Hur Jesu första lärjunge blev St. Andrew

Andreas på en al fresco-målning från 400-talet i St. Paulus basilika utanför murarna, bilden ger inte rättvisa åt lystern som de urgamla färgerna fortfarande har och kan förstås inte alls återge känslan av att i dämpad belysning se denna målning som visar hur antikens människors tro, kreativitet och helighetslängtan liknar vår så mycket trots att 1700 år gått sedan den verkligen var fresco.

Barockbloggen lovade att berätta om hur Andreas blev Skottlands skyddshelgon, Patron Saint. De brittiska örikena har ju varsina skyddshelgon. Mest känd är förstås Irlands St. Patrick men de andra rikena har också sina egna skyddshelgon. England har St. George, han med draken, Wales har bygdens egen son St. Daffyd/David eller Dewi Sant till skyddshelgon. I Skottland är det St. Andrew, alltså lärjungen Andreas som står för det speciella beskyddet. Det är lite konstigt eftersom St. Patrick troligen föddes i Skottland och Irland har många invånare av skotskt ursprung, förutom St.Patrick.

Hur kommer det sig då att Skottland fick en judisk fiskare till skyddshelgon?

Andreas var från början Johannes Döparens lärjunge och det var Johannes utpekande av Jesus som den väntade Messias som gjorde att Andreas följde med Jesus och sedan presenterade sin bror Simon Petrus för honom. Andreas och Petrus blev båda ivriga förkunnare av Jesus budskap efter hans uppståndelse. Petrus kom så långt västerut som till Rom där han korsfästes upp och ner under kejsar Neros förföljelse av de kristna efter Roms brand;som Nero själv anses ha anlagt av "konstnärliga" skäl.

Brorsan Andreas reste däremot runt i romarrikets östra delar, nuvarande Grekland, södra Ryssland, och Mindre Asien blev hans missionsfält. Han korsfästes också av romerska myndigheter på ett kryssformat kors i Patras i södra Grekland. På så sätt blev han skyddshelgon och viktigaste apostel för den Ortodoxa östliga kyrkogemenskapen . Kyrkohistorikern Hippolytos av Rom säger att Andreas installerade den första biskopen i Byzans/Konstantinopel-Östroms huvudstad fram till dess fall 1453. Han är nu därför Patriarkatet i Konstantinopels skyddshelgon, likväl som Rysslands, Ukrainas och Rumäniens skyddshelgon. Hur kom denne östkyrkans skyddshelgon att bli skyddshelgon för ett av Europas nordvästligast belägna riken?

300 år efter Andreas död kom kejsar Konstantin till makten och lät flytta, på sin fromma moders enträgna begäran, apostelns kvarlevor till Konstantinopel. Enligt legenden blev då en munk vid namn Regulus varnad i drömmen att detta skulle ske. En ängel bad honom ta så många av Andreas ben som möjligt till värdldens ände. För den grekiske romaren framstod Skottland som världens ände och dit lyckades han föra några ben av Andreas.

Troligen gick det inte till så. Benen kom nog till Skottland på 700-talet. Kanske verkligen med en munk kallad Regulus som härstammade från Irland, men denne levde ca 573-600. Troligen kom relikerna från biskop Accas samling som han tog med sig till Skottland när han drevs bort från Hexham 732. 832 sägs kung Æthelstan ha sett ett andreaskors på himlen inför ett slag mot anglerna som han vann trots ett stort numerärt underläge. Han skall därefter ha utnämnt Andreas til Skottlands skyddshelgon och börjat använda den himmelsblå flaggan med vitt andreaskors som nu är Skottlands flagga. Men det finns bevis på att Andreas vördades i Skottland långt innan detta slag så man vet inte om Æthelstan har något alls med St. Andrew och hans skyddshelgonstatus i Skottland att göra.

Benen har nu försvunnit, troligen förstördes de under de fruktansvärda strider som slet sönder de numera förenade kungarikena i Storbritannien när reformationen kom till Skottland och utplånade allt som verkade katolsk avgudadyrkan.

Men alla Andreas ben kom ju inte till Skottland, resten fanns i Konstantinopel fram till det vedervärdiga 4:e korståget som sändes ut av Venetianska köpmän och ödelade Konstantinopel, Östroms stolta huvudstad och säte för patriarken i den Östromerska kyrkan. Korsfararna plundrade stadens skatter på många värdefulla reliker efter heliga kvinnor och män-bland dem Andreas kvarlevor.Relikerna fanns nu i Italien och 1969 gav påven Paulus VI några av dem till St. Mary's Roman Catholic Cathedral i Skottlands huvudstad Edinburgh där de nu stolt visas upp.

Skottarna firar Andreasdagen, som också är deras nationaldag, med att vältra sig i skotskhet:whisky, haggis, säckpipor, skotsk folkmusik och tillhörande danser, bland annat Higland dancing där männen solodansar virtuost i Hallingstil, mycket atletiskt och krävande, och Scottish countrydancing som är en folklig adaption av hovets pardanser under renässansen som man kan se exempel på i exempelvis "Shakespeare in Love" och "Elizabeth- The Golden Age".

På så sätt påminner deras Andrew-firande om det andersmässfirande som idkas i de nordliga lappmarkerna; det är ju också en uppvisning i samisk kyrklig och profan kultur, mer än ett verkligt högtidlighållande av fiskaren från Galliléen som lydde Jesu uppmaning "följ mig" så till den grad att han slutade sitt liv som sin mästare; korsfäst av romerska myndigheter.

Musik i advent

Ingen behöver egentligen börja lyssna på julmusik redan nu, adventets musik är lika underbar. Här en sopranaria ur J.S Bach adventskantat:

Modern adventspsalm

Py Bäckman skriver fina psalmer för vår tid och en av de bästa adventspsalmerna är denna som det är svårt att få höra fram till den underbara tredje versen. den konspiratoriskt lagda Barock-Olga antar att det beror på att den versen betyder något viktigt som de andra två verserna bäddat för. Med de två första verserna blir det liksom bara en sött menlös visa utan mening eller rörelse framåt. Här får ni den fullständiga versionen med Nordens vackraste sopran Sissel Kyrkjebö.

Linus-favorit i repris*

I år blir adventskalendern ett återbruk från förr av hälsoskäl. Jag vill inte vara utan denna tradition sedan 2010, men det finns ju en del i arkivet att återbruka, här en lucka från 2011:

Linus hade namnsdag igår en månad före juldagen. Han brukar kallas Roms andre påve och Petri efterträdare. Kanske nämns Linus redan i Paulus andra brev till Timoteus "Försök att komma före vintern. Euboulos och Pudens, Linos, Claudia och alla bröderna hälsar dig."

Ireneus (ca 130-202), verksam i nuvarande Lyon i Frankrike, dåvarande Gallien, skriver om Linus att han valdes till Petrus efterträdare av folket i Rom och prästerna där. Kanske var inte Linus så påvelik, andra källor säger att han var en av fyra ledare i Rom eller att förste påven hette Clemens I. Men Ireneus* ville få fram en tydlig kyrklig hierarki. Han såg det som ett skydd mot gnostiska villoläror, så han kanske helt enkelt friserade historien lite och gjorde Linus till ensam föreståndare i församlingen i Rom därav kommer kanske förvirringen om vem som blev påve efter Petrus, det fanns troligen inte bara en enda församlingsledare i den tidens största huvudstad Rom.

Mer vet vi inte om Linus fram tills han dör år 76 eller 79. Ireneus nämner inte att han skulle ha dött som martyr och det är inte troligt att han gjorde det eftersom det var en liten paus av lugn för de kristna mellan kejsarna Nero och Domitianus, alltså under Linus tid som en av ledarna/ledaren i Rom.

Jag gillar denna kvalitet hos Linus, att han inte gjorde stort personligt intryck, att han troligen var del av ett kolllektivt ledarskap i Rom och att han bara omnämns tillsammans med andra av Paulus, närmast Claudia. Var det hans mamma? Var det hans fru? Linus är en i mängden han sticker inte ut, han hör till en gemenskap. Linus betyder troligen klagosång, trots det får han vara med om en lycklig tid av kyrkans framväxt i lugnet mellan två grymma förföljelser. Linus får därför i vår adventskalender symbolisera en paus och gemenskap. Något vi alla behöver, inte bara i advent.

*
Också på andra sätt styrde Ireneus upp i församlingslivet för att stänga ute gnostikernas livsfientliga läror. Bland gnostikerna var kvinnor* mer framträdande än normalt i det antika samhället och ledarskapet var ibland kollektivt som det varit i den kristna kyrkan fram tills Ireneus började sitt verk att få rättning i leden.** Ireneus vände sig därför mot kvinnor i församlingsledningen*, som förekom på Paulus tid. Han motsatte sig också kollektivt ledarskap och var noggrann med den apostoliska successionen-dvs att de som blev församlingsledare kunde räknas i rakt nedstigande led från någon av de apostlarna, dvs Jesus elva lärjungar och Paulus, som mött Jesus efter uppståndelsen.

*Egentligen var det en klen jämlikhet inom gnosticismen som gick ut på att de defekta kvinnorna genom upplysning skulle nå så högt att de till slut blev män i himlen.

** Av samma orsak kan man fundera över om Linus verkligen var den som bestämde att kvinnor skulle ha huvudet täckt i gudstjänster som sägs i Liber Pontificalis(påvelängden) när det troligen var en passus i Paulus 1:a brev till Korinth som gav upphov till denna sedvänja.Kanske någon tyckte det kändes bättre att hänvisa till Linus, precis som Ireneus av kyrkopolitiska skäl hänvisade till en enda påve under tiden Linus levde, fast det troligen var ett kollektivt ledarskap i Rom vid den tiden.

Sagor-favorit i repris

“Sagor är mer än sanna: inte för att de lär oss att drakar finns, utan för att de lär oss att drakar kan besegras.“
G.K. Chesterton

Först som sist måste jag erkänna att jag är en helt normal mamma, jag gillar inte att mina barn spelar datorspel hela dagarna i stället för att vara ute och leka, äta,leka med lego eller dockor, måla, sova, teckna serier, musicera, spela analoga spel med mig, rida, cykla, åka skidor, skåda stjärnor-ja, allt det som de kunde göra de timmar som de ägnar åt spelande.

Jag har inte galet spelberoende tonåringar, än så länge är de små och jag får dem i säng utan att använda huvudströmbrytaren-men jag ser vartåt det barkar. Ändå kan jag förstå fascinationen de känner inför de spel de spelar-de gillar sagospel där man blir en hjälte som löser olika uppdrag och tar sig fram i sagornas underbara och hemska värld. De kan ockå bli en OS-ryttare som vinner tekniska tidshoppningar eller en boxare som slår knock på tungviktskungen.

Samtidigt som jag har allt detta tidstjuveri emot dem måste jag erkänna att datorspel ockå är bra på att berätta sagor och sagor kan man aldrig få för mycket av. Blogg-vännen Lars berättade att Divina Commédia blivit datorspel och det förvånar inte alls, den är som gjord för det. Den är t.o.m redan indelad i "levlar" som mina barn uttrycker det. Bara att programmera in och köra med andra ord.

Fantasyspel började vi med redan när jag var ung då hette de Dungeons and Dragons (Drakar och demoner på svenska) och ansågs fördärvliga som rollspel,de skulle föra sköra tonåringar till mentalsjukdom och självmord. Säkert hände just detta, tonåren ÄR en skör tid. Men samtidigt lärde vi oss att drakar kan besegras. En bra saga ska nämligen ha ett lyckligt slut. En dåligt fixad konstsaga kan ha ett olyckligt slut. Men folksagor har det inte. Barocksagosamlingen Gåsmors sagor berättar inte om en Askunge som blir gatusoperska och dör i en snöstorm, vilket var ett mycket mer realistiskt öde för ett oälskat styvbarn. Nej, hon blir prinsessa och styvsystrarna får skämmas.

Sagorna lär oss att "slåss med troll, befria prinsessor, döda varulvar" som Strindberg skrev, för det är att leva. Livet kommer att leda dig till möten med troll som måste ut i ljuset för att besegras. Barndomen är full av prinsessor som behöver befrias, den första av alla är den prinsessa som finns inlåst i dig själv. Varulvar med en oberäkneligt livsfarlig dubbelnatur stöter vi på nästan varje dag.

Den mobbade Askungen, den lilla klena Tummeliten, den naiva Rödluvan, den smarta Mästerkatten i Gåsmors sagor lär oss att leva, våga tro på en bättre framtid och orka bli vuxna. I en värld full av eldsprutande drakar, illvilliga demoner och grymma styvsystrar rustar oss sagorna med livsmod.

Åh, vad jag är ledsen!

Nu är det Psaltaren 10 jag suckar varje dag:

Fick denna till tröst från H-f.

Varför, Herre, står du långt borta

och håller dig dold i tider av nöd?

I övermod jagar de gudlösa den förtryckte.

Låt dem fastna i sina egna ränker.

Den gudlöse prisar sin egen lystnad,

välsignar sin vinst, föraktar Herren.

Han tänker i sitt övermod:

”Gud straffar inte, det finns ingen Gud.”

Den gudlöse har framgång i allt han gör,

dina domar rör honom inte.

Han fnyser åt sina fiender,

han tänker: ”Inget kan få mig att falla,

jag går med stadiga steg.”

Svek och våld fyller hans mun,

hans tunga gömmer ondska och ofärd.

Han ligger på lur vid gårdarna

och mördar den oskyldige i lönndom.

Hans ögon följer den värnlöse,

han lurar som ett lejon i snåret,

han ligger på lur för att fånga den arme

och dra åt sitt nät.

Han hukar till språng,

och den värnlöse fälls av hans kraft.

Han tänker: ”Gud bryr sig inte om det,

han vänder sig bort, han ser det aldrig.”

Herre, grip in! Gud, höj din hand,

glöm inte de förtryckta!

Varför får den gudlöse förakta Gud

och tänka: ”Han straffar inte.”

Du ser det som tynger och plågar,

du märker det och ger med din hand.

Den värnlöse lämnar sin sak åt dig,

du är den faderlöses hjälpare.

Krossa den gudlöses och ondes makt!

Straffa hans ondska, gör slut på den!

Herren är konung för evigt,

de främmande folken är borta ur hans land.

Herre, du hör vad de betryckta begär,

du lyssnar och stärker deras mod.

Du skaffar rätt åt de kuvade och faderlösa,

så att ingen längre flyr landet i skräck.

Jag brukar säga att i USA finns det bästa och det sämsta av allt. Tyvärr påverkar båda oss i Sverige alldeles för mycket. Vanligtvis är ex.vis Frankrike mer resistent mot USAs inflytande men nu börjar extremhögern där vädra morgonluft pga den vidriga valkampanjen och valresultatet i USA.

Presidentens makt är ju ändå ganska begränsad och Trump kommer nog att vara i den republikanska majoritetens händer så hans politik kan måhända modereras lite av mindre galna republikaner i kongressen men just att århundradets mest nyckfulla och skurkaktiga president också har kongressens majoritet känns inte tryggt. Tredelningen av makten har ju garanterat en kontinuitet av demokrati oavsett president.

Jag vet att Hillary Clinton har fått rekordmånga fler röster än Trump, vinnaren i detta halvdemokratiska valsystem. Men vad tänker "kristna" och demokraterna på? Vad hjälper det att demonstrera nu om att Trump inte är min president när man inte pallrade sig iväg till vallokalerna? Visst är hela USA och världen nu valets stora förlorare, men det gick ju att förhindra med en relativt enkel handling. Vad säger detta om demokratins framtid? Är det bara blodiga inbördeskrig och revolutioner med byte av diktator som gäller framledes? Då får sannerligen de fattiga betala det högsta priset, som vanligt.

Jag förstår mig inte på demokraterna i USA som inte röstar demokratiskt till kongressen iaf även om de föredrog Bernie Sanders som president framför Hillary Clinton. Dessutom är det hemskt att "kristna" röstar på en sådan som Trump som av rationella skäl stöds av antisemiter, Israel-vänligheten brukar ju ändå slå igenom. "Älska Israel oavsett vad deras regering just nu gör, stöd vapenlagarna och var emot abort." brukar ju vara deras enda kriteria i politiken. Nu räcker vapen och abort. Nästa gång är det kanske enbart vapen som gäller.

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/trump-i-nytt-blasvader-for-judestjarna?gmenu=open&mobilmeny=1

Så aktuell ännu, tanka hopp och energi av denna video, det gör jag:

 

Räv och Hare

Vi har ju pratat räv och hare en hel del här på bloggen på sistone. Under medeltiden var de fabeldjur som representerade bönder och trälar respektive den smarta trickstern som lurade de rika förtryckarna som representerades av vargen.

En av barnens och mina favoritböcker handlar om och heter Räv och Hare samt en hel rad uppföljare till den, skrivna av Sylvia Vanden Hede. Dessa böcker är fulla av humor och värme samt är utmärkta att börja läsa själv som barn. Ändå är de fullt njutbara för en vuxen. I dessa böcker är räven och haren sambor och har en trevlig uggla som vän. Denne Uggla är ensamstående men får ett ägg som blir hans familj utöver vännerna Räv och Hare.

Räv och Hare älskar varandra men retas också med varandra ibland och en gång blir Räv väldigt förtjust i den tjusiga fru Plymsvans, en fåfäng ekorre. Hare börjar hata sin lilla stumpsvans men Räv tycker om den detaljen, visar det sig. När ägget blir en tupp blir Uggla också övergiven för att sedan få ett barnbarn. Räv är en trickster på så sätt att han försöker få äta när han bantar men i övrigt är det Hare som står för förnuftet och smarthet i denna förtjusande berättelse.

Jag tror ingen är för gammal för Räv och Hare-böckerna så rusa till närmsta bibliotek eller bokhandel och gör november lätt att stå ut med i läslampans varma sken.

Här kan man läsa intressanta saker som Rebella grävt fram om trickster-rävar i litteratur och konst.

En räv, hare och varg-sång, som Lars tipsade om, från medeltiden på langue romane, "Ai vist lo lop(jag såg/har sett vargen)" :

Ytterligare ett klipp-tips från Lars med trickster-räven Robin Hood och harfamiljen i Disneys pärla, djupt älskad av mina barn och mig:

Sanning och konsekvens

Sparktur på en frusen sjö en söndagsmorgon i november är bra för hjärnan.

Kolosserbrevet 3: 9- 10  Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. 

Jag har fördjupat mig i hjärnan de senaste dagarna, det är så intressant lite som att "se Gud på ryggen" som Linné uttryckte saken. En sak jag lärde mig var att hjärnan ständigt förnyas men aldrig helt byts ut eftersom vi då skulle förlora våra minnen. Om man varit utsatt för ett hårt tryck som resulterat i hjärnskador blir de inte permanenta om trycket upphör och stresshormonet noradrenalin går ner i nivå. Då sätter förnyelsen av nervcellerna i hjärnan igång igen.

Om man dessutom hjälper hjärnan med att motionera, promenera eller springa är det som man testat och det fungerar utmärkt man behöver inte bli elitidrottare. Att läsa böcker ostört och att lösa korsord av ständigt ökande svårighetsgrad är också bra för hjärnan och hjälper den att bilda nya nervceller hela livet ut. Ja, det är sant, hjärnan kan förnyas och utvecklas om man så blir 100 år gammal.

En speciell del i hjärnan, amygdala, har hand om vårt känsloliv och där kan man också säga att vårt "samvete" finns. Om en ljuger, stjäl eller gör annat som vi vet är fel blir amygdala påverkad så att det syns vid scanning av hjärnan. Om ljugandet fortsätter och stölderna blir värre förändras amygdala så att denna reaktion upphör, samvetets röst har tystnat.

Detta låter ju mindre kul. Särskilt som Jessika Gedin i "Spanarna" tagit reda på att vi ljuger väldigt ofta. Den vanligaste lögnen känner vi alla igen; det är svaret "Ingenting" på frågan "Vad är det?" En annan vanlig lögn är att säga att en sett filmen Gudfadern, vilket skvallrar om att undersökningen gjorts i USA. *

Men den stora trösten är det som vetenskapsradions veckomagasin rapporterade i söndags: om man biktar sig återgår amygdala till ursprungsläget (hörs vid 20 minuter in i programmet).

Bikten har väl alltid ansetts som god själavård men nu kan man alltså se det rent fysiologiskt. Som kristen är det svårt att inte associera till Paulus ord: 

Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Efesierbrevet 4:22-24

Lögner sätter spår i hjärnan, men de kan utplånas igen. Vi kan börja om igen med nya celler i amygdala.

*Maken och jag spekulerade i vilken film som skulle skapa samma behov av lögner i Sverige och kom inte fram till någon alls. Kanske är det Det sjunde inseglet som vi båda såg i snuttar på TV som barn och unga, men vi tappade intresset efter några minuter så ingen av oss har sett hela. Men vi tror att det inte är någon större merit att ha sett hela filmen på samma sätt som Gudfadern kanske räknas som någon slags "Great American Movie". Vi har ju inte heller samma behov av "The Great Swedish Novel" som USA söker "The Great American Novel".

St. Martin av Kiruna (uppdaterad favorit i repris)

Martin av Tours ger sin mantel till en tiggare
målning av El Greco

Idag är det Mårten, den sydnordiska varianten av Martin, som har sin dag. I Sverige är det väl mest i Skåne som Mårten firas med typisk medeltida skånsk mat,; svartsoppa och nyslaktad gås. Egentligen firas denna dag biskop Martin av Tours som dog den 9 november och begravdes 11 november i Candes i Gallien, nuvarande Frankrike. Men som alltid i den gränsöverskridande kyrkan dog biskopar sällan där de föddes. Martin föddes i Pannonien i nuvarande Ungern. Till Frankrike kom han som soldat men där omvände han sig helt från soldatlivet och blev i stället munk i Poitiers.

Det berättas i legenden att han inte alls ville bli upphöjd till biskop och därför gömde han sig i en flock gäss. Det där med skyggheten var nog sant för Martin vägrade bo inne i staden Tours, i stället byggde han ett kloster i skogen utanför staden. Men om det där med gässen stämmer är svårt att säga. Vid denna tid på året slaktade man gäss ändå i Tyskland och Danmark så det kan mycket möjligt vara en efterkonstruktion. Det är just i Tyskland och Danmark/Skåne Mårten gås-firandet har sina rötter.

Denne Martin av Tours är helgon både i Öst- och Västkyrkan eftersom han verkade innan kyrkosplittringen efter Roms fall 476 som blev definitiv när en påve i Rom utfärdade en bannbulla  mot Östkyrkans i dess största helgedom Hagia Sofia 1054. Martin av Tours är skyddshelgon bl.a för värdshusvärdar vilket leder mig till dagens barockpärla: broder Martin av Kiruna.

Precis som Martin av Tours föddes St. Martin av Kiruna på annan ort; i Boden. Hans mamma var sjundedagsadventist men själv blev han baptist när han kom till Kiruna. Han jobbade i restaurangbranschen så han har också denna koppling till biskopen i Gallien. I den branschen var arbetsvillkoren svåra och Martin engagerade sig i Hotell- och restauranganställdas förbund och förblev arbetarrörelsen obrottsligt trogen livet ut.

Varför måste man älska broder Martin? Ja, det är svårt att säga, men alla som mötte honom tyckte om honom. Kanske var en och annan arbetsgivare av annan åsikt för Martin var inte blyg när han kämpade mot det orättvisa drickssystemet (i stället för riktig lön)och de obekväma arbetstiderna för restauranganställda. Men alla vi andra gillade Martin skarpt. Han var bara så rejäl och humoristisk. Han var glad och oerhört bullrig. När Martin ledde i bön behövdes definitivt inget högtalarsystem, hans fylliga bas överröstade allt och alla.

Han irriterade sig aldrig på barn som stimmade, varken i gudstjänst eller vid kyrkkaffet. Han sa bara förnöjsamt när vår vilda dotter klättrade omkring på hatthyllor  och i bokhyllor: "Ja, hon lider då inte av reumatisk värk." Men kompromisslös med sina övertygelser var han. Han gillade inte kungligheter och han var obotlig baptist så när prinsessan Madeleine döptes och han stod med gubbgänget på Domus och såg evenemanget på TVn i spelhörnan tyckte han att det var en dubbel skymf: monarki passade inte i hans frifräsigt socialistiska världsbild och barndop var en styggelse:"ja , men det är inte annat att vänta av en kung." tyckte han.

På samma sätt gillade denna helt osymmetriska barockpärla inte katolska kyrkan, men broder Johannes-han kommer ju från Kiruna och Andreas, det är ju en annan sak. Dvs han skilde tydligt på sak och person, utom vad gäller kungen. Men även frifräsiga personer som tog till kungliga fasoner fick på moppo. När en mystisk man från Kanada ville predika i en gudstjänst och bara orerade om hur hemskt det var med trollkarlar på barnkalas och hur dessa trollkarlar skulle brinna för evigt och vi andra hukade och nästan dog av pinsamhet i bänkarna, ställde sig Martin upp och sa med sin lugna tordönsstämma: "nu tycker jag du ska sätta dig ned och vara tyst."*

Nu är Martin sedan länge där ingen lider av reumatisk värk eller har obekväma arbetstider utan riktig lön. Det är broder Martin väl unt men han fattas mig.

En hymn framförd i St. Martin av Kirunas stil, enkelt och tydligt:

 

* Då for kanadensaren till Karesuando och gick vilse i skogen med sin hund. Han klarade sig med att spela gitarr (som han förtänksamt tagit med sig) i en vecka och hunden fick mackan han hade med sig. När han återfanns av polisen efter en vecka fick han sina femton minuter i lokalpressen.

Bergtagen

Min pappas bästis kyrkoherde em. Janne Kuoksu hävdar att alla bör ha ett eget berg att gå till. Ett eget berg som, liksom Sinai för Mose, ger kontaktytor mot Gud och evigheten mitt i det timliga. Aron och jag har ett sådant berg. Av en lycklig slump hittade vi det när det kommit för mycket snö i hemmafjällen för en veckoslutsutflykt. Maken hittade det på nätet och det visade sig vara "vårt" berg. Det heter Bredselberget men kallas i folkmun och på nätet Fredriksberg.

Vi sov över i den fina kaffestugan de byggt där och fick mysa med att elda hela natten. Det var så kallt att vi mitt i natten fick fylla på förrådet fast vi hade med oss mycket ved hemifrån. Då föll stora snöflingor stilla och natten var mild, bara någon minusgrad. Den närbelägna Storforsen med sitt lugnande brus gjorde nattron komplett.

Fick jag en större kontaktyta med Gud? Jag vet inte. Men Aron sa: "Det är så bra att vara här för vi är alltid tillsammans och i samma rum och om en går ut ur rummet så man blir ensam kvar är ändå Elva här." Det är kanske en del i att få en större kontaktyta med Gud, att komma närmare varandra.

 Och när vi kom till toppen av berget såg vi selet nedanför Storforsen. Pite älvdal är så vacker och ändå minst befolkad av de stora älvdalarna här i norr. Vänder jag blicken mot det nära lyser röda lingon fortfarande i det frostiga riset. Ibland behöver jag det storslagna och det nära på samma gång. Jo, det är definitivt en kontaktyta mot Gud som man lättare får på ett berg än på många andra platser.