Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.
Han tyckte att man ska skilja på bön och förkunnelse/undervisning och där är jag med till hundra procent. Trist nog reagerade han nog mest på att just denna predikobön benämnde Gud med en mängd epitet, varav en del var kvinnliga. Jag däremot reagerar enbart på tilltalet-eller bristen på tilltal.
Själv är jag just nu väldigt inne på funderingar om bönen som hjärtats samtal med Gud. Min dagliga andaktsbok av Maria Küchen behandlar just nu bönen och språket. Det gör att jag känner mig än mer allergisk mot förkunnelse förklädd till bön än jag vanligtvis gör. Oftast förekommer den förkunnande bönen i frikyrkan eftersom man där skyr färdigformulerade böner, knappt ens Fader vår är riktigt koscher i vissa riktigt frifräsiga grupper. Bönen där leds av någon frimodig person som tar tillfället i akt att berätta för åhörarna om sin egen teologiska syn snarare än ett tilltal till Gud.
För att vara lite elak kan man jämföra en sådan bön med hur vi hyllar mamma på morsdag, de som ännu har en mor att hylla. Här i frikyrkoversionen:
"Åh, mamma, du är en god mamma, du kan göra storverk, du kan baka bullar och vi ska inte vara rädda för att be dig om bullar för du vill ge oss bullar, du vill bara goda ting för oss, Du ger inte dina barn en sten när vi ber om en bulle, du ger oss inte en orm när vi ber om fiskpinnar. Du är en god mor, en stor mor, en mäktig mor värd all respekt och vi ska respektera dig inte dissa dig, inte vara olydiga mot dig som så många är här i familjen. Så många går ifrån dig , så många av dina barn bryr sig inte om det du lärt oss, så mpnga sätter inte in disken i diskmasjkinen utan lämnar den på bordet, så många slänger sina saker omkring ig för att du ska plocka upp efter hen, så många av dina barn vänder dig ryggen, ringer aldrig och låter din kärlek falla till marken, åh kärleksfulla mor...."ja, det kan pågå rätt länge.
Men även i Svenska kyrkan är de skrivna bönerna ofta förkunnande, då låter de snarare så här:
”DU livgiverska, du som fött mig och ber för mig, du som älskar dina barn och barnbarn, du som bakar och lagar cyklar, du som bygger skjul och ser på TV-serier, hjälp mig att gå ut och bygga skjul och baka, ge mig tips på de bästa serierna på TV och ge mig ett tålamod som ditt.”
Nej, så säger ingen till mor på morsdag. Vi säger "Grattis älskade mamma!" Varför är det så svårt att tilltala Gud just med ett tilltal som inte är till för omgivningen utan riktar sig till Gud? Jesus lärde oss att be med ett direkt tilltal och väldigt få ord. Biskop Ragnar skriver om bönens viktigaste ord: "De viktigaste böneorden bör vara tack, förlåt och hjälp." Det tycker jag är så klokt så jag delar länken till hans text och kommentarerna* till den här.
* Varför bisp Ragnar kallar mig Lena vet jag inte, det är lite skämmigt eftersom jag heter Andersson i efternamn och jag vill inte blandas ihop med den Lena Andersson som är så ilsken på Jesus och skattefinansierad välfärd. Men ni som läser här vet ju att vi inte är samma person.