Lucy Maud Montgomery 30 november 1874 - 24 april 1942

 Läsa är ett underbart sätt att leva många liv under detta jordeliv. Ett liv jag verkligen inte vill ha olevt är Anne på Grönkullas. I romanen Anne på Grönkulla/ Anne of Green Gables och de åtta följande romanerna om hennes liv, berättar Lucy Maud Montgomery om en rödhårig föräldralös flicka som mot alla odds är genuint lycklig och därmed sprider denna lycka till syskonen Matthew och Marilla som, i början motvilligt, blir hennes fosterföräldrar. Det är inte bara så att Anne får fosterföräldrar hon gör också Matthew och Marilla till en familj. 

Anne blir en exemplarisk skolflicka, om än med vissa oroande tendenser att råka illa ut på grund av sin livliga fantasi, sitt röda hår och sitt häftiga humör. Hon är en tydlig förebild till Astrid Lindgrens Madicken och Pippi Långstrump. Hon gör till och med ett identiskt bus som Madicken när hon klättrar upp på ett tak och går balansgång men trillar ner och skadar sig. Boken fick sin första översättning just till svenska och den kom 1909. Astrid Lindgren berättar själv: "Anne på Grönkulla, å, du min oförglömliga, för evigt åker du i trillan bredvid Matthew Cuthbert under Avonleas blommande äppelträd! Hur jag levde med den flickan!"

 Precis så är det för mig: jag lever med Anne. För mig fastnade speciellt hennes fröjd över att få lära sig saker i skolan efter elva år som piga och barnhemsbarn utan någon större skolutbildning. Annes lättsamma sinne gör hennes skolarbete, trots stora svårigheter * till en framgångssaga. Till slut blir Anne själv lärare i den byskola hon just lämnat. 

Lucy Maud Montgomery hade en liknande bakgrund som Anne, tidigt föräldralös växte hon upp hos sina morföräldrar och hon var liksom Anne fantasifull och kreativ.  Hon skre hela sitt liv även när hon gift sig med en präst och fött sina tre barn, varav mellanbarnet dog vid födseln. Alla som har en viss koll på hur prästfruar slet och jobbade vid sin mans sida på landsbygden  i början av nittonhundratalet förstår att det var en enastående bedrift att hela livet igenom också kunna skriva dessa mästerverk. 

Tyvärr hade Montgomery inte alls samma ljusa och förtröstansfulla sinne som sin hjältinna Anne. Det verkar som, om man läser hennes dagböcker, som hon skrev för att de skulle publiceras, att hon under långa perioder led av djupa depressioner. I Anne var alla hennes ljusa sidor koncentrerade. Men på både den ljusa och den mörka sidan hade hon sin kristna tro. LM Montgomery är inte alls en författare som Tolkien eller CS Lewis som ville skriva "kristet" utan hon skrev bara det som föll henne in men hennes världsbild är så genomsyrad av en slags söndagsskoletro på allas lika värde, samt hoppets och kärlekens kraft att övervinna svårigheter.

Maud Montgomery klarade också av ett bitvis svårt liv , med en bitter depressiv törntagg i köttet som Anne är lyckligt förskonad ifrån. Jag kan tänka mig att Anne också blev en tröst för Montgomery själv. Det var kanske just Anne som gav henne livsmod i depressionens djupa dalar. Trots denna mentala sjukdom levde Montgomery fram till  67 års ålder. Dödsorsaken var självmord.Det vet man eftersom hon lämnade efter sig ett brev där hon bad om förlåtelse. Men på intet sätt kan man säga att hennes liv blev behöver förlåtas elelr uppfattas som förspillt. Att ha levt i 67 år med en svår sjukdom och dessutom skapat den odödliga Anne som än i denna dag förgyller tillvaronoch stärker självkänslan hos miljontals människor kan knappast ses som ett olyckligt slut. Sjukdom och död drabbar oss alla till slut, men Anne på Grönkulla lever och det är något att vara djupt tacksam för.

* dagens svenska skola hade antagligen passiviserat henne totalt med en räcka åtgärder som inläsningstjänst i stället för att läsa och skriva och diverse olika "anpassningar" dvs förenklingar som hade tagit lusten att lära ur henne på några månader.

C. S Lewis 29 november 1898 i Belfast- 22 november 1963 i Oxford

 En av mina största författarfavoriter, och även så där allmänt favoritpersoner, är C.S Lewis. Just nu läser jag ju Narnia-böckerna parallellt med en annan älskling: Lord of the Rings av CS Lewis gode vän JRR Tolkien. Det irriterar mig storligen att det alltid ska "tävlas" bland fantasyälskare om vem av dessa som är bäst. Snobbarna måste förstås föredra Tolkien, de pjämmrar om hur jobbigt kristen CS Lewis är, som om Tolkien inte är det. De fattar helt uppenbart inte alls det min vän som inte alls uppskattade Sagan om ringen utan föredrar Lewis alla dagar, fattade när hon sa: "Det är nog för att du är van vid att läsa de där släkttavlorna i Bibeln som du står ut med Tolkien. Och visst har hon rätt, Den läs-stamina som Bibelläsning bygger och den likheten som finns mellan Tolkiens tematik och berättarteknik som Bibeln har, gör Bibelläsning till en god grund för att ta sig igenom Tolkiens värld, och ju bättre man kan både Bibeln och Tolkien desto mer uppenbart är det hur Tolkiens texter inspirerats av Bibeln. Senast i söndags när kyrkvärden Martin läste episteltexten ur Uppenbarelseboken insåg jag hur likheten är rent slående. Men det fattar förstås inte obildat folk som tror det vet vad Bibeln handlar om efter att senast  ha läst några utdrag ur Första Mosebok och 1 Korinthierbrevet på gymnasiet.

Förlåt att jag svarar med samma föraktfulla mynt som Tolkien-samtalen i  poddarna En Rak höger, Apans anatomi, och Läsarpodden som arrangerade gemensamt  kulturevenemang hos NAV vilket finns att åhöra här.. Där bashade herrar Hagman och Halldorf  CS Lewis och kallade honom "predikant" medan ateisterna förstås svamlade ännu mer föraktfullt om Lewis. Lustigt nog tog de upp att det saknas kvinnor hos Tolkien vilket det aldrig gör hos Lewis. Fyra barn, två pojkar och två flickor i Häxan och lejonet/The Lion the Witch and the Wardrobe,  Caspian, prins av Narnia/Prins Caspian, Lucy och Edmund *i Caspian och skeppet gryningen/Voayge of the Dawntreader, Polly och Digory i  Min morbror trollkarlen/ The Magicians Neohew, Jill och Eustace i Silvertronen/The Silverchair och Den sista striden//The Last Battle, alltid är det en absolut jämn könsfördelning hos Lewis, vilket inte ens den värsta affacionado kan påstå om Tolkiens brödraskap.

Ett tecken på att jämställdheten börjar gå framåt är att filmer kan ha både svarta, homosexuella och kvinnor i skurkroller. Hos Lewis finns det inte bara både kvinnliga och manliga protagonister utan även ärkebovar kan vara kvinnor. Det närmaste en skurkroll för kvinnor vi kommer hos Tolkien i Sgan om ingen, är väl Honmonstret, den vidriga jättespindeln som förstenar Frodo när han och Sam tar sig in i Mordor genom en tunnel. Medan en av världslitteraturens mest mångfacetterade och intressanta kvinnliga hjältar är CS Lewis skapelse: Lucy och en av de värsta  superskurkarna är drottning Jadis som senare blir den vita häxan när hon av misstag släpps in i den nyfödda världen Narnia av pojken Digory som förstås har med sin jämlike Polly på resan mellan världarna.

Nu är det inte som feminist CS Lewis gjort sig bemärkt, men det är viktigt att poängtera detta när obildade vänstermänniskor dissar Lewis och upphöjer Tolkien på hans bekostnad. Det är verkligen korkat in absurdum att inte se Lewis storhet och Narnia-böckernas många  kvaliteter på grund av en löjeväckande kristofobi. Man ska vara bra fanatisk för att inte se Lewis geni.

Först och främst stilen: Lewis är en utsökt stilist, witty och fantasifull, sparsmakad och underbart träffsäker. Där Tolkien beskriver sida upp och sida ner på sitt underbart slingrande vis, sätter Lewis samma sak i en enda mening: ""Och med förlov sagt, en högboren tarkina som rider omkring ensam i natten iförd sin brors rustning och som hetsigt uppmanar alla att inte lägga näsan i blöt, uppenbart rädd för alla frågor-om det inte är något skumt med det, så vill jag vara skapt som en klippare!" säger Bri, hästen i Hästen och hans pojke/The Horse and His Boy. 

Lewis är också mycket mer tolerant om olika folk levandes tillsammans. En fri Narnier kan gifta sig med en tuff calormensk adelsdam. En elak dvärg kan bli snäll, en jätte kan vara snäll, dum , elak eller grym. Hur många orcher är så mångfacetterade? Narnia är ett land där alla varelser lever tillsammans inte i olika länder, som hos Tolkien, där dvärgarna har sitt rike långt från alvernas skogar, enterna har sina egna separata skogar och  rohirrim lever med sina dugliga hästar på sin egen slätt men ingen av Rohans hästar kan förklara:

"- Varför envisas du med att tala till min häst i stället för till mig? frågade flickan.

-Hör nu min kära tarkina, sade Bri ( och lade öronen en aldrig så liten aning bakåt), så där talar bara en calormen. Vi, fru Vin och jag, är fria narnier, och om du ämnar dig till Narnia, så är det väl för att du också vill bli en fri narnier. Under sådana omständigheter är Vin inte längre din häst. Lika gärna kunde man säga att du är hennes människa."

Tolkien har en brittisk akademisk humor som lyser fram då och då, speciellt när hoberna är i närheten, men irländaren Lewis är torrt humoristisk hela tiden: "...i Calormen är konsten att berätta... något man får lära sig i skolan, precis som pojkar och flickor här i landet får lära sig att skriva uppsatser. Skillnaden är att folk älskar att höra historier, medan jag aldrig hört talas om någon som älskar att läsa uppsatser." Och roligast av dem alla är Screwtape Letters/Frånhelvetets brevskola.

Lewis visar i den sistnämnda humorpärlan att han  också är en god teolog när han inte blommar ut i sitt enastående rent skönlitterära författarskap där Narnia-böckerna** förstås är mästerverket. Hans bok i kristen baskunskap, Mere Christianity/Kristendomens ABC är för mig omistlig Även om jag inte delar hans åsikter i varje detalj. Tolkiens drömska mytologiska landskap är underbart att vandra runt i även om det närmaste teologi vi kommer  är olika citat av Gandalf, Elrond , Galadriel och Tom Bombadill och jag dras gärna med, men Lewis får också min tanke att svindla. Tolkien talar till känslan mer än förnuftet och Lewis gör vice versa. Jag vill inte leva utan någon av dem och är djupt tacksam över att jag lever nu när båda dessa storheters författarskap finns tillgängliga. 

Den 29 novembers lucka bjuder på trailern till Caspian och skeppet gryningen/The Voyage of the Dawntreader som jag anser vara den bästa filmatiseringen av dessa underbara böcker. Jag hoppas faktiskt på att alla böcker ska bli film , speciellt Hästen och hans pojke. Men jag hoppas förstås att alla rusar till biblioteket, bokhandeln och införskaffar dessa böcker somkan läsas såväl av barn som vuxna. Först senaste genomläsningen fattade jag till exempel hur Häxan och Lejonet, Caspian, prins av Narnia och Caspian och skeppet Gryningen är pastischer av en annan favorit Dantes Komedi.

* hånflabbande säger de i podden "0ch gissa vem som är Judas?!" vilket tydligt visar att de är så obelästa att de inte läst böckerna , kanske sett en film när de var barn,  speciellt inte de som fortsätter efter Häxan och lejonet exempelvis just Caspian och skeppet gryningen. Och att inte hela mänskligheten tagit sig igenom Silmarillion kan ursäktas, men diskutera Lewis utan att ha läst hela Narnia-serien som är så lättläst??? De envisas dessutom att säga metafor när de menar allegori-hjälp vad språkpolisen i mig vrider sig av skam!

Gullan Bornemark 95 år idag!

Gullan Bornemark fotad i samband med radioprogrammet om henne när hon fyllde 90 år.

 Mitt i sorgen över att Lady blev så sjuk kommer några tröstevisor upp. Visor som följt mig sedan barndomen: "En sliten grimma",  "Vad du är söt min kära lilla ponny, vad du är snäll min kära lilla häst" och "Sudda, sudda". De två sistnämnda komponerade av dagens jubilar Gullan Bornemark.

Hon är den perfekta adventskalenderluckan på alla sätt. Hon är en trofast arbetare i Guds vingård som har berikat livet för mängder av barn som sedan burit med sig rikedomen i vuxenlivet. Vi är många som kan gnola på "Gubben i lådan" efter lekskolans/förskolans mysläskiga variant av "Björnen sover". Jag sjöng för min mamma : "Då sa pojken: sudda , sudda , sudda sudda bort din sura min" som perfekt avväpningsmanöver. Dessa lärde jag mig via barnradion som mamma såg till att jag inte missade varken morgon eller kväll. Jag fick förstås också Gullan Bornemarks första sångbok med roliga illustrationer i frejdig 1960-tals "Krakel spektakel"-stil. Den enda sång, skriven av någon annan än honom själv eller Ture Rangström* som storsonen sjöng som barn var "Valpen min tycker om att ha skoj".

Men vår lilla familj är verkligen inte de enda som berikats av Gullan Bornemarks musicerande. Fram till 2007 (ja hon var 80 år då)  drev hon också en musiklekskola kallad Blåklockan i Malmö. Vid femtio års ålder tog hon också kyrkomusikerexamen och har förstås också skrivit tydligt kristna sånger. Psalm 799 i Svenska kyrkans psalmbok "Att mista en vän" är tex skriven av henne.

Alla hennes fyra barn är också musiker idag och tillsammans med sonen Dan gav hon ut CDn  "Sjung för Guds skull" 2000 och med dottern Eva turnerar hon med olika konsertprogram som exempelvis "Alice och Lina" med sånger av just Lina Sandell och en annan förebild för henne: Alice Tegnér. Hon såg faktiskt Alice Tegnérs sista offentliga konsert live när hon var barn hemma i Härnösand. Det ger mig en hisnande känsla att dessa två barnmusikgiganter på detta sätt hade ett mantelbyte.

När hon fyllde 90 år hade Sveriges radio en intressant dokumentär och intervju med henne som jag varmt rekommenderar. Här hittar ni den.  Jag tänker på Gullan Bornemark som en efterföljare till den stora föregångaren vad gäller barnpedagogik och musik: Lina Sandell. Jag är så glad av att ha fått växa upp med hennes sånger.

Grattis på födelsedagen och tack för musiken!  Jag sjunger här i mitt kök: "Ja må du leva så länge du får...och när du har levat så länge du får... ja, då ska du leva där änglarna bor." och sedan sjunger jag: "Av allt i hela världen jag önskar allra mest... att aldrig jag ska skiljas ifrån min lilla häst, från min lilla häst."

* Han hittade på en sång när han var tre år som vi alla kan idag. "Hej, hej glada glada draken." tills för något år sedan visste vi inte att detta var ett PLAGIAT av Ture Rangströms Kung Eriks visor- En visa om när jag var lustig. Han måste ha hört den på radion och sedan författat en egen text till den. Jo, mina barn är,musikaliska. Endast det bästa duger: Gullan Bornemark tex.

När vintermörkret kring oss står då gryr på nytt vårt kyrkoår

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.

Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände. Sakarja 9: 9-10

Just idag blev jag tårögd av denna text. Jo, rörd så klart, jag är som man är här i norr, lättrörd, men också sorgsen. Just i slutet av förra kyrkoårets sista vecka fick Lady sluta sitt jordeliv. Och det är därför känsligt att höra om hur hästar ska förintas. Jag vet ju att det menas motsvarigheten till stridsvagnar idag, hästar var ju mestadels krigsdjur för rika härförare, arbetsdjuren var oxar och åsnor. Men just nu är sorgen färsk och öm som ett nytt blåmärke. Mitt nya kyrkoår började i sorg. 

Det nya året är alltså ett år utan Lady Ash eftersom det gamla året slutade med hennes död. Hon var en godhjärtad häst som älskade barn men hatade att sitta fast i grimman. Tyvärr var hennes hälsa inte så god,  det var därför hon flyttade hit för att få några år med skogsluffning och barnridning. Så blev det också. Aron tolkade efter henne. Flickor kom och busred i skogen med henne. Jag promenerade med henne, galopperade i djupsnö och skrittade i solnedgången med henne. Hon lärde Henrik att rida och var sällskapshäst åt min kusins häst en vinter. Aron tog henne på promenader och hoppade upp för att rida hem barbacka när hon var uppmjukad av motionen. En bussig kompis även när hon inte mådde bra, ja i alla lägen en godhjärtad kompis.

När hon hade ont ville hon inte låta sig fångas i hagen men hon kom alltid fram och hälsade. När hon skulle gå till sin sista vila var det som om hon visste att nu är lidandet slut. Hon gick ut ur stallet när de övriga gick in. Hon väntade lugnt utanför stallet på att Thomas skulle leda henne till avlivningen. Hon har ju länge mått dåligt och jag hade lovat henne att få slippa en jobbig vinter till när hon förra vårvintern plötsligt tappade allt hår, fick grovtarmsförstoppning och fång på samma gång. Vårvintern har varit tuff mot henne de senaste två åren och nu bad jag att hon skulle få en sommar till och sedan dö på hösten. Så blev det. Hon har lämnat oss. En häst som var allt annat än en  stridshäst.  En häst som lärde mig mer om veterinärvård och hänsyn än alla andra hästar jag mött. En klok häst, en överlevare som till slut lugnt gick mot sin död, sin vila.

Jag vet att hon har det bra nu, men hon fattas mig.

En av de sista bilderna på Lady. Hon stod som ett sagoväsen i skogen och vilade för sig själv i väntan.

Domsöndagen aka Kristus Konungens dag

 

Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Uppenbarelseboken 21: 2-5

Just nu tröstläser jag Lord of the Rings (Sagan om ringen*) och på helgerna, när jag städar och mockar lyssnar jag på radioteaterns ljuvliga version av denna klassiker. Radioteaterversionen är förstås som filmer, av kortad och viktiga karaktärer hoppas över, värst av allt är att Hjortrongull/Goldberry och Tom Bombadill utelämnas**. Obegripligt att de inte förstår att bonden Maggot, Hjortrongull, Tom Bombadill, Beorn i Bilbo/ The Hobbit och Barlyman Smörblomma/Butterbur är Tolkiens riktiga hjältar***. De enda varken filmerna eller radioteatern lycktas skriva bort av Tolkiens centralgestalter är Sam Gamgi, den störste trädgårdsmästaren, och enterna med sin ledare Lavskägge/Treebeard. Men hade de inte varit så nära stridens hetta hade de säkert också tagits bort till förmån för mer datorspelsfähiga  karaktärer.

Kanske beror det också på att Tom Bombadill som inte äger något alls i sin skog och ändå har allt han behöver och mycket mer, är ett sådant hot mot hela vår civilisation. Ytterst få känner igen sig i honom och ännu färre förstår sig på Hjortrongull. Egentligen är Vidstige/Strider aka Aragorn en liknande person som klarar sig överallt utan stor packning. Han avslöjas som konung inte genom praktfulla ägodelar utan genom att kunna läka sår: "Kungshand är helarhand, så känner man igen den rätta kungen." säger kvinnan i helandets hus under slaget om Gondor. Det lyckliga slutet innebär nämligen att den rätta konungen sätter sig på sin tron och helar sår som folket fått i det sista stora slaget. Det borde inte heller kännas igen av vår civilisation men fick ändå vara kvar i olika dramatiseringar. Eller är det faktiskt så: vi känner igen. Djupt inom oss alla finns kanske ett nedärvt minne av Jesus och hans löfte om att återkomma och äntligen skipa rättvisa och hela jordens alla sår?

Detta löftes infriande och denna återkomst med rättvisa och helande för skapelsen väntar vi på och firar varje domsöndag.

Christ Pantocrator mosaik från Hagia Sofia bild: Av Dianelos Georgoudis - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=33098123

Lyssningstips: Andliga sånger var en perfekt domsöndagsmix i dag.

* japp jag är en gammal stöt som älskar Äke Ohlmarks och Britt G- Hallqvists översättningar, Ingen skugga må dock falla över Erik Anderssons gedigna arbete, översättning är aldrig en lek och alltid en tolkning.

**Adaptionerna av Tolkiens värld visar hur icke-katolska och sekulariserade regissörerna och datorspelskreatörerna är idag. De enda datorspelstillverkarna som inte hoppar Tom Bombadill är , vad jag vet, LEGO. Heder till dem! De gör det säkert på grund av sin unga kundkrets där Toms fridfulla karaktär passar deras spel. Precis som i boken blir det ju också en trygg replipunkt som Peter Jackson et. al. tydligen inte unnar sin publik.

***Varje bok i trilogin (som var delade i sex delar från början pga pappersransoneringen efter andra världskriget) har sina egna "Bombadill"-hjältar: den första delen(de förstå två delarna) har bonden Maggot, Hjortrongull, Tom Bombadill och Barlyeman Smörblomma, Bok två avslutas med hur Enterna befriar Isengård.  Sista boken i serien heter Konungens återkomst och då är förstås dessa hjältar med igen och störst av dem Sam som räddar hela Midgård genom att bära Frodo uppför Domedagsberget och sedan också Fylke från Sarumans miljöförstörelse med alvjord från Lothlorien.

He was despised

 

Du omger mig på alla sidor,

 

jag är helt i din hand.

6

Den kunskapen är för djup för mig,

 

den övergår mitt förstånd.

1397

Var skulle jag komma undan din närhet?

 

Vart skulle jag fly för din blick?

8

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

 

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

9

Tog jag morgonrodnadens vingar,

 

gick jag till vila ytterst i havet,

10

skulle du nå mig även där

 

och gripa mig med din hand.

11

Om jag säger: Mörker må täcka mig,

 

ljuset omkring mig bli natt,

12

så är inte mörkret mörkt för dig,

 

natten är ljus som dagen,

 

själva mörkret är ljus. Ps 139:6-12

Denna morgon vaknar jag med sorg och bävan och känslan av total utsatthet, "skräck på alla sidor", som Jeremia uttryckte saken. Så får jag en hälsning från den trofaste Klaus som leder till en fin version av "He Was Despised"  ur Händels Messias dessutom är denna veckas psaltarpsalm den synnerligen trygghetsskapande Psalm 139. 

Dessa två sammantaget ser jag som en hälsning från Jesus in i min situation denna skrämmande dag. 

Först och främst är jag omsluten av Herrens hand på alla sidor, inte av total utsatthet och skräck. Men jag har inga löften om att bli älskad av alla, jag har inte rätten att ha det bättre än min Herre som var föraktad och utstött, omgiven av fiender i en tid när humanism knappast var honnörsordet hos härskarna. Han dör som ett mobbingoffer, hånad och utsatt med endast ett fåtal trogna i sin närhet, trogna som inte mäktade med att göra motstånd mot mobben.

Att minnas Jesu död är en tröst i förtvivlan, inte motsatsen. Jesus var mobbad, som så många andra, till döds. Han vet exakt hur det känns att vara var mans niding och föraktad av mobben.

Just nu pågår återigen en debatt om homosexuellas rätt att räknas som fullt ut Guds barn i kristna församlingar. Ord om kärlek kastas som missiler mot människor och meningsmotståndare. Jag har därför skaffat mig en annan probersten i etiska frågor, eftersom ordet kärlek används så fel. Till exempel används ordet kärlek för sexuell interaktion. Inget i varken brottsstatistik, litteratur eller erfarenhet visar att sexuella handlingar automatiskt är kopplade till kärlek. Våldtäkter, våldsamma övergrepp kallade exempelvis "strypsex" och barnpornografi är exempel på hur dumt det är att komma med ord som kärlek i syfte att rättfärdiga all slags sexuella böjelser.

Lika illa, om inte värre, är det när kristna företrädare anser sig vara "kärleksfulla" genom att påpeka att visa människors medfödda ofrånkomliga egenskaper gör dem omöjliga i församlingen om de inte späker sig på ett sätt som de själva aldrig skulle underkasta sig. Jag talar alltså om heteromänniskor som glatt bildar familj utan minsta fördömanden från någon, ja de kan till och med skilja sig eller känna sig förlåtna för sin "vilda ungdom" (gäller oftast män) utan större ruelse pga sin helt medfödda ofrånkomliga egenskap, men samtidigt kräver de utan att blinka evigt celibat av den som fötts med homosexuell orientering.

Om jag funderar i tre-fyra veckor, väldigt koncentrerat, kanske jag kan se en skillnad mellan dessas "kärlek" och de "mandelmammor" som föraktar tjocka människor (alltså folk med den helt medfödda ofrånkomliga egenskapen att lagra energi väldigt effektivt) så mycket att de av "kärlek" svälter sina barn och hånar deras helt normala kroppar om de inte är lika utmärglade som sina medfött magra mammor.

Min probersten passar i båda dessa fall: 

Psaltaren 1:1 1917 års översättning som satt sig i mitt minne sedan barndomen : 

"Säll är den man 

som icke vandrar  

i de ogudaktigas råd

och icke träder in

på syndares väg,

ej heller sitter

där bespottare sitter,"

Är jag på bespottarnas sida vid korset? Står jag och spottar på Jesus och föraktar honom?  Eller är jag på Josef av Aramiteas sida, han som vågar utbe sig om Jesu kropp av sina medarbetare, vänner och släktingar i Sanhedrin, de som orkestrerar mobbningen av Jesus?

Alla vet att mobbare ger sig på både tjocka och homosexuella, lätt val alltså att inte sitta bland dem. Ingen tvekan råder om den saken. Så är diskussionen avslutad om människor som trofast lever med en partner av samma kön kan vara med på exakt samma villkor som alla andra  i den kristna församlingen.

Jag har testat denna probersten i alla möjliga fall: står jag i mobbens flock eller med Josef av Aramitea vid foten av Jesu kors? Hittills har den alltid lett i rätt riktning betydligt bättre än det missbrukade begreppet "kärlek". Det är naturligtvis kärlek i praktiken att stå med Josef av Aramitea men som debatten låter idag om  exempelvis migrationspolitiken, biståndet, hälsa, fosterdiagnostik eller homosexuellas församlingsmedlemskap, är min probersten mycket tydligare. Mobbare/ bespottare hatar feta, homosexuella, etniska minoriteter, frikyrkliga, Downspersoner, vargar, katoliker, funktionshindrade och främlingar, alltså sitter jag inte där.

 Jag står med Josef av Aramitea.

Förfastetid i november

 

Lyssna på mig, alla folk,
ni folkslag, hör noga på!
Från mig skall lagen utgå,
min rätt skall bli ett ljus för folken.
Snabbt
nalkas min rättfärdighet,
min hjälp är på väg,
med mäktig arm skipar jag rätt bland folken.
Fjärran länder väntar på mig,
de sätter sitt hopp till min makt. Jesaja 51: 4-5

Nu har redan förfastan inför advent börjat. På 500-talet började fastan efter St. Martins-dagen och pågick till Trettondagen, Epifania. Senare blev denna fastetid hälften så lång som påskfastan, 20 dagar som började efter första advent, i år den 27 november, och pågår fram till julafton. Numera är detta en förfastetid och jag brukar behöva iaktta den för att överleva november.

November är den månad som numera är mörkast eftersom snön som stannar kommer senare för varje år som går.  Vi här närmast Nordpolen har ju redan två graders uppvärmning av klimatet (alltså beror inte novembermörkret på vädernycker utan det är en långsiktig trend).*Samtidigt som november inleds byter vi också till vintertid vilket alltid är ett problem just när vi behöver daylight saving time som allra mest. Då kommer denna förfasta som ett ljus i mörkret. Det låter kanske märklig, men efter höstens överflöd är det välgörande att nu börja se om sitt hus och unna sig enklare vanor.

Att alltid hålla sig till enkla vanor är säkert bra men jag tror ju, som trogna följare vet, på skillnad mellan fest och fasta. Att smeta ut allt i ett slags evigt lördagsgodisfrosseri** när som helst i veckan gör att festen känns vardag. Då kan också festen bli en anledning till klagomål på tristess. Det märks inte minst i denna tid där julborden dignar redan i november och själva julen blir ett övermätt glädjelöst illamående. Inte konstigt att folk börjar amerikaniseras också vad gäller denna urgamla tradition så att folk slänger ut granen på juldagen och slänger ut allt pynt med den. Trettondagen firas inte och Tjugondag Knut är bara ett uttryck som allt färre förstår, ungefär som Kyndelsmäss och solidaritet.

I en mörk tid behövs alltså eftertanke och fastelugn. Men det räcker förstås inte. Hopp behöver något mer än fasta. Därför, när kyrkoåret närmar sig sitt slut,  är temat vårt stora framtidshopp om hur vi ivrigt väntar på Guds rättvisa dom vid Jesu återkomst då när himlen ska landa på den förnyade, återuppståndna, jorden för gott.

Vilka underbara framtidsutsikter att Herrens rätt ska bli ett ljus för folken! Vi som bor i fjärran länder får sätta vårt hopp till Herrens makt och rättvisa. Och det är inget tomt pep-talk eftersom Jesaja fortsätter sin profetia:

 

Men min hjälp varar i evighet,

min rättfärdighet går aldrig om intet. Jesaja 51:6b

 *

St. Martin av Tours delar sin mantel med tiggare målad av Anthonis van Dyck ca. 1618. Här en sida som berättar om St. Martins-firandet i Tyskland.

* Globalt sett är det omkring 1 grad varmare i världen jämfört med förindustriell tid. Men det är en genomsnittlig förändring. Uppvärmningen blir större ju närmare polerna man kommer, och i norra Sverige är det omkring 2 grader varmare än det var kring år 1860. Den mesta uppvärmningen har skett de senaste tre decennierna. Jämfört med perioden 1961-1990 har det i genomsnitt blivit 1,5 grader varmare i Sverige. Det här är en tid som används som så kallad normalperiod för jämförelse, just för att kartlägga förändringar.  

** Eller att alltid späka sig i säck och aska, det är lika illa det.