"I've got papers to prove it"

Signe tycker om böcker och att läsa. Men Gud nåde den farmor som slumrar till och läser lite fel på kvällen. Då ryker stickor och strån.

Alla farföräldrar tycker deras barnbarn är de mest förunderliga och speciella barn som finns. Vi tycker naturligtvis så om vår prinsessan Signelill. Hon är så speciell, ingen har ett barnbarn som vårt. Där liknar vi alla farföräldrar.

Men Signe är inte som alla andra barnbarn. För det verkligt speciella med Signe är att hon verkligen ÄR speciell. Hon är Stål-Signe, med vissa superkrafter. Typ att lära sig ord utantill, som franska. Och andra saker är mer som kryptonit för henne. Typ oregelbundenhet och ny dagispersonal.

Jo Signe är speciell. Hon lärde sig gå när hon var ett och var torr både natt och dag strax innan det. Hon älskar babusjka-dockor och slutar aldrig leka med dem. Hon tröttnar inte heller på att kasta pinnar till hundarna, till deras förtjusning. Hon började prata begripligt när hon var över 4 år och vägrar äta mat som råkat blandas på tallriken. Man kan ställa klockan efter hennes insomningstid på kvällen. Nu när hon pratar säger hon tio gånger om dagen: "jag älskar språkdagis" och så svarar hon mig på franska eller engelska beroende på vilket språk jag tilltalar henne med.

Alla farföräldrar tycker, som sagt, att deras barnbarn är speciella. Men med Signe är det faktiskt annorlunda. Vi har nyss fått papper som bevisar det; Signe har autism på den begåvade sidan i spektrat. Hon är särskilt begåvad med ett exceptionellt minne. Så kom inte och påstå att "hon är väl som alla andra barnbarn". Vi har papper på att Signe är speciellt underbar.

Jag gillar olika

Kapten och Elva är vänner fast de är olika. För att Kapten inte ska stanna och sova på bron får man koppla honom. Den uppmuntran till motion behöver inte Elva.

1 Kor 12 : 4-11 Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Elva och Smilla är olika, men vänner, även om Smilla ibland blir sur på den irriterande energiska Elva.

Joel Halldorf har så fel. Jag älskar olika och udda fastän jag avskyr seder som i grund och botten menar att vissa människor inte ska vistas i offentligheten eller i att vissa människor är oberörbara, dvs man ska inte röra vid dem om man vill vara rituellt ren inför Gud. Jag gillar neutrala kulturella uttryck (uttryck som inte kränker andra) som inte är mina invanda även om jag inte själv beter mig så. Guds församling SKA vara en brokig skara som ni kan se här. Vi ska vara olika och inte söka konformismen. Och vi ska glädjas åt våra olikheter. 

Så vill jag också att min blogg ska vara. Här ska vara högt i tak men också tryggt. Jag följer gärna med i era kommentarer även om de drar iväg från mitt ämne-mottot är ju MORE IS MORE. Men var snälla med varandra och var tålmodiga mot varandra! Kom ihåg att vi inte strider mot varandra utan tar itu med åsikter och idéer. Vi måste inte alls tycka lika, men vi ska tycka om olika och behandla varandra som lika mycket värda som alla andra.

Församlingens portalparagraf gäller också denna blogg: Gal 3: 28: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Även den som inte är troende ska behandlas med denna respekt och vice versa. Galaterbrevet fortsätter längre fram: Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra.

Lättsårade Chateau äter med oartiga Smilla och surgubben Gyllir. I fred och endräkt.

 

Jag önskar vi kunde vara som hästar och hundar, alla vi människor. Ibland blir det groll även bland dem. Någon skjuter fram en sur nos mot den andra. Den som orsakat irritationen viker undan och sekunden efteråt äter de fredligt från samma hötuss eller pussar varandra kärvänligt. Det är en överlevnadsinstinkt som flockdjur har att snabbt gå vidare och bli vänner igen. Hästar och hundar har gott minne men är aldrig långsinta. De lär sig också att hantera varandras personligheter, den snarstuckna konstateras snarstucken, den lättsårade konstateras lättsårad. Ingen dömer, bara konstaterar i all tysthet och tar hänsyn.

Den snarstuckne gubben Gyllir får sällskap av lillflickan Smilla vid maten.

Detta önskar jag ska gälla också här. Människor har inte hästars och hundars fördragsamma instinkt men vi kan lära oss att vara sådana. Ingen ska dissa den andra med att avvisa en utsträckt hand; varken IRL eller bildligt. Ingen får håna en annans person, men säg gärna emot mig och mina idéer, samt varandras idéer. Den lättsårade ska vara sig själv och den snarstuckna ska vara sig själv men utan att sticka tillbaka eller såra i hämnd. Så har jag nu formulerat en regel för kommentarer här. Bättre sent som alltid. Så klart, jag sätter ju en ära i att vara efter min tid här.

Hälsa varandra med en helig kyss

Romarbrevet 16: 3-16
Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Hälsa också församlingen som möts i deras hus.
Hälsa min käre Epainetos, Asiens första gåva till Kristus.
Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er.
Hälsa Andronikos och Junia, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig.
Hälsa Ampliatus, min käre broder i Herren.
Hälsa Urbanus, vår medarbetare i Kristi tjänst, och min käre Stachys.
Hälsa Apelles, denne pålitlige kristne.
Hälsa alla hos Aristoboulos.
Hälsa min stamfrände Herodion.
Hälsa alla dem hos Narkissos som tillhör Herren.
Hälsa Tryfaina och Tryfosa, som arbetar i Herrens tjänst.
Hälsa den kära Persis, som har arbetat mycket i Herrens tjänst.
Hälsa Rufus, som Herren har utvalt, och hans mor, som är en mor också för mig.
Hälsa Asynkritos, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och bröderna kring dem.
Hälsa Filologos och Julia, Nereus och hans syster, Olympas och alla de andra heliga hos dem.
Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsar er.

Paulus brev slutar alltid med hälsningar till olika namngivna personer och församlingar. Tre gånger uppmanar han just till att hälsa varandra med en helig kyss. Vi som kommer från Ultima Thule, den yttersta Norden, är inte direkt vana vid kyssar som hälsningssätt. Första gången jag stötte på det var jag 13 år och firade jul hos min kompis Inez från Chile. Hennes italienska mormor gav mig två blöta pussar, en på vardera kinden, som hälsning första gången vi sågs. Jag som inte ens lärt mig hälsa i hand utan i stället drillats av farmor att niga vid möten med äldre personer, blev lite förvånad men samtidigt glad. Till och med en tonåring fattar att det betyder något positivt att någon hälsar på en med en kyss.

Nu har jag lärt mig att hälsa i hand mer än absolut första gången vi ses eftersom man inte gör som hemma överallt dit jag kommer i Sverige. I Italien, Frankrike, Belgien, Marocko, Israel, Libanon, Irak och Ryssland pussas det på kinderna. Ja, i Ryssland fick jag en Bresjnevsk puss rakt på munnen av en äldre man en gång, fast de yngre förstod vårt nordsvenska kärvare sätt att umgås och därför kindpussades i luften på franskt vis i vår vänort Kostamukscha. I denna intressanta essä läser jag om det ryska kyssandets kristna bakgrund och dess symboliska sprängkraft.

Smilla är både spansk och arab, hon pussas gärna: "Kristus är uppstånden, matte!"

Under sovjettiden fick kyssen en dubbel betydelse, dels som "kamrat" Bresjnevs sätt att bemöta andra statsledare i Sovjetimperiet på ett maktfullkomligt vis, dels som en protest mot ateismen och diktaturen genom den kristna påskkyssen. När icke-förälskade kysstes på gatan sågs det som en kristen bekännelse: "Kristus är sannerligen uppstånden!" ett icke-våldsuppror mot sovjetmakten. Man tog tillbaka kyssen från Bresjnev och gav den sin kristna subversiva innebörd tillbaka. Är det därför Putin nu förbjudit samkönade att kyssas på gatan? Homofobin är måhända bara en ursäkt för att få stoppa ett pyrande uppror mot den världsliga makten?

Att bryskt knuffa undan en kyssande ryss eller libanes är naturligtvis inte att tala om. Så gjorde ingen med Bresjnev, så gör aldrig jag med någon. När italienske Vittorio kysste mig som Inez mormor en gång gjorde, blev jag varm i hjärtat, även om jag aldrig själv skulle initiera en sådan hälsning. Och när jag läser om den kristna bakgrunden till kyssandet som hälsning blir jag ännu varmare i hjärtat. För om vi hade något gemensamt, Vittorio och jag , så är det upprorsandan mot den nuvarande kapitalistiska världsmaktordningen. 

Det kommer aldrig att sitta i min ryggmärg att kyssa dem jag möter men jag kommer heller aldrig att förnedra någon som vill hälsa i hand, kramas eller kyssas med att knuffa undan dem och i stället tyst sätta mig på en stol innanför deras dörr och vänta på en inbjudan till fika, som man gör i Tornedalen när man träffar folk. Det är en självklarhet för alla människor jorden runt att den medmänniska man möter respekterar man med att hälsa som seden bjuder dit man kommer. 

Från och med nu kommer jag dessutom att bli extra glad åt en kindpussande nordafrikan, ryss eller palestinier och känna att det är en rest från den tid då alla länder runt Medelhavet bekände sig till kristendomen och hälsade varandra med en helig kyss. En kyss som var mer än en vanlig hälsning. Den var en bekännelse: "Kristus är uppstånden!" "Ja, han är sannerligen uppstånden!"

En hommage till  Prince anstår en barockbloggare. Må du vila i frid hos the Prince of Peace!

Ljus

1 Kor. 4: 6-15 Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.
      Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.
    Allt detta sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära.

Paulus skriver till de kristna i Korinth, en kosmopolitisk stad i Grekland som bara för ett sekel sedan återuppbyggts av Romarriket. Här samlades människor med olika religioner och livsåskådningar, kristendomen var absolut inte ensam om att samla människor kring en "ny" religion. Här fanns en kristen församling kring det judiska paret Prisca/Priscilla och hennes man Aquila, människor som Paulus nämner med stor respekt. De är tältmakare, liksom Paulus, och har nyligen flytt till Korinth när judarna fördrevs från Jerusalem av kejsar Claudius. Församlingen verkar både livlig och livaktig mitt i ett häftigt väckelseskede i denna livliga nybyggda hamnstad. Men här fanns också splittring i församlingen. Man sade sig tillhöra Apollos eller Paulus eller Jesus och diskuterade hårdhänt med varandra om vem som hade "rätt".

Paulus, som på alla sätt verkar vara en känslig själ, bor i Korinth under ett och ett halvt år och skriver två brev som bevarats till denna livliga och lite röriga församling.  Vi lär känna Paulus genom det han skriver. Han gör inga ansatser att verka stor , stark och osårbar. Tvärtom återkommer han ofta till sin svaghet och kallar sig ett sprucket lerkärl. Lite gnällig och ledsen kan han verka ibland. Ingen övertygande retoriker. Men just i detta brev är han också som mest retoriskt fulländad*. Är det den kosmopolitiska nybyggarmiljön och de trogna vännerna Prisca och Aquila som gör Paulus så frispråkig? Han kastar sig mellan stort och smått. Från de stora kosmiska sanningarna: Gud har skapat allt ljus, till de små: Gud låter det ljuset komma in i Paulus eget lilla hjärta.

Sedan talar Paulus om sig själv som ständigt döende och bräcklig som en sprucken kruka och citerar Psaltaren 116.** Han kallar sig ju också Paulus, den lille, hela sitt kristna liv, från att ha hetat Saul =den efterfrågade, bönesvaret, innan han mötte Jesus i ett ljus som bländade honom när han var på väg till Damaskus för att utrota de kristna i Syrien. Den lille Paulus är sedan dess uppfylld av skapelsens stora ljus som ska spridas till så många som möjligt för att tacka den som skapat ljuset, kärlekens ljus som längtar efter att få innesluta alla, upplysa allas hjärtan. Så ofta visar Paulus hur liten han känner sig och i samma andetag hur stor han känner sig, hur viktigt hans uppdrag är och hur bräcklig han är som ska genomföra detta uppdrag: att nå så många som möjligt med det ljuset. 

Vi känner igen oss.  Vi är på många sätt lika solen själv och skapade av samma materia och nu har vi samma kärleksljus i våra hjärtan. Men ofta känner åtminstone jag mig som en sprucken potta som helst skulle önska att inget ljus alls lyste på mig. Trots det stora livsförvandlande mötet med den uppståndne Kristus,  skapelsens Herre. 

Lux aeterna=eviga ljus  av Tomas Luis de Viktoria.

* 1 Kor. 13 är med rätta ofta citerat både för sin skönhet och sitt innehåll.

**Ps. 116: 7-13
Kom till ro, min själ,

Herren har varit god mot mig.

Han räddade mig från döden,

mitt öga från tårar,

min fot från att snava.

Jag får vandra inför Herren

i de levandes länder.

Jag trodde att jag skulle gå under,

jag plågades svårt

och tänkte i min oro:

Alla människor sviker.

Hur skall jag återgälda Herren

alla hans välgärningar mot mig?

Jag lyfter räddningens bägare

och åkallar Herren.

Lyssningstips

Läsvärd författare nu också hörvärd.

Måste bara tipsa om vännen Åsas Tankar för dagen tisdagar p1. Hon är inte bara vacker och en duglig författare hon är också klok intill vishetens rand och förstår sig verkligen på hjärtats angelägenheter, dessutom har hon en varm härlig humor. OCH jag hade tyckt detta också om hon inte var min kära vän sedan ungdomen. Lyssna och döm själva.

Ridningen då?

Glatt hugger Smilla in på lingonris som tittar fram på växande barmarksfläckar

Ja, det har inte blivit mycket om ridningen på sistone här. det beror inte på att hästarna haft vila, tvärtom, det är ju ofta så: mycket händer, litet blir dokumenterat och vice versa. Förutom att huset ofta är fullt av liv är kameran aldrig med och mobilen trasig så inte ens nödbilder med den har jag kunnat ta. Jag vill ju visa hur de ser ut mina fina vänner.

Förra veckan var Chateau i sådan form igen att jag kunde ta lugna turer med henne och en av de turerna följde Hanna-Félice med på Smilla, hon både travade och galopperade med henne och känner sig nu mer säker på den unga sprakfålens rygg. På Gyllir följde Vittorio från Italien med och han hade aldrig ridit förr men nu blir det mer, han blev genast förtjust. Jag har märkt tidigare också att islänningar är bra introduktörer till ridningen med sina mjuka gångarter och lugna uppsyn. Men Hanna -Félice medger att ingen häst hon någonsin ridit har lika härligt flytande gång som vackra Smilla. Där är hon spansk häst till hundra procent.

Aron har också ridit mycket med mig, så det har gått att göra mycket med Smilla. Fortfarande är ensamma längre turer med henne mer en kamp att hon ska gå iväg från de andra hästarna  den första kilometern men med en kompis är hon framåt och glad. Speciellt trygg är hon med Chateau, fostermamman. Men igår stötte vi på något läskigt i skogen. Svägerskan red Gyllir och Elva och Kapten var med, så Smilla var inte ensam, men när vi kom till backen ner mot Bjumisträsk planterade hon fötterna i sin välkända buffalo stance. Jag tycker hon borde klara att gå först och ha framåtanda vid det här laget så jag satte lite press på henne. Motvilligt gick hon vidare. Efter en stund blev snön för djup och vass för hästarna så vi vände hemåt.

Då ville hon bara rusa och hoppade och bockade som en rodeo-häst. Då fattade jag att hon var rädd för något, ett stort mörkt djur i skogen. Gyllir fick också mycket bråttom. En älg eller björn. Redan förra veckan rapporterades första björnen i lokalpressen. Älgarna som gnager på asparna i deras sommarhage har hon vant sig vid så detta var väl en annan älg eller en björn. Då vill man inte ha en skenande häst under sig för det triggar björnar att springa efter den springande varelsen. Vad som lugnar både björn och häst är att ryttaren sitter av och går framför hästen-alla hästar känner sig tryggast med sin människa framför sig, och björnen blir lugn av att hästarna går långsamt.

Bea och jag fick en lång promenad den vackra kvällen. Tyvärr,  ingen kamera eller mobil var med. Vi hade väl knappast heller haft sinnesnärvaro att fota hotet eller Smillas rodeo ändå, vi hade ju båda fullt upp med hästar och hundar.

Men i morse var kameran med. Jag tänkte Smilla skulle ha med sig stora tryggheten för att stävja oron från igår så hon fick gå som handhäst medan jag red Chateau. Hon skrittade så lugnt och coolt, även framför oss som syns här:

Snöfall gjorde bilderna delvis suddiga men här blev det bara en snygg detalj i Chateaus röda man.

När vi kom in på den mest kända rundan och galoppsträckan var det Chateau som började skutta i pur glädje. Jag blev ännu gladare-tänk att min kära gamla ponny som jag trodde var döende för en månad sedan nu orkar busa i våryra! Då blev det mer fart på Smilla också:

 Men så fort jag kallar på henne kommer hon för en välförtjänt morotsslant. Skönt att ha tränat hästen på inkallning sedan hon var litet föl. Chateau är inte alls lika säker på inkallning.

Identifikation

"Ecce homo" Caravaggios bild av när Pilatus visar upp den torterade Jesus för mobben som väljer Barabbas.

Lukas evangelium 22: 63- 65 Männen som bevakade Jesus slog honom och gjorde narr av honom. De band för ögonen på honom och sade: ”Visa nu att du är profet. Vem var det som slog dig?” Och de öste glåpord över honom.

Johannes evangelium 19:1-3 Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: ”Var hälsad, judarnas konung”, och de gav honom örfilar.

Hebréerbrevet 2: 14–18 Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Kan bara en kvinna begripa en kvinnas problem? Kan bara unga förstå hur unga har det? Kan endast homosexuella svarta kvinnor från arbetarklassen företräda svarta homosexuella arbetarklasskvinnor? Behöver en verkligt representativ demokrati ett parlament med tusentals platser för att alla ska känna sig representerade? Måste Gud bli människa för att kunna bli allas biktpräst?

Ja, är svaret på den sistnämnda frågan, enligt Hebréerbrevet. Det är intressant med Hebréerbrevet också i det att där antyds att Gud måste utvecklas och utbildas. Hen måste bli barmhärtig och trogen genom att dela lidande människors lott. Gud vill förstå människan och dela hennes villkor för att kunna göra det. Hen förstår att det är omöjligt att veta hur det är om man aldrig varit i närheten av att vara där. En Gud med självinsikt blir människa för att kunna befria henne från slaveriet dödsskräcken håller henne fången i.

Här är Jesus verkligen ett föredöme; vi ska inte tro att vi förstår hur det är innan vi varit i närheten av samma situation. Jag tror att unga svarta homosexuella kvinnor kan representeras av gamla vita asexuella män om de männen har förmågan att hitta likheter för vi människor är mest av allt väldigt lika varandra. Men det skadar inte att öva oss i empati genom att gå in i min medmänniskas villkor, utan förbehåll, som Jesus gjorde.

Erbarme dich av JS Bach med denna underbara kontraalt, Delphine Galou.

Alma-Lena vs. Lena Andersson del I

Den obligatoriska självbiografin

 På begäran har jag åter lyssnat på Lena Anderssons sommarprogram från 2005 och skriver nu om mina högst personliga intryck av det. Lena Andersson börjar med att i avmätt ton nämna sin troende farmor och dennas tydliga bönesvar när hon som barn gick vilse i dimma och bad till Gud vilket ledde till att dimman lättade direkt.  Andersson själv bad ofta Gud om hjälp att vinna och klara prov, vilket hon också gjorde. 

Hon analyserar inte detta vidare men lyssnaren förstår ändå hennes förakt för sitt barnsliga jag som såg alla "bönesvar" när det egentligen bara var hennes egen stora kompetens som fixade det åt henne. Hela programmet genomsyras av Anderssons bergfasta självförtroende vilket ger programmet en sällsam fräschör, sällan möts vi av en sådan tveklös hållning. Speciellt för mig som alltid tvekat mig fram genom livet framstår hon som exotisk. Och i en tid när det blivit modernt att bjuda på sina tillkortakommanden, sorger och sårigheter i offentliga sammanhang utgör hon en välkommen, stramt självbelåten, kontrast. 

Andersson fick en Bibel av kyrkan när hon konfirmerades och den tackar hon för, trots att hon vid konfirmandåldern för länge sedan slutat tro på Gud. Så avslutas  det självbiografiska partiet i programmet på hennes karaktäristiskt torra sätt och i stället kommer hon till huvudsaken: Jesus. Jag kan förstås inte annat än applådera hennes val av huvudperson. Jesus är trots allt betydligt mer spännande och mångfacetterad än Anderssons egen helgjutna person som inte verkar kunna bjuda på motsägelser eller överraskningar. I hela programmet visar hon upp denna självbild. Det är sannerligen intressant med en sommarpratare som inte behöver prata om sig själv för att visa precis vem hon är. Få svenska mediepersonligheter uppvisar en liknande stilistisk stringens.

Metaforblind

Lena Andersson ägnar merparten av programmet åt att bevisa att Jesus inte var en god människa, han var inte förespråkare för socialism, han hatade sin familj och han var dessutom en psykopatisk diktator med en lång rad härskartekniker i sin förtrycksarsenal. För att göra detta tar hon en rad texter ur evangelierna som på frikyrkligt evangelistvis helt plockas ur sitt sammanhang. Alla texter hon valt är välkända och ofta utlagda av förkunnare och amatörer. Många av mina favorittexter läser hon upp och tolkar med det frejdiga självförtroende som kännetecknar allt hon gör.

Kanske borde hon ha lämnat en del av texttolkningen till någon som klarar av liknelser och metaforer, för det gör inte hon. Dessutom slår hon ner som en aldrig fallerande målsökande robot på Jesu samtal med fariséerna, som liksom hon såg sig själva som duktiga och ofelbara. Där talar Jesus i ett bildspråk som kan vara svårt för en oinsatt att alltid förstå-men långt ifrån alla har lika stora svårigheter med bildspråk som Andersson. Kanske är det därför hon inte bara missförstår utan också blir arg på det som skrivs-hon är ju sannerligen själv oerhört duktig och vet bäst i det mesta. Exempelvis när Jesus talar om vem som gör rätt, den som säger "ja, jag ska ut och jobba" men stannar i sängen och den som säger "Nej" och ändå går ut och jobbar senare, fattar inte Andersson att Jesus talar till fariséer som såg sig som lika kompletta som hon ser sig själv utan tror att de svarar fel på hans retoriska fråga. 

Jesus inkluderar i stället i liknelsen dem som fariséerna föraktar och exkluderar ur samhället och mänskliga rättigheter. De föraktar Jesus för att han umgås med dessa "syndare". I liknelsen är dessa sonen som säger nej men ändå gör jobbet senare, medan fariséerna är de som säger ja men fortsätter att lata sig. Jesus hade inga problem med prostituerade och skatteindrivare, men fariséerna hade det. Jesus är arg på fariséerna just för att de ser sig som bättre än andra, mer nära Gud, och han är arg på dem därför att de ser ner på och föraktar de människor som de anser lever mindre perfekta liv än de själva gör. Denna poäng missar Andersson helt och ser bara en nyckfull och elak Jesus som skäller ut oskyldiga åhörare som "svarar fel".

Även liknelsen om punden/talenterna missförstår hon pga sin oförmåga att se sammanhang och uppfatta bildspråk och kanske också pga av att hon aldrig skulle drömma om att inte använda sina gåvor och talenter. Hon behöver ingen som olagligförklarar Jante-lagen, hon har aldrig brytt sig om den. Men vi är många som behöver höra dessa Jesu ord om att inte gräva ner våra gåvor utan våga använda dem och anta utmaningar. Han visar här att det inte är ödmjukt och vackert att ligga lågt och inte utnyttja sina gåvor utan tvärtom ska vi inte vara rädda för att "vara duktiga" och vi ska tro att vi är något, vi ska tro att vi har något att komma med. Andersson missförstår liknelsen totalt och tror att Jesus talar om ekonomi och ekonomiska system och dömer därmed ut honom som en förespråkare för roffarkapitalism. Andersson framstår som metaforblind i samma grad som en del kan vara ansiktsblinda.

Alma-Lena vs. Lena: del II

Arbetsrätt och familjejuridik

När hon läser Jesu ord om familjen, tex när han säger att hans familj är alla som tror på Gud, fattar hon inte att Romarriket var i familjesammanhang en ytterst tuff hederskultur. La familia var den sammanhållande länken för den enskilde; inte minst för judar. Mose lag säger att en olydig son ska stenas av sina föräldrar och en dotter som inte blöder på bröllopsnatten ska behandlas likadant. Det fjärde budet i Tio Guds bud användes som en hård tvångströja för judiska barn och gav fäderna en oinskränkt makt som inte sällan missbrukades. Det räcker att se Woody Allens filmer för att förstå att det kan vara ytterst befriande att höra att du inte behöver ta hand om din far som inte vill släppa iväg dig innan han har dött ("låt de döda begrava sina döda") eller för den som förskjutits av sin släkt, en främling eller kastrerad, som enligt Mose lag inte skulle inkluderas i gemenskapen, att få höra att Jesus ser dem som sin familj. 

Jesus säger ju inte att hans småsyskon och Maria inte är hans familj, han säger att fler än de är hans familj. Det är inte svårt att förstå detta om man själv har känt sig utanför någon gång. Lena Andersson verkar däremot haft ett privilegierat liv då sådana känslor verkar vara helt främmande för henne. Hon verkar också ha välsignats med en trygg barndom. Detta parat med hennes oförmåga att förstå metaforer och sammanhang får henne att åter missförstå och dra slutsatsen att Jesus är ond. Vännen Åsa uttrycker det så väl: "Lena Andersson förstår inte hjärtats angelägenheter."

När Jesus vid ett tillfälle säger åt en förlamad man att hans synder är förlåtna drar Andersson slutsatsen att Jesus anser att han var förlamad på grund av sin synd. Inget i texten antyder detta och på inget annat ställe talar Jesus till sjuka som om de var straffade pga sin synd. Vid ett tillfälle säger han däremot att en blind man inte är blind pga sin eller föräldrarnas synd. På detta ställe i programmet kan jag inte se annat än att Anderssons omdöme grumlas av hennes syfte. Här handlar det inte om en oförmåga att förstå metaforer utan att helt enkelt läsa in något som inte står i den välkända texten. Andersson, som själv aldrig verkar ha haft behov av syndernas förlåtelse, kan helt enkelt inte tro på att en förlamad person kan ha något att behöva förlåtelse för, kanske innan han ens orkar ta emot ett helandeunder. Vi som haft en verkligt tung skuld att bära på kan dock bli tröstade av en text som visar att Jesus har makt att förlåta synder när ingen annan finns som kan. Åter bevisas att "hjärtats angelägenheter" är en stängd värld för Andersson.

George W Bush är en av dem som behövt förlåtelse. Han har ofta berättat om hur Jesus hjälpt honom att göra slut med sin alkoholism och allt vad det medfört. Detta nämner Lena Andersson lätt raljerande och menar att han sedan i sina många dåliga beslut är den kristna trons sanna uttolkare trots att majoriteten av kristna inte håller med. Vi som är pacifister har missförstått Jesus medan Georg W Bush läst helt rätt innantill, menar hon. Andersson tycker Bush har fattat Jesu liknelse om exempelvis vinbonden som ger samma lön till alla arbetare eftersom hon uppfattar den liknelsen som en anvisning för arbetsrätt där Jesus förespråkar arbetsgivarens godtycke i lönesättningen. Egentligen är det förstås återigen en liknelse som riktar sig mot fariséer och upprättar dem som fariséerna kallar syndare: alkisar, bagladies, misslyckade presidenter och andra "utanförskapare". Jesus talar om livet i liknelser och  inte konkret om arbetsrätt. 

Alma-Lena vs. Lena: del III

Speglingar

Kristna och vårt intresse för vetenskapen avfärdar Lena Andersson med att anklaga oss för att använde hennes egen metod för bevisföring: bevisa det som förutsätts med cirkelargument; "Jesus är ond därför ska jag leta upp allt som bevisar denna min tes." Obekymrad om vad liknelser och metaforer verkligen betyder rycker hon ut ord som bevisar hennes tes och hoppar över allt som motsäger den. Samtidigt anklagar hon kristna för att rycka ut bibelsammanhang om Jesus där han verkar snäll. Alltså trots att hon använder texter som finns med bland de utvalda texter som predikas över under kyrkoåret-faktiskt varenda en av de texter hon valt ut är dessa texter, men hon läser dem mycket selektivt. Exempelvis låter Andersson bli att läsa vad Jesus svarar en rik yngling som vill veta hur han ska få evigt liv, hon nöjer sig med att sluta efter att ha citerat Jesus: "Varför kallar du mig för god, endast Gud är god." Här är hela sammanhanget:

”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.” – ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.

Rödhårig Judas förråder mörklockig Jesus

Detta bibelsammanhang motsäger i stort sett vartenda påstående Andersson har kommit med under programmet. Som att Jesus är självrättfärdig, vill ha en roffarkapitalism och är elak mot dem som söker kontakt med honom. Och då låter hon helt enkelt bli att läsa hela sammanhanget, hon nämner det inte ens i ett kortfattat referat. Naturligtvis finner hon fel i Bergspredikan* också för det är hennes ärende-att hitta bevis för att Jesus är ond och kristna är dumma eller onda själva. Hon menar att Jesus är överlägsen och anpassar sig enligt sina egna syften. Hon avslutar med att lansera sin egen "den stora kristna konspirationsteorin" och sticker hål på sin argumentation om kristnas vetenskapssyn när hon berättar att Judas är en hjälte** med att avsluta med att Jesus avbildas blond och Judas avbildas svarthårig och kroknäst. Det gör han ju sällan förrän senare i historien när han börjat omvärderas i Anderssons riktning, han avbildades traditionellt som rödhårig. En snabb koll hade rättat detta misstag.Vilket visar att Andersson mest av allt bygger sitt program på egna föreställningar och fördomar, inte på kunskap. En sak hon anklagar kristna för rakt igenom programmet. Så blir hon en oavsiktlig spegelbild av sin egen nidbild.***

Tack, Lena Andersson

Så där kan man fortsätta att kritisera Anderssons läsning och bevisföring. Men hon har också poänger som när Jesus blir irriterad och arg på sina lärjungar. Han ledsnar på att de inte kan bota en pojke med fallandesjuka till exempel. Han skäller på dem för att de tror för svagt. Likaså är Jesus i Anderssons ögon ond när han vill att hans vänner vakar och ber med honom i Getsemane innan han fängslas. Jag håller med Lena Andersson om att Jesus i det första fallet verkar sur i överkant och inte uppvisar den "ängels tålamod" som han förväntas visa. Samtidigt tillhör jag dem som känner en tröst i detta att även Jesus fräser åt sina nära och kära. Även han blir utmattad av starka upplevelser som det på förklaringsberget. Även han behöver tröst från sina vänner i sin svåra stund i Getsemane. 

De flesta kristna hävdar ju att Jesus är både Gud och människa och här ser vi hans mänskliga sida. "Kärleken är tålmodig och god", "den brusar inte upp" säger Paulus i sitt första brev till församlingen i Korint. Här gör Jesus just det-brusar upp. Jag kommer också ständigt till korta där. För mig säger detta bibelställe och andra där Jesus är trött, gråter, förtvivlar eller blir irriterad att han kan känna med oss i alla våra tillkortakommanden precis som Hebréerbrevet säger; till Jesus kan vi komma med allt, han vet hur det är.

Detta bibelställe med pojken som led av "fallandesjuka"visar att Anderssons tes att kyrkan och andra "mörkat" Jesu dåliga sidor helt enkelt inte stämmer. Om kyrkan hade intentionen att dölja dessa sidor hos Jesus hade de väl aldrig skrivits ner? Hon har dessutom genomgående valt texter som är mycket välkända och återkommer som predikotexter i Svenska kyrkans evangeliebok och utan minsta censur fick hon denna Bibel som konfirmand just av kyrkan. Något mörkande kan man knappast belägga hos kristenheten, så var hon fått denna idé ifrån förblir ett mysterium programmet igenom. Se där, åtminstone en liten spricka i den kompetenta, förutsägbara och helgjutna personen Lena Andersson som presenterar sig i detta program.

Jag är trots dessa anmärkningar glad att få ha tagit del av denna hennes evangelieläsning. Så konkret hör jag sällan någon vuxen läsa litteratur och det ger nya infallsvinklar för mig som lärare eftersom det för mig är så självklart att metaforer och liknelser inte ska uppfattas konkret. Lena Andersson påminner om att jag måste vara beredd på att även den duktigaste läsare kan missförstå text pga att metaforer och liknelser behöver en kontext. Som lärare blir det då min uppgift att ge en tydlig bakgrund till de texter vi arbetar med för att alla elever ska ha en chans att förstå det vi läser. Lena Andersson gjorde gymnasiets litteraturkurser ännu mer angelägna och det är jag tacksam för.

 Lite Bach måste till efter detta: Agnus Dei ur H-mollmässan framförd av kontratenoren Andreas Scholl och noter så man kan sjunga med.

* Lite bakgrundsinfo hade hjälpt Andersson på vägen när det gäller att exempelvis "gå den andra milen". Hon menar att det är härskarteknik att gå två mil när någon tvingar en att gå en mil. Hon menar att man gör sig till en martyr och därmed omöjlig att försvara sig mot. Ja, så är det förstås. Detta med att gå en mil var något romerska soldater kunde tvinga folk att göra och det var en icke-våldsmetod av motstånd Jesus här förespråkar vilket ex.vis Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr. också praktiserade. Dessa metoder var alltså menade att just göra motstånd mot det onda på ett konstruktivt sätt utan våld. Andersson missar detta. Det handlar alltså om att bemöta det onda på ett verksamt sätt med icke-våld och hon har helt rätt i att detta är en svårslagen metod mot ondska. Jesus förespråkar inte detta som ett sätt att skaffa familj eller möta nya vänner. Han talar om fiender här, fiender som inte drar sig för våld och övergrepp.

** Det gnostiska Judas-evangeliets (ca 150 e.Kr) budskap eller har hon tagit till sig sin barndoms "Jesus Christ Superstar" där filmens Judas är hjälte och svart-men inte kroknäst? 

*** Hon menar ju att hon predikar precis som kristna gör , bara det att hon lyfter fram Jesu ondska medan kyrkan tagit bort dessa bibelord och väljer andra, vilket alltså inte stämmer. Ska en satir fungera bör man vara mer insatt i sitt ämnes förutsättningar. Präster har en mångårig utbildning bakom sig för att kunna förstå Bibeln lite bättre innan de predikar över de texter Andersson använt här. Men Andersson kan luta sig emot att de flesta Sommar-lyssnare är lika okunniga som hon liksom hon kan lita på att vi kristna har hört värre och lugna ligger kvar i hängmattan utan att bjuda henne motstånd. Jag är glad att mina vänner Åsa och Anna-Lena tog mig upp ur hängmattedåset genom detta önskeinlägg.

Med facit i hand

Lukas evangelium 22:39–53 Sedan gick han ut ur staden och begav sig som vanligt till Olivberget, och lärjungarna följde med. När han kom dit sade han till dem: ”Be att ni inte utsätts för prövning.” Själv drog han sig undan ifrån dem, ungefär ett stenkast, föll på knä och bad: ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.” En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft. I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. När han steg upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna fann han att de hade somnat, tyngda av sorg, och han sade till dem: ”Hur kan ni sova! Stig upp och be att ni inte utsätts för prövning.”

Kristus i Getsemane av den ryske målaren Vasilij Grigorjevič Perov 1834-1832

Medan han ännu talade kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen, och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sade till honom: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: ”Herre, skall vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Men då sade Jesus: ”Nu räcker det.” Och han rörde vid mannens öra och läkte honom. Sedan sade Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och äldste som hade kommit dit för att gripa honom: ”Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar. Dag efter dag var jag hos er i templet, och ni lyfte inte er hand mot mig. Men detta är er stund, nu har mörkret makten.”

Orazione nell'orto (Bönen i örtagården)målad av Sandro Botticelli ca.1500.

Johannes evangelium 18:1–11När Jesus hade sagt detta gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där låg en trädgård som han och lärjungarna gick in i. Också Judas, han som förrådde honom, kände till platsen, eftersom Jesus och hans lärjungar ofta hade samlats där. Judas tog med sig vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariseerna, och de kom dit med lyktor, facklor och vapen. Jesus, som visste om allt som väntade honom, gick ut till dem och frågade: ”Vem söker ni?” De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Han sade: ”Det är jag.” Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. När Jesus nu sade: ”Det är jag” vek de tillbaka och föll till marken. Han frågade dem igen: ”Vem söker ni?” och när de svarade: ”Jesus från Nasaret” sade han: ”Jag har ju sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå.” Ty det som han hade sagt skulle uppfyllas: ”Av dem som du har gett mig har jag inte låtit någon gå förlorad.” Men Simon Petrus, som hade ett svärd med sig, drog det och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat; tjänaren hette Malkos. Jesus sade då till Petrus: ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”

Så här olika berättar Lukas och Johannes om Getsemane. Lukas, som anstränger sig att berätta det han hört av många olika personer talar om förtvivlan, om trötta lärjungar men också om ett mirakel: örat blir helat. Johannes som på något sätt berättar mycket tydligare "med facit i hand" berättar inte om örat men heller inte om förtvivlan. Efter den översteprästerliga förbönen går Jesus ut ur festsalen och blir omgående tillfångatagen. När han uttalar Guds namn "Jag är" faller vaktstyrkan till marken. 

I Johannes evangelium finns 7 "Jag är"-uttalande av Jesus. Det är absolut inte en slump att just Johannes har med dem. Han är den som skriver sist/hans minnen skrivs ner efter de övriga evangelierna och han verkar ofta vilja korrigera och komplettera, kanske till och med "teologisera" de övrigas berättelser. Han har hunnit fundera. Han lägger märke till att Jesus säger "Jag är- den gode herden, jag är- levande vatten och drar en slutsats av detta faktum. Allt skrivs utifrån påskens triumf, till och med ångesten i Getsemane.

"Jag är "som skrivs YHWH/JHVH med latinskt alfabete, är det hemliga, mäktiga gudsnamnet som Mose fick höra när han blev kallad till att leda exodus ur Egyptens slaveri. "Jag är den jag är" man kan också säga "jag blir den jag alltid varit", för ordformen i hebreiskan är imperfekt vilket betecknar en evig oavslutad handling. Imperfektiv aspekt är "evighetsaspekten". På svenska saknas detta tempus och därför passar presens bäst här i översättningen till svenska, om man förstår att det betyder: "jag är, var, har alltid varit och skall alltid vara".

Jesus gråter inte och svettas inget blod i ångest hos Johannes. Örnen kallas han som evangelist. Han kommer med de stora perspektiven och ser långt i forntid och framtid. Dessutom är kvinnorna vid graven hopkopplade med örnar eller gamar(det är samma ord på grekiska) genom att Jesus en gång sa att "där örnarna/gamarna samlas" ligger kroppen på människosonens dag. Kvinnorna får se blixten från himlen och Jesus som uppstånden. I Johannes evangelium är det som om uppståndelselivet redan finns i Jesus här i Getsemane trädgård. Hela evangeliet är tydligt skrivet av en som har facit i hand. 

Lukas, oxens evangelist, berättar mycket mer kronologiskt och jordnära. I Getsemane är förtvivlan. Jesus verkar inte alls vara mäktig där han svettas blod i sin ångest för det som ska komma. Han gör ett helandeunder men inga vakter som faller noteras. Jesus är sannerligen den lidande människosonen, den gode herden, Herrens lidande tjänare som till slut ska citera Psaltaren 22: "Min Gud , min Gud , varför har du övergivit mig?" där han hänger naken och torterad på korset.

Jag, som ofta varandes en Getsemane-människa, är glad för Lukas beskrivning men vill absolut inte vara utan Johannes triumfator. Så är det åter bevisat att både-och, är den princip vi bäst tolkar världen med. 

Telemanns blockflöjtsmusik tycker jag förenar både triumf och tvekan i denna version av musik på ett av mina favoritinstrument.

Förklaringsmodell

Återigen ett norrsken som inte vill vara med på bild, men jag hoppas den gröna färgen syns. Kraftiga norrsken under första påskveckan är inte vanliga, men denna tidiga påsk har bjudit på detta skådespel.  Norrskenet klätt i flera av påskens alla färger är en upplevelse.

Lukas evangelium 24:44-49 Han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.” Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”

Johannes evangelium 21:15-19 När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”

Jesus ber inte om något svårt som exempelvis att stå i spindelposition i femton djupa andetag. Han anpassar sig till Petrus nivå: "Petrus, är du min vän?"  "Herre du vet allt. Jag är din vän."

 Så lite text används av evangelisterna för tiden efter Jesu uppståndelse. Speciellt om man jämför med hur detaljerat alla fyra berättar om Jesu sista timmar i livet då han inte alls förkunnar blir det tydligt att Jesus inte är en vanlig religiös lärare utan något annat.  Evangelierna berättar att han undervisar dem om varför han måste dö och uppstå och vad det betyder för dem. Men de tar inte upp speciellt mycket av vad han sa. Paulus ägnar en stor del av sina brev till den saken, Jakob, Jesu bror, skriver om det, Johannes tar upp det i sina brev som kom innan evangeliet och jag antar att de praktiska evangelisterna samlade ihop sina evangelier i ljuset av detta som de kristna redan visste så mycket om. Vi tycker de lämnar en lucka: , men de uppfattade att luckan var Jesu liv och verksamhet när de gamla började falla ifrån och nya generationer kristna komma till som aldrig träffat Jesus. Evangelierna handlar alltså om det som Paulus inte visste så mycket om. Speciellt Lukas skriver ju utifrån att han rest med Paulus och skrivit om dessa resor i Apostlagärningarna.

Att följa efter är inte svårt, fråga vilken häst som helst.

Lukas använder Thukydides metod som historiker; egna iakttagelser, men mest vad andra berättar om händelserna samlas till en lång berättelse. Här i slutet av evangeliet, kommer dock en kort sammanfattning av vad Jesus sa under sina 40 dagar på Jorden efter uppståndelsen men i Johannes fall får vi en slags arbetsbeskrivning för en församlingsherde, episkopos, på grekiska. Därifrån har Västkyrkan gett Petrus ett företräde framför de övriga apostlarna och lagt till att Petrus var församlingsföreståndare i dåtidens mest betydande euro-asiatiska stad, Rom. Även när Rom förföll förblev Roms biskop någon slags papa di tutti papi-i väst. Östkyrkan har sett Paulus och Petrus och övriga apostlar som jämlika.

Många predikningar i den lutherska traditionen har inte alls fokuserat på församlingsledar-instruktionen utan på att Jesus och Petrus använder två olika ord här. När Jesus frågar "älskar du mig?"(agapás me) svarar Petrus: "Herre, jag har dig kär"(Kyrie, filó se). Jesus frågar med det starkaste ordet för kärlek, det som fortfarande heter så på grekiska, Petrus svarar med ett ord som används för vänskap, lite försiktigare än s'agapó. Jesus anpassar sig till detta och tredje gången han frågar är det just "fileis me" han frågar som om han anpassat sig till hur mycket Petrus orkar bekänna efter sin förnekelse på Skärtorsdagsnatten. Jo, det är ett givet predikoämne. Jesus bryter sig inte in, tränger sig inte på. Petrus de stora ordens och bekännelsernas människa har lärt sig sin begränsning och Jesus låter honom vara där. Förbli hos honom i det läget han har förstått att han befinner sig. Det finns inget agapó se i honom, men det finns ett ärligt och djupt menat filó se.

Mer än så här får vi inte höra av Jesus undervisning efter uppståndelsen hos Lukas och Johannes. Jag är lite nyfiken, vad sa Jesus när Lukas berättar :"Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. "?  I pastoralbreven kommer den första kristna kyrkans undervisning om vad det var han sa, antar jag, så jag kommer inte bara att läsa Lukas och Johannes denna påsktid. Fler färger än Lukas vadmalsgrå och Johannes himmelsblå måste till när den första kyrkan målar upp vad uppståndelsen betyder.

Den byzantinska nunnan Kassia skrev denna hymn till Petrus och Paulus, tyvärr väldigt antisemitisk text, men man behöver ju inte förstå eftersom den är på grekiska.

Påsklov i hoppets tecken

Aron flyger runt i backen han har hunnit med två backar till under lovet. Bästa backarna tyckte vi fanns i Pullinki i Svanstein, läskigaste i Kiruna-men där fanns den absolut bästa utsikten och snön. Han skulle nog sova med skidor och ryggskydd om han fick.

Nu har det varit påsklov även från sociala medier. Först var det teknikstrul med datorn och sedan dog mobilen. Och hur känns det?

Väldigt lugnt. Känner mig närmast lat nu när datorn är i form igen. Jag saknar alla kloka samtal här på bloggen men jag inser att mycket tid går åt till mindre meningsfull mediekonsumtion när allt funkar. Har  hunnit med annat ridning, böcker, resor, filmer (såg filmerna om Bilbo till slut. De var bättre än befarat!). Det är ju underligt att det alls finns tid för denna blogg egentligen. Men jag vill inte sluta blogga. Inte för att jag inbillar mig att det jag skriver är så omistligt men samtalen som kommer igång är omistliga för mig. Och jag vill göra ett hoppfullt inlägg för det känns bättre nu än på länge och hoppas kunna förmedla det i bilder.

Kapten har sovit i solen på bron varenda dag.

Sedan har jag ju lovat att visa hur Smilla växer upp och står i. Av detta blir det inget om man skyr elektroniska apparater och förresten är ju arbetet av den karaktären att det skulle räknas som arbetsvägran om jag fortsatte denna slappa påsklovsinternetfrihet. Därav ett litet bildreportage över den internetfria veckan. Men inte en enda bild från pojkarnas och min härliga resa till storstaden Kiruna-vi glömde kameran hemma:

Johannes, prästkandidat, var på besök.

Men ibland har han följt med på långa ridturer tillsammans med Elva som ömsar päls och ser hemsk ut..

 

Det har förstås gått utför för oss under lovet. Och när Aron nu tränar slalom så blir det för oss föräldrar att stå i backens kafé medan han åker slalom och trixar i hoppen.