Denna hösttermin har jag jobbat en normal heltid utan anpassningar för första gången sedan kristallsjukan och utbrändheten slog till. Inte orkar jag som förr, men det är skönt att mitt underbara arbete funkar för mig igen och jag har till och med lyckats sjunga i kör på advents- och julkonserter, roligast av allt är att min käre Bråddjup börjat sjunga i samma kör. Däremot har jag fått prioritera bort saker som jag upplever som viktiga, till exempel adventskalendern. Men allting har sin tid och nu när solen är under horisonten hemma i Kiruna och knappt alls över här hemma i Holmträsk kommer Tomasdagen. En av de viktigaste dagarna i gamla tiders julförberedelser ty då skulle julölet avsmakas.
För mig saknar julöl all betydelse. Aposteln Tomas, däremot, är för mig en viktig gestalt som jag sedan söndagskoletiden identifierat mig med. En person som vill veta hur saker hänger ihop på molekylnivå måste väl nästan känna så inför Tomas. Tomas var dessutom den lärjunge som modigt uppmanade de övriga att följa med Jesus till Jerusalem för att dö med honom fast han ännu inte fått bevis. Trofast och tvivlande, så kan han beskrivas. Tomas nöjde ju sig inte bara med att se och tala med Jesus efter uppståndelsen utan han ville undersöka och kontrollera sina egna och andras sinnesintryck. Vad glad jag är att han gjorde det. Det bekräftar att kristendomen tål undersökningar samtidigt som vi som vill undersöka och ifrågasätta får finnas allra närmast Jesus.
Att min älskade godsägare Bråddjup dessutom heter Thomas, tar jag som en julklapp jag tacksamt tar emot varje dag. Extra mycket i år eftersom han drabbades av en hjärtinfarkt i oktober men nu mår bra. Dagens namn föranleder mig också att dela denna länk med Tomas Sjödins senaste Vinter i P1. Där finns också alla hans program i både Sommar och vinter. Ett perfekt sätt att fira denna dag är att lyssna på dessa program vare sig man ska avsmaka julöl, baka, städa, ta in granen eller bara ta det lugnt inför årets längsta natt.
Tomas undersöker Jesu sår i en målning av Caravaggio. Vad passar bättre inför årets längsta natt än en målning i Chiaro-Scuro-teknik?
Ibland läser jag något som gör att jag bara måste reagera. När Anders Gerdmar kom med denna extrema åsikt om Gud som endast man samtidigt som Elisabeth Olsson-Wallin fotograferat en gnostisk tavla till en kyrka i Skåne hände det igen. Jag skrev min reaktion som en insändare som troligen aldrig blir publicerad men här bestämmer jag själv så, här är den:
Hädiska gudsbilder
Det är intressant att den kristna kulturdebatten i advent handlar om den centrala frågan: hur är Gud?
I debatten presenteras två extrema alternativ. Elisabeth Olsson-Wallin har målat en bild av ormen/Satan som människans vän och en gnostisk fiende till den onde skaparguden Demiurgen. Anders Gerdmar presenterar samtidigt i en debattartikel en taoistisk gudsbild där Gud är strikt manlig, som yang, och det kvinnliga är strikt jordiskt, som yin. Båda dessa gudsbilder ligger långt ifrån kristendomens. Jag vill här bara ta upp tre centrala invändningar mot deras teologier; Bibelns vittnesbörd, språkliga begränsningar och möjligheter, samt biologiska fakta.
Först och främst beskriver Bibeln Gud som god skapare, inte ond Demiurg: ”Gud såg att det var gott” upprepas i början av Genesis. Skapelsen är alltså inget vi behöver frälsas ifrån genom gnosis=kunskap, som Olsson-Wallins tavla predikar. Dessutom skapar Gud ”människor till att vara oss lika…till man och kvinna” av den goda jorden (Adam) för att sedan blåsa in sin livsande i dem. I en följande berättelse om människans skapelse är Adam (jorden) ensam och kvinnan skapas genom att Adam delas, då först blir Adam man. Fortfarande är man och kvinna tillsammans den goda skapargudens avbild. Om Olsson-Wallin ville visa dessa Guds manliga och kvinnliga sidor missar hon helt att ormen i paradiset står för Guds absoluta motsats; varken man, kvinna eller god. Ormen står för fienden till harmonin och gemenskapen i skapelsen. Djävulen kastar isär och i Bibeln kommer könsmaktsordning, fiendskap och skam in i historien genom att människan äter av de kunskapens frukter om gott och ont som Olsson-Wallins ormtransa så generöst delar ut till människan.
Även Gerdmars antropomorfa mansgud motsägs på alla punkter av Genesis. Förutom att Eva kallas Nasir(hjälpare), samma ord som används om tex Simson och telningen från Isai stam som ska hjälpa mänskligheten: Jesus, talar många andra språkligheter också emot Gerdmars tes att Gud endast är man (och därmed endast mannen Guds avbild). Gerdmar tar exempelvis upp detta språkliga argument för sin bild av den rent manlige guden: Jesus kallar Gud sin fader inte sin moder. Om vi bortser från att Jesus är Gud blir detta ett starkt argument. Men Jesus är ju den som rimligen borde stå i centrum av Elisabeth Olsson-Wallins tavla eftersom Jesus är sant transexistensiell då han är sann Gud och sann människa i en enda kropp. Gud är inte delad i tre gubbar, Jesus är inte halvt Gud och halvt människa. Gud är en enda och Jesus är Gud till 100%, precis som han är helt och hållet människa. Det är därför fullständigt överflödigt att blanda in ormen om man vill visa på överskridande av normativa gränser. Mer trans-allt än Jesus blir ingen.
Gerdmar tycks, i stället för att utesluta den transexistensiella Jesus ur sin gudsbild som Olsson-Wallin i sin tavla, mena att Jesus inte är Gud utan ”bara” Guds son. Han missförstår begreppet Fader, på samma sätt som islam gör när de menar att vi kristna hädar Gud genom att påstå att han avlat ett barn på det sätt vi förknippar med jordiskt faderskap. Det är lätt att missförstå ordet fader eftersom detta begrepp är svårt att frikoppla från biologiskt kön. Den laestadianska beteckningen Himmelsk förälder är mer adekvat, eller kanske ordet husbonde, eftersom ordet Fader betyder att Gud är ansvarig beskyddare och upphovsman för sitt hushåll, sitt rike. Det betyder däremot inte att Gud är en snoppbärare. Detta ord talar om hur Gud är: en god förälder och husföreståndare för Himmelriket. Ett språkligt bevis för detta med funktion före biologiskt kön hämtar jag ur den svenska historien: 1388 utsågs drottning Margareta I av Danmark till ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde.”
Att Jesus också själv är denna himmelska förälder visas också när Jesus talar om sig själv som en höna som vill samla kycklingarna under vingarna. Bibeln vimlar av beskrivningar och metaforer om hur Gud är och denna omhändertagande mammasida saknas inte, vilket både Gerdmar och Olsson-Wallin tycks missa. Olsson-Wallin ser en missunnsam Demiurg i den kristna skaparguden och Gerdmar ser Yang. Men det är två extrema och icke-kristna gudsbilder. Det är Jesus som ger oss den sanna gudsbilden för han ÄR Gud: den gode skaparen och beskyddaren av liv, en höna som med sin stora starka äggcell skyddar och föder kosmos.
Gerdmars resonemang om Gud som endast man kunde kanske vara trovärdigt innan vetenskapen hittat denna äggcell. Då rådde uppfattningen bland många teologer och filosofer, mest inflytelserik av dessa den förkristne hedningen Aristoteles, att mannens spermier var små minimän som aktivt lades ner i den passiva jorden, kvinnan. Där växte det lilla mansfröet, om allt gick bra, och blev en ny man. Vid dåliga väderförhållanden kunde fostret bli utvecklingsstört och födas som kvinna.
Vi vet att Aristoteles hade fel: äggcellen är stor och X-kromosomen innehåller mycket information medan det motsatta gäller för spermien och Y-kromosomen. Rent biologiskt finns inga djur-eller växtarter som bara består av spermiebärare medan partogenes förekommer förvånande ofta i naturen. Biologiskt kan spermier ses som en parasit som utnyttjar äggcellen för att sprida sina gener med minimal egeninsats. Detta faktum gör Anders Gerdmars Yang-bild av Gud som enbart manlig rent hädisk. Ja, den blir faktiskt väldigt lik Elisabeth Olsson-Wallins implicita gudsbild i den omdebatterade tavlan: den onde Demiurgen.
Elisabeth Olsson -Wallin kan ursäktas med att hon är konstnär, inte teolog. Vad är Gerdmars ursäkt?
Herdarnas tillbedjan av Mattias Stohmer, 1632. Jesus är Gud och transexistensiell, hundra procent Gud och hundra procent människa. Detta påminns vi om varje advent och jul.
Efter en jättefin julavslutning med underbar julmusik framförd av skolans estetelever andas jag ut och bloggar den inledande sången som i skolan framfördes av flickkören Sopranos här av Pentatonix 2010-talets Take Six. För mig var denna sång helt ny och alldeles, alldeles underbar!
Denna sång var med i den julkonsert jag sjöng i på under onsdagkvällen, men inte denna riviga version som H-F tipsade om. En låt för att inte bara sjunga utan också dansa in julen som snart är här:
Oj, vad tiden går när det är nationella prov och andra avslutande examinationer på G. Jag hinner aldrig ens se privata saker på nätet. Därför har detta inlägg om Patrik Hagmans omtumlande och oerhört berikande bibelstudium,i Frälsningsarméns lokal på söndagmorgonen Pilgrimshelgens avslutande dag, dröjt. Att detta har dröjt bekräftar bara uttrycket; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Hade resten av helgen varit plågsam eller meningslös, vilket den absolut inte var hade det ändå varit värt att vara med för detta enda bibelstudium. Dessutom inser jag att det passar perfekt som bibelstudium under advent då vi brukar läsa detta:
Lukas 4:16-22 Han kom till Nasaret, där han hade
växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han
reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens
ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud
till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna
och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihetoch förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?”
Vad ville Jesus lära oss? Kristendomen har ofta fokuserat så mycket på Jesu sista vecka att undervisningen hamnar i bakgrunden. Predikar Jesus verkligen frihet för de fångna och fattiga? För att besvara den frågan tar jag Hebréerbrevet till utgångspunkt.
Vi har sett en tydlig förändring i politiken på sistone. Lag och moral blir alltmer frikopplade från varandra. Lagen tjänar mest som en arena att leta kryphål i för att komma runt dess verkliga intention. Tydligast är det i hanteringen av Brexit * men även Obama, liksom ännu mer Trump letade kryphål för att få politiken att rulla. Ekonomin fungerar likadant kryphål i lagstiftningen utnyttjas för att göra moralvidriga men helt lagliga åtgärder för att bli ännu rikare ännu snabbare.
Lagen som är menad att reflektera det som är gott utnyttjas för motsatsen och glappet mellan lagen och dess tillämpning blir allt större eftersom lagen aldrig kan skrivas lika heltäckande som livet är. den kan aldrig förutse alla eventualiteter i framtiden. Detta är absolut inget nytt och var centralt i Jesu undervisning. I sitt programtal Bergspredikan säger han exempelvis:
Matt 7:12 Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
Lagen är verkningslös mot livet självt. Jesus kritiserar den skrivna lagens idé och kommer med något helt nytt där det är livet själv som utmanar och människans inre som styr vad som är moraliskt riktigt, inte töjbara paragrafer. När Jesus skärper lagens bud är det just detta han tar fasta på: platsen där lagbrotten uppkommer, roten till det onda:
Matteus 6: 31-32 Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men
jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl
än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne,
och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap.
Kvinnor var utsatta. Lagen om skilsmässa kom till, enligt Matteus 19, "därför att ni är förstockade" dvs äktenskapet kunde bli rent livsfarligt om denna säkerhetsventil inte fanns. Naturligtvis var det mest livsfarligt för kvinnan med sin svaga rättsliga ställning. Men även skilsmässan var en katastrof för kvinnan. Hon lämnades utan försörjning och utan barn som kunde ta hand om henne på ålderdomen. Männen utnyttjade lagen om skilsmässobrev för att slänga ner sina hustrur på samhällets botten. De skyddade sig genom juridik för att kunna göra moraliskt fel. På samma sätt har sedan kyrkan utnyttjat denna lag för att återigen tvinga den svagare parten att stanna i destruktiva relationer.
Dock kritiserar hela den tidiga kristendomen detta förhållningssätt till lagen. Vi läser även Paulus fel när vi tror att han inte kritiserar själva idén om lagen och det är Luthers fel. Juristen Luther tolkade Paulus juridiskt men de forskare som menar att Paulus gör enad sak med Jesus och den tidiga kristendomen genom att kritisera själva idén om lagen håller jag med. Kritiken går ut på att lagen alltid är enbart approximativ den kan helt enkelt inte fånga in alla lägen och eventualiteter i livet självt. Problemet som uppstår när lagen styr våra liv är att vi låter lagen lära oss vad som är rätt och fel. Det moraliskt förkastliga kan befinna sig inom lagens råmärken. det onda kan vara, eller bli, legalt om lagen är vårt rättesnöre.
Kristendomen tänkte sig aldrig att den skulle skriva en ny lag. Nej det var tänkt att den kristna etiken skulle röra sig på livet självt-nivån. Hur fungerar det på riktigt? Ofta nöjer vi oss med att se rodning och regler som vår trygghet. Det är ett misstag. Kristendomen sätter inte upp en rad nya regler och lagar. Kristendomen gör upp med idén om lag.
För att fördjupa oss i detta ska vi använda Hebréerbrevets senare del. Syftet med brevet är att det riktas till en husförsamling i Rom. den har börjat falla av efter en god början och brevet är därför ganska strängt; Gud har gjort---vi är därför skyldiga att---. Det kan uppfattas som att det skam- och skuldbelägger, men det vill istället ge en sann beskrivning av världen. Logiken i brevet bygger helt på detta: religion, kult, offer, blod och eld bygger på lagen:
Hebréerbrevet 10: 1a Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt.
Glappet mellan livet självt och lagen är brevets ärende till den församling som börjat tappa modet. Brevet har genom historien tolkats antisemitiskt. Det är naturligtvis helt fel. Det som tas upp i brevet finns redan i GT, inte minst i Moseböckerna. Det förbund Gud sluter med Israels folk är livet självt men exempelvis dansen kring guldkalven visar hur de gjorde religion och lag så fort kryphålet, att Moses var borta en stund, uppenbarade sig.
Förbundet var grunden, offren i tredje Mosebok var en säkerhetsventil, liksom skilsmässobrevet, när Israels folk skulle leva i gemenskap och vänskap med Gud men inte klarade av det. Här måste vi infoga en brasklapp: vi får inte förandliga Bibeln. Detta är konkret. Förandligande är när vi föreställer oss att Gud skriver upp alla avsteg från det sanna, rätta och sköna i en kosmisk bokföring (lagen om Karma). Men att skada en relation är konkret. Lagen leder alltså till att vi får en felaktig bild av vad synd är. Vi tror att synd är att inte följa reglerna när synd alltid handlar om att relationer blir skadade.
Försoningen svarar genom att hela och upprätta den skadade relationen. Exempelvis skadar synden relationen med skapelsen vilket klimatkrisen visar oss. För att reda ut relationen kom offerkulten till, enligt Hebréerbrevet. Men det går inte alltid att reda ut relationer. Mord kan inte återställas, mördaren kan inte återge sitt offer livet hur mycket man än utreder vad som hänt. På samma sätt förlorar frun förtroendet för mig om jag konstant ljuger för henne. Det blir svårt att återställa relationen för hur mycket man än reder ut förblir en liten misstrosrest kvar i relationen.
Det är här offren kommer in för att sona outredd synd i gemenskapen. Offrens själva grundidé är syndabocken. När man lagt folkets synder på en oskyldig bock som drivs bort från gemenskapen är också synden borta. Vi kan leva som försonade ett år till. Detta fungerar om alla är överens om det. Det är lättare att bara dra ett streck över alla brott mot relationerna än att försäka reda ut och älta varje sak som hänt. Blod var på denna tid livet självt, Guds konkreta närvaro i allt levande. Därför skapar blodet legitimitet och blodsoffret får en viktig social funktion.
Hebréerbrevet visar dock att glappet mellan system och livet självt ändå finns kvar. Det gamla flytre ändå upp till ytan igen Ärendet med brevet beskrivs så här:
Hebr. 10: 1b- 4 Därför förmår den[lagen] aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. Skulle
man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten
skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna
om några synder. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder.
I verkligheten, i livet självt finns synderna kvar och varje år påminns vi om tidigare års synder. Vad betyder det för oss? Vi har ett rättsystem, som previs som offerkulten bygger på en överenskommelse. Men vi börjar som samhällsgemenskap förlora tron på detta rättssystem. Hur ska vi som kristna förhålla oss till det?
Hebréerbrevet försöker inte stärka förtroendet för offersystemet utan visar på något helt annat. Jesus gör något helt nytt , något helt annat, på livet självt-nivån:
Hebr. 10: 12-14 Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.
Det som Jesus gör går på djupet :
Hebr. 10: 15-18 Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det: Detta
är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger
Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i
deras sinnen. Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.
Jesu offer är alltså inte mer av samma utan något helt annat. Reningen av synden är på riktigt. Vi ska inte släppa tanken på vårt dåliga samvete, vi ska ha ett rent samvete. Vi ska hitta ett helt annat sätt att leva där vi inte "vet av någon synd":
Hebr. 10: 24-25 Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och
låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan
uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar
sig.
Rituellt liv får nu en helt ny betydelse. vi ska leva helt annorlunda. Ska vi vara fullkomliga? Nej, inte på individnivå. Vi ska istället förstå vad det innebär att bli rättfärdiggjord. Rättfärdiggörelsen handlar aldrig om moralisk perfektion utan om att var del i Kristi kropp. Det handlar inte om att leva upp till regler utan om att inte lämna gemenskapen. Regler är inte fel men synd är för oss inte att bryta mot en regel. Synd är det som hotar eller avskiljer från gemenskapen. Den som är delaktig i Kristus har kyrkan som en pant på att man är del i en gemsnkap som tar ansvar för mina misstag.
Dag Hammarskjöld uttryckte det så här: "Förlåtelse är att gå med på att dela konsekvenserna av det någon annan gjort. Det är därför Gud kan förlåta på riktigt. Gud är delaktig i att reda upp det vi gjort. Gud delade vår belägenhet helt och hållet från krubban till korset. Om vi går till hur människans historia utvecklat sig det goda ger goda konsekvenser medan det onda ger onda konsekvenser ser vi att summan av det onda överstiger det goda. Ett tydligt exempel på detta är att vi återigen slagit värmerekord i september. Klimatkrisen är ett resultat av goda och onda beslut där de onda överväger.
Här kommer då Guds förlåtelse in som Jesus och tar ansvar för att reda upp alla onda hanldingar och dela dessas konsekvenser. Han blir ett offer för vänners svek, den romerska kolonialmakten och, framför allt, ett offer för glappet mellan lagen och livet självt. Vi får länka i den kedjan så historien utvecklas i goda gärningar som leder till det goda, men även av delandet av konsekvenser. Gud har aldrig lämnat oss, Gud finns med i form av sin närvaro i gemenskapen och i normal medmänsklighet som bär varandras bördor. Det goda tar tillbaka kommandot och kan vända historiens gång.
Men om vi försöker göra både och, som kyrkan ofta gjort. Lag och gemenskap. Blir det till slut bara lag och billig nåd. detta utmärker kristenheten. Den billiga nåden som erbjuds dem med makt och den hårda lagen som slår mot den svaga. Dietrich Bonhoeffer myntade uttrycket när han såg hur en stor del av tyska kyrkan anslöt sig till Hitlers samhällsbygge men passar in på alla kyrkliga försök att behaga makten i världen genom att lämna troheten mot kristendomens unika ärende:
Vi ska visa på Guds rike. Där råder inte andra lagar utan livet självt står i fokus, det vi kallar kärlek:
Hebr. 12: 14-15 Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka
över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot
skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många.
Vis ka alla ta ansvar för att gemenskapen fungerar. Uttrycken utgår från livet självt. Tilliten ska finnas hos Gud, inte i pengar-egentligen litar vi på pengar i stället för att våga vara beroende.
Hebr. 13: 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
Vi ska lämna den trygga staden med sina regler och ordningar. Vi måste lämna den för att förstå det radikala i Hebréerbrevet. Hur budskapet i detta brev vänder på logiken i offerväsendet. Vi ska inte skicka ut en ensam oskyldig get i öknen utan följa med den ut i öknen bort från stadens trygghet. Vi ska ta ansvar för konsekvenserna av synd utanför staden. Det är där vi finner Jesus och där vi blir renade. Vi ska, liksom Jesus, identifiera oss med den som drabbas av syndens konsekvenser.
Detta är att predika frihet för de fångna och fattiga .
