans far dog i cancer när Hagman var 20 år , medan han skrev den bok jag närläser just nu dog hans lille son i cancer och i somras, innan samtalet om Kristens resa genomfördes, dog hans fru av en stroke.

Hagman fick mer hjälp av medeltida mystiker i sin sorg än av Bunyan och jag är nog beredd att hålla med honom om att den medeltida mystiken fungerar bättre i sorg än Kristen och hans vandring genom England. Puritanerna med sin fokusering på renhet och avskildhet från allt världsligt erbjuder en klen hjälp att överleva det svåra. Lidandet som slår blint finns inte i den föreställningsvärld som Bunyan vandrar genom. Allt är enkelt och förutsägbart. Orsak och verkan är alltid tydliga: lever du rent och går på den smala vägen blir allt bra till slut. Gör du tvärtom blir allt dåligt till slut. Prövningarna är bara till glädje och nytta.

Kristens resa är ju en allegorisk roman där frestelser, prövningar och heresier beskrivs som allegoriska personer i det medeltida mysteriespelet Spelet om Envars stil. Bunyan är dock inte alls en medeltida katolik utan en 1600-talspuritan.  Engelska läseriet, kan man kalla puritanismen. En reformationsrörelse av mest lekmän och en del präster som strävade efter renhet och skarpa gränser mot världen. Det skulle märkas vem som var en riktig kristen och den som bara var herr Munväder eller den mesigt tvekande Velig.

Fienderna som satte Bunyan i fängelset, där han skrev boken, var lätta att identifiera och därför att mentalt hålla sig undan. Men Hagman tar upp frågan om de prövningar vi möter i livet som inte beskrivs i Kristens resa. Kristen möter inte herr Barncancer på vägen inte heller fru Stroke. Prövningarna för Kristen är mer, för mig,  frestelser. Där är jag helt med Bunyan, Fåfängans Marknad är absolut en frestelse för mig, men en prövning? Prövningar är något annat. Jag kan inte visa bort fru Stroke, jag måste på något sätt ta itu med henne på annat sätt än med Fåfängans Marknad. Jag kan inte gå runt fru Stroke som jag kan göra med Fåfängans marknad. Hagman får gå rakt igenom lidandet med både fru Stroke och herr Barncancer som följeslagare på vägen.

Tyvärr satte Bunyan en standard med Kristens resa som innebar att man började avvisa verkliga personer på ett kategoriskt vis utifrån mönster där de allegoriska karaktärerna avvisades och avslöjades av Kristen, misstänker Halldorf och Hagman och det anser jag finns fog för. Jag tänker på alla uteslutningar av "orena" element i efterföljelse till Bunyans puritaner. Det var som att människor inte kunde skilja på allegori och roman och lät Bunyan inspirera till avståndstagande från människor snarare än företeelser. Hagman och Halldorf tar upp ett samtal med Okunnig som personifierar alla som enligt Bunyan, omfattar fel lära om rättfärdiggörelsen. Okunnig är svår att se som bara en allegorisk framställning av fel lära, han är för mycket av en romankaraktär. Man ska ju se alla figurer i boken som egenskaper eller läror men de liknar alltför mycket någon Bunyan mött för att riktigt fungera som allegorier, Okunnig är en av de mest älskvärda av dem.

Okunnig är Hagmans idol eftersom vi faktiskt inte kan veta speciellt mycket om Gud. Kristen möter dock Okunnig med samma dryga misstänksamhet som alla andra figurer han möter längs vägen och här blir han direkt odräglig, hånfull mot Okunnig som tycker att hans hjärta och hans vilja är i harmoni. Han vill verkligen det goda. Gåtfullt är att puritanerna som var så noga med att kristenlivet skulle synas i handling kunde vara så föraktfulla mot andra som ville detsamma men inte omfattade deras beckmörka människosyn. Hur ofta är jag lika blint kategorisk?

Halldorf stötte ihop med Kristen när han gick i söndagsskolan vilket ju är lite gåtfullt med tanke på människosynen eftersom Halldorf är en yngling runt 40. Boken är spännande, men småbarnsvänlig är den knappast. Han måste haft ett pedagogiskt mirakel till lärare eftersom han fann Kristens resa i flanellograf-version så spännande och tydligen behöll sin tro intakt.

Själv stötte jag på Kristens resa i form av en serie i Dagen** när jag var ca 10 år. Jag tyckte faktiskt också den var olidligt spännande. Samtidigt läste jag serien Peer Gynt i Norrskensflamman och båda var lika lättlurade och gjorde så många felval tyckte jag men Peer var mer elak än Kristen. Tecknaren i Dagen lyckades dessutom göra Kristen unisex så jag trodde det var en flicka. 

Och det var ju genialt eftersom Bunyan menade att denna Pilgrim /Kristen representerar Envar i det medeltida mysteriespelet. När jag sedan läste originalet och senast en tonårsversion från England kunde jag inte annat än häpna över hur stark berättelsen är men föga barnvänlig i original. Som ett slags low-fantasy från 1600-talet är den onekligen intressant än idag, denna allegori över det kristna livet i strängaste puritantappning. Otaliga verk har inspirerats av den. En tant-favorit som Mannen som kunde tala med hästar tex, eller mitt bokrea-fynd Harold Fry's Unlikely Pilgrimage/ Harold Frys osannolika pilgrimsfärd (LÄS DEN!)Samtidigt blir jag uppmärksam på hur dumt det var att den blev tidernas bestseller, genom denna podd-sändning.

Olyckliga människor som trasats sönder av överkrav och blivit uteslutna från gemenskaper. Olyckliga överpräktiga fariséer som uteslutit sina medmänniskor pga löjliga brott mot obegripliga paragrafer i digra syndakataloger, hade kanske haft det bättre om Bunyans stridsskrift från fängelset inte blivit så spridd. Fast å andra sidan; en milstolpe på litteraturhistoriens pilgrimsled blev den verkligen och för några, som för mig, blev den också en kort rastplats på väg till himlen och jag tror i alla fall att många av oss som fascinerats av Kristens resa haft någon glädje av ressällskapet, om än inte så speciellt mycket tröst i tillvaron när herr Cancer, fru Stroke, bror Mobbing och syster Missfall mött oss på vår pilgrimsfärd.

En pilgrimssång från medeltiden får avsluta. Här en version arrangerad av Frode Fjellheim av "Härlig är jorden" som blivit hit genom Disneys Frozen:

*Om sann gemenskap-om att leva i en kapitalistisk hederskultur.

** Pappa var stolt postiljon och fick med sig tidningar hem från jobbet varje dag. Vi prenumererade bara på NSD men i mitt barndomshem fanns allt från SvD och Kuriren till Norrskensflamman och Nyheter från Sovjetunionen. Bäst var Dagens Nyheter med Tom Puss!

Språkpolisiär insats: Sexistisk är inte samma sak som sexig

För att förtydliga mitt påpekande i förra bloggposten om att sexistisk och sexig blandas ihop fast de betyder helt olika saker. Sexig= coolt attraktiv. Jämför :"Det är sexigt att betala skatt."

Sexistisk= att tycka att könen har olika värde, betydelse och uppgift och därmed ska hållas åtskilda utom i äktenskapet där kvinnan ska underordnas mannen och ha ingen eller sämre lön än männen för varje arbete hon utför. Jämför: "Kvinnor är kvinnor och ska räknas som på rymmen om de rör sig fem meter från spis och diskbänk." "En riktig karl läser inte för sina barn och om han råkar göra det kallas det för att han är sina egna barns barnvakt." "Flickor ska kläs i rosa och pojkar i blått annars förtrycks deras innersta väsen."

Sexistisk är analogt med ordet rasistisk. Sexig är analogt med ord som raffig, het, tjusig, snygg, erotiskt upphetsande. Rent teoretiskt skulle en porrfilm kunna vara icke-sexistisk. Rent teoretiskt skulle en porrfilm till och med kunna vara sexig.

Här två förtydligande exempel:
Sexig, men absolut INTE sexistisk artist:

Sexistisk men absolut INTE sexig presidentkandidat:

För feminin för feminism

För kurvig för att vara feminist.

Barockbloggen inspireras av mycket, också andra bloggare. Underbara Clara är en av dessa källor. Hon skriver ofta om feminism och rätten att vara kvinna och feminist. Jo, för det är långt ifrån en självklarhet. Man får inte vara förtryckt, man ska helst vara chef. Och vad du än gör se inte kvinnlig ut!

Här en i raden av debattörer som angriper kvinnligt utseende hos feminister:

[…]stora artister som Rihanna och Beyonce. De uttalar sig ofta om tjejers situation och talar om självförtroende, självständighet och om att stå upp för sig själv. De vill värna kvinnan i en hård värld. Samtidigt är deras musikvideos uttalat sexistiska (sic!)*, gjorda för den manliga blicken, med ett förtingligande av kvinnan. I alla tidigare generationer hade de betraktats som pornografiska och kvinnoförnedrande.

Jag blir så trött! Kvinnor ska bära burka, kostym eller vara Twiggy-magra, helst alltihop, för att duga som feminister.  Ännu råder idealet för modeller som visar kvinnokläder att de ska se ut som unga slanka män, helst ännu magrare. Bröst är förbjudna. Kurvor likaså. Och jag talar inte om "kurvig" som synonym till överviktig, utan just en kvinna med normala kvinnliga former.  Kvinnor med bröst till exempel. Tänk vad män i medelåldern i min närhet reagerade häftigt på unga kvinnors val att bada topless på ett badhus , medan män så länge kommunala badhus funnits badat just topless.

För illa gift för att vara feminist. Notera också urringningen!

De reagerade inte som den italienske borgmästare som förbjöd kvinnor med "fula" bröst att bada topless utan med en panik och ett förlöjligande som verkligen gjorde mig förvånad. Så mycket finns att uppröras över här på jorden. Bara bröst tillhör inte detta. Och att det plötsligt blivit fult att amma barn, förstår jag inte heller. Det ska ske i skymundan om det ska ske över huvud taget. Kvinnor som inte skäms över att bröst har en annan funktion än att dekorera kalendrar på manligt dominerade arbetsplatser-ÅH FASA! Sätt upp förbudsskyltar så det inte händer här!

Är det inte utomordentligt fånigt att kvinnor kan göra uppror med något så enkelt som att visa brösten. Hur kan någon låta sig provoceras av Femen-aktioner? Jag tycker det är kul att de gör det, men fattar inte hur man kan reagera på detta medan horder av män knallar omkring på stan i enbart shorts varma sommardagar, utan att polis tillkallas.

Jag vet KÖNSMAKTSORDNINGEN. Kvinnor ska helst inte finnas och när de nu behövs för att föda fram nya underbart vackra och välskapta män ska de inte synas, åtminstone ska de inte se ut som kvinnor. Kamouflerade till män ska vi smyga runt i mörka hörn och göra allt för att smälta in i tapeten. Ensam och stum hellre än kvinna.

Varför fattar jag inte denna enkla sanning? Och varför accepterar jag det inte? Livet blir ju så mycket lättare då. Man kan till och med bli chef om man opererar bort brösten och bär kostym matchad med sansade frisyrer. Då blir vi äntligen riktiga feminister!

Fel kläder och fel frisyr för att vara feminist.

* Som så många andra blandar Stefan Gustavsson ihop ordet sexig med sexistisk.

Björnbärets visdom

 

Lukas 13:6-9 Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

Björnbären fanns här när vi köpte huset och de var planterade av förra ägaren av skott från Södermanland. Förra året var min björnbärsbuske nästan dödsdömd. Vass och otrevlig utan minsta tillstymmelse till bär och efter förra vintern återstod bara några vassa grenar, det mesta verkade ha dött under snötyngden. "Det är för kallt här, sommaren är för kort. Björnbären bara sticker och skär oss med sina vassa törnen, nu tar jag bort den."

Nu är jag en blödig typ. Inga växter räknas ut innan de varit dokumenterat och ohjälpligt hädangångna i minst några månader. Så jag gjorde som bonden i Jesu liknelse: ansade rensade och klippte ner döda grenar och lät den hänga med ett år till. Jag fick riklig lön. Det är som om den hört mig förra sommaren för nu är den överdådigt överhopad med bär. Aldrig trodde jag att vi kunde få en sådan stor skörd björnbär här i nordliga norr. 

En gång åt jag björnbär i norra Tyskland, vilken besvikelse. De smakade inget alls, insåg att det behövs socker för att få björnbär att smaka. Men våra björnbär här som lever på gränsen av det möjliga, flyttade från mildklimatet i Mälardalen är underbart söta och goda. När jag skördade bär idag kom jag att tänka på hur förunderlig en björnbärsbuske är; den har vidriga taggar, som små vassa knivar, överallt utom vid bärklasarna där finns bara mjuka lena gröna stjälkar och härliga bär. Den bjuder på det den vill att vi ska låta oss väl smaka av, bär är ju något så ovanligt som en biologisk varelse som vill bli uppäten och är skapad till ett livsmedel, men dess vitala delar är den rädd om. Den är inte snål och ogin, tvärtom generös med det den mår bra av att dela med sig av.

 

En björnbärsbuske har integritet. Det som med ett missförstått ord också kallas kyskhet. Den är inte heller ett hopplöst fall fast den lever på gränsen till sin förmåga, flyttad från ett varmare klimat. Tvärtom blir den som allra bäst i midnattssol med tidig nattfrost och snötyngda vintrar. Inte varje år, men den tål att väntas på ett år till.

Långritt med Johanna

Jag har fått en ny ridkompis och det är så bra för hon bor så nära mig och har inget emot att rida Smilla så Smilla får vänja sig vid fler än mig. Idag var vi ute på vår första långtur med Chateau och Smilla i fint höstsommarväder.

Elsa , Johannas dotter, var den som introducerade oss för varandra. är rider hon Gyllir med Khaled.

Johanna och Smilla.

Höstfärgerna börjar ta över.

Beware of Religious Wacko uppdaterad favorit

I stället för Metallica

Helgonkalendern är proppfull med martyrer, människor som på ett eller annat sätt blivit mobbade till döds för sin tro eftersom det stora romerska riket prioriterade stabilititet och den romerska freden, Pax Romana,hotades av oliktänkande som vägrade tillbe kejsaren kallades. Pax Romana skulle bibehållas till varje pris.

Det var länge sedan någon dömdes till döden för sin tro i Sverige, men alla människor med en annorlunda livsstil har väl, speciellt som barn, upplevt utsatthet och kränkningar. Man får i allmänhet göra vad som helst men aldrig utmana den medelsvenskt "normala" livsstilen på minsta sätt. Därför smyger barn med diabetes med sin sjukdom och äter godis när andra gör det, exembarn skolkar från gympans eviga tvångsduschande med klasskompisar* och kristna tonåringar smyger med sin tro. Det har alltid varit farligt att utmana konformiteten. Pax Romana får fortfarande inte utmanas.

Men idag kostar det oss sällan livet att utmana det likriktade. Ändå är många ofta så rädda och deltar så gärna i mobbing i hopp om att slippa att själva bli utsatta. Här kastar jag för en gångs skull inte sten i glashus. Tvärtom. Barock-Olga har alltid varit en subversiv tvärvigg.

I tonåren skulle man ha jeansväst med nitar och Metal-gruppers namn skrivna med tuschpenna. Barock-Olga sydde en jeansväst med applikationer av en uppåtgående sol och broderade "The Son is Coming" mitt i solen.Vännen och bandkompisen Tompi (ej min make vars namne han är) skaffade också en väst där han sydde på vita och rosa spetsar i stället för nitar och skrev "Sune Mangs" "Trio med Bumba" "Siw Malmquist" och "Östen Warnebring" i stället för Metallica, Black Sabbath och Judas Priest.

Tompi hade humor, Barock-Olga tog livet på djupaste allvar och provocerade gärna alla metal-polare som lekte satanister, trots att de invärtes var värre spetskantade i rosa. Till slut började det gå elaka rykten om mig som t.ex. att jag tvingat min blivande make att bli kristen för annars skulle jag inte bli ihop med honom. Religionslektionerna blev till korsförhör av mig (ordvitsen medveten=) och det tyckte jag var jättekul. Jag sårade säkert massor av klasskamrater med min besserwisser-attityd.

Många tyckte förstås att min tro var del av en tonårspose för att väcka uppmärksamhet med metalbandet och alla andra kreativa upptåg vi höll på med. Andra tänkte förstås att det var pga mina föräldrars tro som jag trodde-delvis sant, men egentligen inte alls. De hade sin tro. Jag själv hade haft mitt eget möte med den Gud som finns till. Inte många förstod att jag bara är som jag är, förutom vännen Andreas som gav mig dörrskylten: "Beware of Religious Wacko" .

De flesta tyckte nog att jag var "a pain" som inte backade. Men jag hade lärt mig att det tjänar inget till-jag skulle ändå aldrig bli "en i gänget" och jag har turen att ha ett eget gäng av sådana som Tompi med västen, Andreas med "Wacko-skylten" och många andra härdiga vänner omkring mig som inte ids krypa in i garderoberna med sin tro, sin sexuella läggning eller sina udda intressen och vanor. Allt detta kom jag att tänka på när jag läste denna kloka blogg av alltid lika intressanta Reb.

Läs och inse att vi alla blir gladare av att sätta rosa spetskant på tillvaron och säga: "We're Here We're Queer-Get Used to It!"

Kanske tar jag på mig den på jobbet i morgon, nu när jag plockade fram den för bloggen? foto: Elis

*vilken vuxen vill klä av sig naken några gånger per vecka tillsammans med sina arbetskamrater? Med eller utan eksem.

Patrik Hagman om predikan

Motsatsen till vad Hagman menar med en kristen predikan: en ensam guru undervisar en okunnig grupp troende.

Den svåraste delen att ta till sig för mig i Hagmans genomgång av liturgin är den som handlar om predikan. Han menar, som jag förstår det, att predikan ska vara hela församlingens inte den enskilda predikantens budskap. Predikan ska inte handla om predikantens reflektioner kring ett bibelord utan om hur kyrkan tolkat denna text genom tiderna. Jag har verkligen en grundligt grundpositiv grundinställning till allt Hagman skriver och säger men här kommer några invändningar mot denna hans syn på predikan:

Hur kan kyrkan ha tolkat texterna genom tiderna om även de första kristna bara skulle ha predikat det hela kyrkan alltid lärt utan att låta personen Paulus med sin bildning eller personen Petrus med sina erfarenheter tolka berättelsen om Jesus? Kyrkans hela erfarenhet måste ju till syvende og sidst ändå filtreras genom enskilda personers erfarenheter. Jag är lite misstänksam mot dem som ser sig som helt obefläckade av egna erfarenheter när de läser text. Vi har alltid en förförståelse och det bästa är att se den sanningen i vitögonen och så tydligt det går redovisa den.

En predikant är ju en läsare bland andra, ofta mer utbildad och insatt i sitt ämne men ändå inte så utbildad att hen saknar personlighet, kulturell kontext och erfarenheter. Dessutom är ju utbildningen också en del i en kulturell kontext. Antagligen menar inte Hagman att predikanter måste leva med den livslögnen att hen läser "som det står" utan minsta påverkan av egna erfarenheter och förväntningar utan rent och klart predikar den samlade kyrkans lära, men om man läser lite elakt blir det så man kan förstå honom. Läser man snällt kan man kanske fundera kring olika predikotraditioner och hur väl elelr illa de stämmer med Hagmans, i mina ögon ouppnåeliga, ideal.

Den laestadianska väckelsen har en säregen tradition vad gäller ordets gudstjänst. Den predikan de flesta föreställer sig när de hör ordet: en förberedd textutläggning där predikanten har studerat teologi, grekiska eller hebreiska, hermeneutik och homiletik samt olika exegetiska traditioner för att förstå vad texten vill säga just nu, finns bara i läsningen av Laestadius postilla. En äkta predikant i laestadiansk tradition ska över huvud taget inte alls förbereda sig på traditionellt sätt. Han (för det är alltid en han) är lekman, alltså teologiskt outbildad. Han ska ta en text och be över den och sedan genast extemporera en predikan medan församlingen ber innerligt om att den Heliga Anden ska uppenbara sitt budskap i predikan.

Hagmans ideal om hela kyrkans predikan besannas dock ändå, utan kyrkohistorisk kunskap hos predikanten, eftersom man alltså anser att församlingens böner ska "be ner" ett budskap från himlen genom predikanten. Jag kan ju säga av egen erfarenhet att detta sällan fungerar. Snart nog lär man sig känna igen olika predikanters favoritämnen och så tjatig behöver nog inte den Heliga Anden vara. Den som ständigt återkommer till kvinnan vid Sykars brunn irriterar mig mest. Han kan börja i vilken text som helst och hamnar ständigt i samma slutsats: "Tro inte att berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn säger att kvinnor kan predika evangelium annat än för sina barn i hemmet." 

Kvinnan vid Sykars brunn samtalar med Jesus. Målning av Olle Hjortzberg

Ofta avslutas dessa, rejält långdragna predikningar (som dessutom tolkas till svenska), med någon variant på Matteus 25 om fåren och getterna och naturligtvis är poängen att se till att man står på fårens sida på domens dag. För en laestadianpredikan ska lända till syndanöd, ånger, bot, bättring och omvändelse. Tårar och liikutukset (rörelser) är målet och predikan slutar nästan alltid i ett upprört snyftande tonläge.

Som ni förstår av min beskrivning är det ingen predikoform jag uppskattar jättemycket. "Predikningarna" blir i normalfallet bara allmänt hållna bibelparafraser utan aha-upplevelser eller någon vidgad förståelse av texterna. Lite som en tråkig variant av "Barnens bibel". Den obefintliga förberedelsen och kravet på att folk ska drabbas av syndanöd leder till alldeles för långa och innehållslösa väckelseappeller. Så brukar också lejonparten av församlingen passa på att gå ut ur kyrkan just när det drar ihop sig till predikan, åtminstone vid större samlingar. Jag brukar sitta kvar i de, under predikan betydligt glesare besatta, bänkarna men jag måste erkänna att det är av ren artighet och ofta somnar jag av den monotona röstanvändningen hos både predikant och tolk.

Jag säger som salig kyrkoherde (tillika leastadian) Ewert Aronson : ett talmanus är så bra eftersom det på sista sidan finns en punkt. Jag tror inte alls att den Heliga Anden kräver oförberedda och okunniga språkrör för att få saker sagda. Jag tror på förberedelse och kunskap. Kanske är det detta Hagman vill föra fram när han menar att predikan ska ta fram hela kyrkans tolkning av texterna. Kanske är det just den här extrema väckelsestilen han reagerat mot för den föder i värsta fall idoldyrkan av vissa begåvade talare som kan få ett mycket osunt inflytande över en församling. En predikant som aldrig korrigeras av kyrkohistorien eller andra pålästa kristna utan ständigt säger sig vara ett direkt språkrör för Anden, riskerar ju verkligen att fara vilse och dra med sig skaror i sin förvirring.

Här i norr tänker vi fortfarande på trettiotalets villolära Korpela-rörelsen som växte fram kring predikanter som aldrig bekymrade sig om att korrigera sina infall mot Bibeln eller kyrkans lära. Mer riksbekant och betydligt aktuellare är förstås Knutby. Läser man Hagman så, då är jag helt med. I övrigt känns det nästan omöjligt att predika efter att ha läst om predikan hos Hagman. Inte ens ett litet oskyldigt inledningsord känns längre möjligt. Men strax efter att jag återläste detta avsnitt om predikan måste jag ändå hålla ett sådant inledningsord i vår lilla byakyrka. Med bävan bad jag och studerade psaltarpsalmen och GT- samt epistelläsningen. 

Församlingen måste ha bett riktigt bra för det gick, det blev okej och en och annan i församlingen kände sig berörd både av mitt, med bävan framförda, inledningsord och den traditionellt förberedda predikan över dagens evangelium av prästen som är både utbildad och kunnig och har en punkt på sista sidan i sin predikan. Kanske är det denna bävan hos predikanten Hagman är ute efter? Kanske är det en god utgångspunkt att veta att uppdraget egentligen är omöjligt? Kanske är det så den Heliga Anden ska verka, inte genom obefintlig förberedelse utan genom att predikanten besinnar att hen inte ska framföra bara sitt eget utan hela kyrkans budskap och att det egentligen är komplett omöjligt?

En modern tolkning av Jesu bergspredikan i Zeffirellis Jesus från Nazaret (1977). Skulle den verkligen ha tolkats på detta sätt av Robert Powell om han inte hade haft den kyrkohistoriska kunskapen om Martin Luther King JRs predikostil?

Bildbevis den 11 september

Nu har jag fått en ny kamera av barnen, så glad är jag! Samma dag återfanns den gamla inlåst i storsonens stuga, men den nya är inte i vägen, den kan kopplas direkt till internet exempelvis. Här kommer nytagna bildbevis på att Smilla har vuxit till sig i sommar och börjar bli en så trevlig ridhäst:

Fotografer var : Hr Bråddjup

Här ridandes Gyllir.

och Aron.

Här dansandes med systrarna.

"Må du leva i intressanta tider, din pestoklyster!" (uppdaterad favorit i repris)

En del kan förledas att tro att barockbloggen hyllar det förgångna och dissar det som är nu, intet är mig mer främmande. Tiden mellan 1550 och 1750 var ingen trevlig tid i Europa. Människor i allmänhet dansade inte sarabande i sidenbrokad hela dagarna. De flesta människor ägnade inte helgdagskvällar åt Taffelmusik och hertigen av Brandenburg var en av ytterst få personer som kunde beställa och avlyssna musikaliska verk av storheter som Johann Sebastian Bach. Det stora flertalet sjöng kanske koraler av Bach i kyrkan och såg ett och annat mästerligt konstverk i kyrkan. Kyrkan var den maktfaktor som nådde längst ut bland vanligt folk. Men någon kulturell höjdpunkt var sannolikt inte barocken för det stora flertalet.

Reformationen ledde till intressanta saker; demokratitankar började tänkas; läskunnigheten spreds och nya sätt att fundera kring livet och döden ledde till storverk inom naturvetenskapen. Samtidigt drog reformationen och katolicismens motreformation igång hemska och långvariga krig i Europa. Det trettioåriga kriget där renässansfurstar som, inte ville bli kalif istället för kalifen, utan kyrkans överhuvud istället för Påven, stred mot andra renässansfurstar som föredrog att vara påvedömet trogen. Krig och inte konst präglade vardagslivet för långt fler människor i Europa, inte minst i det ständigt krigförande Sverige.

Under dessa tvåhundra år lades dock grunden till så mycket av det vi nu räknar som självklart och omistligt: postväsendet, religionsfrihet, parlamentarisk demokrati, folkskola, jämlikhet och yttrandefrihet. Naturvetenskapliga och geografiska upptäckter som vidgade världsbilden gjordes och musiken började använda dur- och mollharmonier. Men få av dem som levde i Sverige då kunde glädja sig åt detta. de allra flesta levde i armod i smutsiga och mörka stugor där de endast blev påminda om de stora händelserna utanför hembyn av prästens kungörelser i kyrkan och genom att rotesoldater eller båtsmän skrevs ut till alla ändlösa krig. Några av dem kanske återvände med berättelser om krigen. Dessa fick säkert uppmärksamhet, men om den kunde uppväga krigsminnenas fasor och kroppens skador är nog osäkert. (På målningen syns Rubens skildring av Krigets fasor)

Selma Lagerlöf har skrivit en gripande berättelse om denna tid som tar upp hur vanligt folk påverkades av de stora historiska skeendena Herr Arnes Penningar. Det är inte bara en spännande spökhistoria utan också en skildring av hur mardrömslikt skrämmande och obegripligt kriget måste ha tett sig för de människor som bara betalade skatt, plundrades och sände sina barn till ett ovisst öde.

Det sägs att en kinesisk förbannelse lyder: "Må du få leva i intressanta tider". Om det är sant att en sådan förbannelse finns eller ej, kan jag inte avgöra, men jag vet att det i alla fall stämmer. Intressanta tider är bäst på avstånd, att leva mitt i dem ska man vara glad för att få slippa.

Dessutom kan vi njuta av barockmusik så mycket lättare nu än då det begav sig. Här Telemanns ouvertyren till Tafelmusik, svit i E-dur:

Intellektets plats i gudstjänsten

Tanach, judarnas hela Bibel, läses varje gång judar möts i synagogan.

Jag läser nu Hagman på lite distans, jag kan alltså inte citera exakt och kontrollera  om jag minns rätt, eftersom han är utlånad. Men med rätt färskt minne borde det ändå gå att reflektera vidare. Hagman talar om Ordets gudstjänst som den del av gudstjänsten som främst vänder sig till vårt intellekt. "Vår tro bygger inte på skickligt hopdiktade sagor" står det i andra Petrusbrevet och hänvisar till att han själv var ett ögonvittne till Jesu uppståndelse.

Textläsningen har just den funktionen i gudstjänsten; visa att den kristna gemenskapen bygger på en gemenskap som sträcker sig över tid. Med textläsningen binds kristna samman med det judiska folket i GT och NTs första kristna genom att få bevis för och reflektera över den faktiska grunden till vår tro. Till skillnad från koranrecitation som alltid sker på klassisk arabiska, obegriplig för de flesta åhörare, är Bibelns texter tillgängliga för de flesta åhörare i läst skick.

Hagman vänder sig mot "tvångsläsningen" av Bibeln och menar att de allra flesta kristna genom tiderna har fått till sig Bibeltexterna via uppläsning i gudstjänster och inte genom eget plöjande av texterna i sin kammare. Eftersom de flesta kristna genom tiderna knappt kunnat läsa och inte har haft möjlighet att äga en Bibel har frikyrkans ideal med den tummade och slitna privata Bibeln en mycket kort historia. Även i modern tid, visar han med exempel hur kyrkans textläsning varit det viktigaste sättet att ta till sig Bibeln för den kristna gemenskapen. Så tycker Hagman också att det ska vara.

För den som hört alla stressande uppmaningar om "damm på din Bibel är rost i din själ" måste detta vara rent evangelium. Jag har hört dessa uppmaningar och är en sådan som tidigare kände att jag läste fel jag med fast jag läser så mycket Bibel. Jag läste för mycket åt gången, utan bibelläsningsplan och inte exakt varje dag. Nu har den krampen släppt för länge sedan men nog finns fortfarande en grupp "läsare" med kravet i stället för glädjen i att läsa Bibeln. Samtidigt vill jag inte ha laestadianismens bibelstudieförbud heller. Tänk att det är så svårt att hitta den gyllene medelvägen i allt mänskligt.

Inridning

Att rida in hästar har ofta varit en våldsam historia och ännu idag översvämmas you tube av obehagliga filmer där hästar blir obehagligt överraskade när någon sitter upp för första gången. jag vill härmed dementera att så rider man inte in hästar. Jobbar man lugnt så man bygger hästens förtroende från början blir själva ridningen ingen dramatisk, i värsta fall traumatisk, händelse i hästens unga liv.

Lös med Chateau i täten är Smilla inte alltid så speciellt loj och var det inte när hon var 2 år heller.

Unghästar är normalt sett mestadels loja och i Smillas fall var just framåtbjudningen det största problemet. Buffalo stance, inte rodeo, kännetecknade de två först åren med först körning och sedan ridning. Jag fick knepet av hovis Lasse att göra halt med henne innan hon själv stannade om det så innebar att hon fick göra halt efter ett enda steg framåt och det har gett henne framåtbjudning.

Här är Smilla 2 år och tränar på att ha på sig sadel när vi ska ut en sväng i skogen.

Första ridturen med Smilla var en mycket lugn historia och så fortsatte det tills hon blev starkare och orkade med trav och galopp. Nu kan det komma ett litet skutt i galoppen om man kräver mer samling än hon klarar av men nu börjar jag känna hur mycket jag kan kräva och hon blir stadigare även i galoppen. 

Om man jobbar med sin unghäst från det den är föl och vänjer den vid alla slags saker som kan hända: skrammel, rep runt benen, prasslande påsar, täcken, skogens alla ljud och djur, bilar, långtradare, cyklar, skotrar, klängande barn och skällande hundar; ja allt som en häst kan tänkas möta i livet, redan som föl blir den trygg att utbilda. Att krama sitt föl är till exempel en jättebra övning för seldon och sadel. En del har små selar på sina föl från dag ett. Grimma på och av ofta på ett föl är en bra framtidsinvestering.

Smilla ute och går i skogen som så många gånger förr och senare.

Men viktigast har jag upplevt var att jag tränade inkallning med Smilla från det att hon var liten med sin mamma Isa. Det gjorde ju att hon kunde gå ut och gå med oss och springa lös och träna upp sin styrka med långa snögalopper. Och naturligtvis fick hon från början lära sig att av människor får man mycket i utbyte, kliande på svåråtkomliga ställen, morötter och annan god mat och trygghet. Jag hade "turen" att Smilla blev bossad av det andra fölet och hennes mamma i hagen och därför behövde hon ofta beskydd och jag fick chansen att visa vilken pålitlig matte jag är. Dessa idealiska förhållanden har man inte alltid med sin unghäst men det finns ju många andra tillfällen att visa sig pålitlig med en häst.

När ridningen förberetts med år av tömkörning och allmänt umgänge, promenader, trickträning, massage och toleransövningar blir inridningen snarare så här trevlig:

...än så här skrämmande:

Jag vill inte dissa någon men nog är det onödigt brutalt att börja en hästs karriär som ridhäst på detta vis när en amatör i norra glesbygden kan få en första ridtur som är oerhört lugn och trevlig och ger trygghet åt den unga hästen som så generöst bjuder oss sin vänskap.

En av de allra första ridturerna med Smilla, Chateau följer förstås med och ger trygghet. Det syns tydligt hur Smilla "speglar" Chateaus rörelser. Det här är ett gammalt väl beprövat sätt att utbilda unghästar, de får helt enkelt vara med en trygg gammal häst som de lär sig att ridning och körning

är något som hästar och människor gör tillsammans.

Barockpjäs om barock företeelse: favorit i repris

Shakespeare verkade i England under den kreativa tidiga barocken, den period som kallas The Golden Age i brittisk historia. Den mångbegåvade drottningen Elizabeth I regerade ett land som via segern över den spanska armadan blev en gryende stormakt och hon var den nybildade protestantiska anglikanska kyrkans överhuvud. Hon hade många fiender och inga medel var för grymma för att skydda staten och kyrkan mot dessas förmenta fiender. Shakespeare skrev pjäser som framförallt skulle dra publik och därför kunde han aldrig stöta sig med folkliga vanföreställningar om makt, kärlek, kvinnor och etnicitet. Han behövde också drottningens välvilja för sin verksamhet och skrev därför inget som ifrågasatte den rådande ordningen annat än i förtäckta ordalag.

Härom kvällen såg jag Shakespeares pjäs ”Köpmannen i Venedig” filmversionen från 2004 med Al Pacino i titelrollen som den snåle och föraktade Shylock. Den utspelade sig på Shakespeares tid i ett praktfullt Venedig där varje filmruta var som en barockmålning; det finns alltid fler detaljer att lägga märke till.

Vad jag särskilt fastnade för i denna version av pjäsen var dock det övergripande temat. Utan att ha ändrat i Shakespeares ursprungstext fick man ändå fram Shylocks tragedi i denna förmenta komedi. Tragedin som delas av Shylock med alla judar i alla tider. Rättegångsscenen gjorde tydligt hur kompakt en mobbs hat och oförsonlighet kan vara och hur rättslös den på förhand dömde är.

1500-talets judehat har tyvärr inte avtagit, delvis har det tagit andra vägar och uttrycks med andra medel än på den tiden. Ofta hörs uttalanden som här exemplifieras av Ilmar Reepalu, Malmös kommunalråd: ” Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”

Men varför ska just judar inte få ha ett eget land med trygga gränser? Det är ju det sionismen har som agenda. På vilket sätt kan det jämföras med antisemitism? Är det inte fortfarande föreställningen, som redan på 1500-talet var urgammal, om den vandrande och lömske juden som äter kristnas kött, Reepalu och likasinnade, då ser framför sig? Någon som varken har rätt till eller egentligen vill ha ett land med trygga gränser.

Ingen terror eller våldsutövande maktpolitik är rättfärdig. Men detta att jämställa att det finns en judisk nation med viljan att begå folkmord  kan bara rubriceras som antisemitisk. Jag vet att detta är långt ifrån korrekt att säga i de flsta svenska sammanhang numera. det är en mycket trist konsekvens av fegheten hos gemene politiker som vänder kappan efter den vind som blåser våldsammast. Judar utgör inget fysiskt hot mot svenskar men det gör islamister som hatar judar.  Bland många andra misshagliga "otrogna" framstår judarna som allra värst i dessa fanatikers ögon och även mer moderata muslimer är infekterade av den antisemitism som övervintrade i Mellanöstern medan den förde en tynande tillvaro i Europa efter Förintelsen.

Reepalu släpper sina grodor för att inte stöta sig med en stor minoritet i Malmö som öppet hänger sig åt den barocka företeelsen judehat. Han borde lära sig av Shakespeare. Shakespeare ville varken stöta sig med en judehatande publik eller en protestantiskt kristen drottning, men trots det har han skrivit en monolog åt Shylock, som inte bara ifrågasätter judehat utan också all rasism, i allt annat än förtäckta ordalag. Al Pacino i rollen som Shylock lyckas genom denna monolog vrida antisemitismen i pjäsen till sin motsats, ett bevis på hur stor konst både lever och överlever. När Reepalu och IS gömts i muséets mest dammiga vrår tippar jag att Shylock fortfarande lever, men hoppas då att hans monolog inte längre behövs för att lära ut tolerans.

Tidsfel, favorit i repris

Ack, att få knyppla utan tidspress!

Ibland känns det som om jag vore född på medeltiden med dess uppfattning om tid, lite ungefärlig så där. Då får jag en tydlig bild av hur jag står stilla medan allt omkring mig bara rusar runt med ljusets hastighet. I mitt fall kallas denna upplevelse vardag.

Jag har inte alls känslan av att mina åsikter helt och hållet sammanfaller med de gängse under medeltiden. Det är bara den här tidsuppfattningen som får mig att känna det som om jag vore född i rätt kropp men fel tid. Däremot tycker jag modet var snyggt i medeltidens Frankrike. Alla män var klädda i Thomas di Leva- kaftaner och roliga mössor. Ingen gick någonsin utan mössa. När man badade, även utomhus i sjöar och vattendrag, hade man hatt- badhatt. Men i övrigt inte en tråd på kroppen.

Barocken var ju inte en tid då det europeiska badandet stod i fokus, som jag redan skrivit om, men även under barocken var modet stiligt. Både män och kvinnor klädde sig vackert. Naturligtvis gällde detta bara för dem som hade råd. Kläder var dyra eftersom allt var handgjort. Människors arbetskraft kostar så mycket mer än maskiner. Tänk alla spetsar som syns på barockporträtten. Allt handknypplat, ofta av flitiga nunnor i nuvarande Belgien.

Knyppling kräver den där medeltida tiden som är ungefärlig, precis som alla hantverk av hög kvalitet. Den uppfanns mycket riktigt under sen medeltid i Italien. Därifrån kom den till Flandern där belgiska knypplerskor kunde få tag i de finaste lingarnet till de skira arbetena. I dag finns ingen som kan spinna så tunna trådar av lin längre så de tunnaste trådarna är nu av bomull, maskiner är billigare än människor, men de fixar inte allt lika bra.

Jag har aldrig känt att åldrandet är något att skrämmas av. Antagligen för att jag inbillar mig att när pensionen börjar betalas ut kommer min tid att komma i takt med tiden runt omkring mig. Då ska jag knyppla  och sticka och spinna och väva och smida i min egen lilla hytta som jag timrat alldeles själv.  Kanske kommer min tid aldrig att gå i takt med den tid som omger mig. Men som dröm är den skön att ha och något att se fram emot; tiden när allt runt omkring slutat rusa och jag sitter med vännerna vid en knyppeldyna och låter skira spetsar långsamt växa fram, glömsk av den tid som sakta rinner ut i evighetens hav.

Kvinna knypplar av Caspar Netscher från 1664.

Det här är en återutsändning av en bloggpost från 2010. Rebella har läst min gamla blogg under sommaren och då tittade jag själv in. Nu och då kommer jag att reprisera inlägg som jag ser som en favorit och som fortfarande håller av olika anledningar. Detta är ett sådant inlägg.