Vittvätt- kallelsen till Guds rike

Mintstingen och bästisarna  i vita skjortor på sin grundent i onsdags.

 Sommaren är en vattentid och kyrkoårets texter har med detta viktigaste livsmedel att göra. Den här veckan fokuseras vattnets förmåga att lösa upp all smuts. Förra veckans dop följs av denna veckas rena kläder.

Uppenbarelseboken kapitel 19, vers 5-9

Och det kom en röst från tronen som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som fruktar honom, höga och låga.”
Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung.
Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo.
Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.”
Och ängeln sade till mig: ”Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han sade till mig: ”Detta är Guds sanna ord.”

Jag har städat huset denna helg. Det var på tiden. Energin till sådant har varit obefintlig men så var betygen satta och ett välbehövligt regn som dammtorkade hela gården på utsidan föll. Det som nyss såg ut som en westernfilm där hästarna doldes av dammoln när de rörde sig i hagen, är nu en rentvättad illustration till "Morning Has Broken". Den rena doften ute och inne är värd mycket och utan vatten hade det aldrig hänt.

Dagens episteltext är tagen från Uppenbarelseboken. Här talas om hur goda gärningar fungerar som vatten: rena kläder blir resultatet. Jag tycker nog det lutherska tungsinnet lyfts av mig av denna text. Broder Martin Luther hade säkerligen inte en tanke på att hans tron allena, skriften allena "nåd bara nåd" skulle bli så fel, eftersom det är obalanserat. För honom var detta en befrielse men när det gått över i andra diket blir det deprimerande. Alltid syndare, inget duger varken jag eller det jag gör, hur mycket jag än försöker. Och här får du , käre broder Martin Luther, ursäkta. Det är inte evangelium. 

Evangelium är att det räcker med nåden men att nåden också kan ge mig nåden att faktiskt göra goda gärningar. Nåden är också att vi kan göra det sanna, rätta och sköna som blir det rena linne som Lammets bröllopskläder ska sys av. Jag är ganska säker på att broder Martin Luther inet menade att vi skulle lägga oss i fosterställning och förtvivla över vår uselhet. Men det blir lätt så om man lär ut att vi inte kan göra något gott över huvud taget. Vi rä visserlgen Gud sbarn men som sådna helt värdelösa och vi måste alltid gömma oss bakom storebror Jesus i skräck för pappa gud. Nej, broder, du var en viktig gestalt för kyrkan , du öppnade upp fönster och vädrade ut mycket unkenhet, men som det är med storstädningar: när man äntligen städat hela huset så har det utrymme man städade först blivit sunkigt.

Simul iustus et peccator är befriande att höra när man levde med Dantes Inferno och Purgatorio som damoklessvärd över sig om man inte gjorde korrekt botgöring och när "vanlig" ånger, bikt , omvändelse och förlåtelse inte räckte tog man till gissel, tagelskjortor och till slut låstes de värsta syndarna, de äckligaste av dem alla: kvinnor i fertil ålder in levande i sina gravar som anakoreter. Jag fattar, broder Martin! Men det är lika deprimerande att få höra att vi alltid alltid alltid är värdelösa och att allt allt allt det goda vi försöker göra är värdelöst och även meningslöst.

Jag fattar, broder ML, att mina gärningar inte frälser någon, det kan bara Jesus eftersom Jesus är Gud, inte bara en storebror som skyddar oss från Gud. Där blev ett hörn väldigt ingrott i din förkunnelse: hörnet som du belamrade med "den juridiska försoningsläran" där dammråttorna "Förnekelse av Jesus som Gud." "Vi har att försona oss med en vred Gud", "Den blodtörstiga Gud fader" och den fetaste av dem alla : "JDS", samt möglet är det enda som växer. "Ei se kannatte" är det äckliga kladd som ger grogrund för möglet på de solkiga väggarna och det är "ei se kannatte" som är kladdet på golvet där fötterna fastnar i veckor. Då är det bra att du, käre broder,  var noga med Sola scriptura, skriften allena. Jag får återvända till dina och mina källor där vattnet är så rent att även de sunkigaste hörn blir skinande rena.

Den blodigaste tagelskjortan, den svettigaste offerkoftan och den solkigaste prästkragen blir skinande vita i denna källa: "Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar."

Detta ger mig mod att fortsätta, broder ML, det är lönt  att försöka göra rättfärdiga gärningar: att odla lin av finaste kvalitet är inte meningslöst. Det är inte gärningarna som skapar mig, frälser mig och fyller mig med kraft: det är så klart den heliga Treenigheten, den enda Gud som finns till. Men det är också denna himmelska förälder som gör det lönt att göra gott. Precis som du såg arbetet som ett medskapande är att göra alla slags goda gärningar att medskapa. 

Du hade helt rätt i meningslösheten i tagelskjortorna och gisslet, men ärligt talat var det ju motsatsen till goda gärningar. Att plåga och skada sin kropp är inte en god gärning. Allt är inte okej bara för att man inte skadar någon annan än sig själv. Vi är alla Guds barn och alla är vi också vår egen nästa som vi ska vårda med ömsinthet. Även att ömsint vara god mot sig själv är att odla lin till Lammets bröllop. Att känna sig kapabel att göra rättfärdiga gärningar är vattnet i den tvätt som gör linnet skinande vitt.

 

 

Dop

 Plötsligt kom sommaren, som vanligt nästan över en natt. Ännu sjunger fåglarna, så det hörs när man har sina digitala möten med jobbarkompisar på skolan (jag skyndar mig alltid hem till våra konferenser på eftermiddagarna) häggen blommar, barnen badar i iskalla sjöar, tomatplantorna har flyttat ut och hästarna blir blanka i pälsen av färskt gräs. Då är det slut på våren och försommaren ramlar över oss beväpnad med all sin vänliga oemotståndliga grönska. 

Vatten är söndagens tema eftersom det handlar om dopet. Anden som vatten är också den bild jag oftast landar i. För mig låter Andens röst som porlande vatten, som en vårbäck eller de små rännilar som porlar hela sommaren i fjällen. Gårdagens ridtur gjorde jag en liten film när jag red Gyllir ut i vattnet i Bjumisträsk där han bara stod och myste och tuggade i sig av de växter som börjar ta sig upp ovan vattenytan mest sjöfräken som gör hästarna helt orangea runt mulen. de verkar vara exakt lika karotenrika som asplöv och morötter och till och med Lady tar sig ut i vattnet, en pytteliten bit, för att tugga i sig dessa läckerheter.

Vatten är liv, utan vatten är inget liv. Vatten renar bättre än någon annan kemisk substans. Söndagens GT-text handlar om denna funktion hos vatten:

Hesekiel kapitel 36, vers 25-28

Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena.Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.

Dop

Dopet påminner om fostervattnet vi föds i, men också om det renande bad vi tvättas i efter förlossningen. I båda fallen är vattnet inte jag men i vattnet blir jag till. De som propsar på att dop ska ske i någorlunda vuxen ålder  lägger tyngdpunkten på det medvetna valet, att tvätta sig och vår egen insats. Vi andra lägger betoningen på Guds handlande nåd som inte har något med vår prestation att göra. Båda delarna behövs dock i ett liv: vi föds utan att kunna påverka detta men tvättar oss gör vi ju som en medveten handling. Fast i just dagens GT-text är även det renande badet Guds handling. Med vattnet blir människor Guds folk, Guds barn. När Israels folk flyr från Farao genom havet utan att lämna minsta lilla klöv i Egypten är det ett dop de genomgår fast de går torrskodda över havsbottnen. I havets föddes ett folk som fick i uppdrag att förmedla heliga sanningar till hela världen.

Jona flydde från Guds uppdrag på havet men kom inte långt innan han kastades i havet men räddades genom fisken som spottade ut honom på land efter tre dagar och tre nätter spottas Jona upp på land och fullföljer den mission han försökte fly ifrån: den stora staden Nineve med alla sina djur räddas eftersom de omvänder sig och ber Gud om nåd. Vattnet blir här både död och uppståndelse för Jona men också liv för Nineve. Även djuren har en framträdande roll i Jonas bok: 

 »Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas.

Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp.

Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.«

Och när Jona surnar till då hans profetia inte gick i uppfyllelse, eftersom Gud förbarmade sig, svarar Gud:

Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.«

Livsmedel

I Bibeln seglas det på vatten, fiskar räddar människor både från drunkning och från svält. Många av Jesu lärjungar lever på vad vattnet kan ge. Jesu kusin Johannes döper Jesus i vatten då den Heliga Ande uppenbarar sig som en duva och som en röst. Jesus förvandlar vatten till vin i sitt första underverk och ber en ensam kvinna om vatten vid Jakobs källa i Samarien. Sedan helar han en lam som tillbringat en stor del av livet vid Betesdadammen för att bli helad av det vattnet. Jesus tvättar sina lärjungars fötter med vatten och gör frukost åt dem vid Gennesarets sjö efter sin uppståndelse. På olika sätt finns vatten med genom evangelierna och vattnets olika betydelser som livsmedel och som metafor för den heliga Ande blir tydlig.

Hur man än vänder på frågan är dock vatten ett mirakel i sig. Det är en ytterst hållfast molekyl samtidigt som det har en lösande förmåga som ingen annan kemisk förening. Polarisationen i molekylen gör att fruset vatten ökar i volym till skillnad från allt annat som krymper i kyla. Kemiska föreningar är dock alltid giftiga i för stor mängd, så ock vatten men då ska det vara väldigt mycket för mycket av varan vare sig man dricker av det eller drunknar i det. Just detta förhållande tycker jag gör vatten ännu bättre som metafor för den Heliga Ande för Aslan är inget tamt lejon och Gud är inte ofarlig. Inget kan leva utan vatten fast det också är farligt för allt levande. Men vattenmetaforen räcker så klart inte för att förstå Den Heliga Ande. För Guds starkaste egenskap är kärlek vilken gör att livet aldrig hotas av Gud. 

Hjortrongull

 Tvärtom, livet skapas av Gud. Den heliga Ande svävade över vattnen och så skapades livet. Vattnet skapar inget alls, det finns som en förutsättning för skapelsen men också som en del av den. Hjortrongull i Sagan om ringen är därför en ännu tydligare metafor för den heliga Ande än vatten. Hon är visserligen starkt förknippad med vatten men är dess ömsinta drottning som använder vattnet till att skapa och upprätthålla liv. Så här års brukar bloggen, om inte översvämmas så ialla fall, bevattnas av Hjortrongull och Tom Bombadill de två karaktärer i Tolkiens trilogi som oftast hoppas över i alla adaptioner av verket men som på mig gör det starkaste intrycket utöver centralkaraktärerna hoberna och Gandalf.

Hjortrongull är den enda som har makt över mystikern Tom Bombadill som annars inte ens påverkas av maktens ring, så fullständigt fri är han. Intressant nog skriver Tolkien för sina barn om Tom Bombadill långt innan resten av boken skrevs i Tom Bombadills äventyr som intressant nog börjar med att Hjortrongull drar ner Tom Bombadill i vattnet, som ju inte är så svårt att tolka som ett dop, och äventyret slutar med att de gifter sig. Jag ser Tom som en asket som dragit sig tillbaka till skogen där han med hjälp av, och i djupaste gemenskap med, Hjortrongull skapat ett litet himmelrike i Midgård dit inget ont kan nå skrämda hober och deras trötta ponnyer. Hjortrongulls regn faller över huset så de stannar längre än planerat och hobernas själsliga sår läks medan de återfår krafterna. Ett gammalt ord för den Heliga Ande är Hugsvalaren= hågsvalkaren. Så fungerar också stilla regn som en dämpare av hetta medan det vattnar jorden och ger allt levande livskraft.

Hittade en fin bild av John Bauer på ett forum som diskuterar Sagan om ringen, detta är en bra bild av Hjortrongull som dessutom förstärker min tolkning av denna Tolkien-figur genom en liten fågel som ju också är en metafor för den Heliga Ande:

 

Urban, Vilhelmina och Blenda

Min gamla ponny på morgonen av sin 29:e födelsedag 1 juni. Då kom värmen.

Häggen i knopp.

 

Hästarna söker svalka i stallet

Det finns så många ordspråk och talesätt kring hur sommaren ska bli. Det är inte underligt alls eftersom sommaren var livets skafferi som man måste ha tillgång till för att kunna fylla sina egna förråd för att överleva vintern. Det är verkligen inte konstigt att man ville ha lite koll över det helt okontrollerbara under våren. Skulle man våga tömma förråden av hö, eller borde man ha ett visst lager kvar i händelse av usel skörd den kommande sommaren?

Min farmor var noga med "märkesdagarna": Kristi Himmelsfärdsdag skulle i sin helhet förutspå sommarens väder. Värme och sol med lite regn var alltså idealiskt Kristi Himmelsfärdsväder.

Att det både var dagar som kom samma dagar i kalendern varje år, alltså solåret, och dagar som följde kyrkoåret, alltså månåret, var säkert inget farmor eller folk i allmänhet reflekterade över. Men jag kan inte låta bli att tänka på att man på detta sätt använde både hängslen och livrem för en så säker prognos som möjligt.

Denna meteorologiska hjälpreda hämtas i allmänhet från Bondepraktikan som är lika för hela norra Europa. En våt april och kall maj är enligt detta standardverk för bönder i bland annat Tyskland, England och Sverige, gynnsamt för skörden. Men det är sällan det regnade i april i stora delar av Sverige och än idag är det ju enorma snömängder vi får och ytterst sällan regn här i norr. Men något har hänt med vädret och detta har hänt under den korta tid jag befunnit mig här på jorden. Exempelvis föll årets första snö (som sedan låg kvar hela vintern)  i Kiruna när jag föddes 13 september. 

När min äldsta dotter föddes drygt 20 år senare föll det årets första snö på natten och bidrog till känslan av oändlig lycka och ljuvlig frid när den singlade ner över vår bil nere på parkeringen som var synlig från mitt fönster på BB. Motorn var fortfarande så varm, förlossningen gick jättesnabbt,  att snön tinade i form av ett Andreas-kors på motorhuven när jag stod i fönstret och tog in all lycka i stora svala vågor över min trötta och upprymda kropp. Förlossningen var vunnen. Min hett efterlängtade dotter var född.

Hennes första tio år i livet var det också så att första snön som stannade kom just i dagarna kring den 11 oktober, hennes födelsedag. Men så ett år bestämde sig Kirunas kommunpolitiker att förlänga turistsäsongen och locka elitskidåkare med en snögaranti från den 1 oktober. Det blev en dyr affär. Varken första året eller något annat år därefter låg snön den 1 oktober, inte ens den där som tinar bort igen. Så man fick istället experimentera med vatten från en nedlagd gruva, som håller noll grader året runt, och göra konstsnö med hjälp av detta vatten. Nu är garantin borttagen fast det faktiskt föll ovanligt tidig snö i Kiruna 2020. Inte ens första november är nu en säker snödag, ofta faller snön som stannar i början av december.

Norrbottens län börjar alltså få liknande förhållanden som rådde i norra Västeuropa på medeltiden när Bondepraktikan togs i bruk. Stämmer alltså alla väderprognoserna i den numera? Nej, det sa min farmor redan för 30 år sedan. "Inga tecken stämmer längre". En kulturskatt av väderprognosticerande uttryck var helt felaktiga , detta trots att hon upplevde att de stämt något så när så länge hon kunde minnas. Farmor tyckte absolut att en kall Erikdag, en riktig kall, gärna med snö, som sedan strax följdes av underbara varma dagar på Urban, Vilhelmina och Blenda bebådade en varm sommar. Och som sommaren i Kiruna är väldigt kort, var det bara positivt. Torka var inget man någonsin behövde bekymra sig för i Sveriges nordligaste vattenrika, jökelstinna kommun. Kom det lite regn en sommar som var varm, smälte det bara av lite mer från glaciärerna. Precis det fenomen som håller Östafrikanska höglandet vid liv, liksom Libanon, Israel, Palestina och stora delar av Indien, gör att sommar torka är ett problem man aldrig behövt oroa sig för i Kiruna.

Men vi vet ju att när glaciärerna bara tinar och inte växer tillbaka till sin forna storlek under vintern , så är den vattenreservoaren slut. Och just det händer överallt i världen just nu. Vattenreservoarerna förångas eller smälter ner och faller ner i havet utan att hinna vattna jorden. Urban, Vilhelmina och Blenda var ovanligt kalla i år*  och ändå är prognosen att sommaren blir den varmaste hittills sedan mätningarna startade. I skrivandes stund är det 25 grader varmt och Norrbotten slår värmerekord i landet. Igår hade Vidsel 27 grader varmt.

Tecknen stämmer inte.

* om man räknar de senaste trettio åren som "normalperiod", när jag var barn var det oftast snö och minusgrader större delen av maj och en bit in i juni. Men vi glömmer så fort vad som är "normalväder"