Det har varit 110 knyck från dag ett på jobbet i höst pga en sjuk kollega vars tjänst delades upp och det var mitt schema som tillät mest av hennes tjänst. En stor mentorsgrupp som det varit mycket tjorv kring med bla gruppindelning (de är 38 och ryms inte i ett klassrum utan måste delas upp i två grupper) har lagt ytterligare till att mina arbetsveckor aldrig varat i 45, 5 timmar utan 55 utan längre raster än 20 minuter någon enstaka dag i veckan. Innan dess var sommaren knökfull av underbara anledningar till att aldrig ta fram privatdatorn och reflektera över allt det ljuvliga och arbetsamma med bröllop för äldsta dottern och barnbarnen som äntligen fick vara här efter nästan två år på coronaavstånd. Men nu har jag lite tid en tidig morgon medan den första snön, som nog blir liggande, faller i oktobermorgonen.
Gården 21 oktober 7.30 |
Snön markerar slutet på en lång och intensiv jordbrukssommar. Vi har fått ihop mycket hö och grönsakerna tog jag upp i helgen pga lång mild och regnig höst. Nu börjar snösopnings och skottandets säsong. Egentligen behövs inte något gym. Men mina nära och kära föredrar det så jag får rejäl styrketräning bara av gårdsjobbet. Vi har en traditionell rollfördelning: det dagliga slitet: mamma. Enstaka ryck som att flytta rundbalar: pojkarna. Herr Bråddjup bor mestadels i stan pga skruttiga svärföräldrar som ännu inte fått flytta till sitt serviceboende. I november flyttar de in där så vi kan känna oss mer trygga med att deras vardag fungerar.
Svärfar har totalt förlorat arbetsminnet. Han minns allt det viktiga: vem vi är och vem han är. Men resten är bara ett tomrum. När han har varit ute och gått kan han inte minnas var han varit och det är naturligtvis bara en tidsfråga innan han inte hittar hem. Han var här i helgen eftersom svärmor varit inlagd på sjukhus och han klarar sig inte alls utan henne utan blir totalt förvirrad och glömmer allt: mediciner, att äta och huruvida han är änkling eller gift.
Svärmor är för sjuk för att gå någonstans. Idag kommer hon hem från sjukhusvistelsen sedan hon fått operera en hjärnblödning i Umeå. Innan dess var hon inlagd pga svår hjärtsvikt. Hon är nu återställd pga denna operation som höll på att inte bli av. Hon märkte att hon fått en stroke men på sjukhuset sa de att det inte var det men jag minns förstås hur de negligerade mammas stroke och propsade på hjärnscanning.
Med mamma var jag en naiv mes och trodde på läkaren på akuten som sa att det inte var en stroke som gjorde mamma sned i ansiktet. Detta trots att mamma fick en cancermedicin som just kunde ge blodproppar, hon hade haft flera på ofarliga ställen redan. Gradvis blev mammas personlighet påverkad och ett år efter akutbesöket fick hon grav afasi och togs in på Kalix välrenommerade strokeavdelning där de upptäckte den gamla stroken i pannloben som akuten missade. Mamma fick aldrig tillbaka full talförmåga och hennes cancerbehandling avbröts av rädsla att hennes balansproblem berodde på neuropati. Med den vård hon fick alldeles försent blev hon ändå lite mer talbar och kunde åter gå utan rollator. Tänk om hon fått den vården ett år tidigare! Akuten förkortade och förmörkade mammas sista tid i livet. Jag har svårt att förlåta mig själv för min mesighet, speciellt nu när svärmor är helt återställd pga att vi envisades den här gången.
Jag hoppas att någon läser detta och tar varning. Tjata och envisas, stroke är inte så lätt att upptäcka i vården som vi tror. Hellre tio scanningar som konstaterar att det inte är en stroke, än alla dessa trötta akutläkare som missar en stroke pga utebliven scanning.