Hundar-människans äldsta vän

Kapten och Elva när Elva just flyttat hem till oss i juni 2012.

När profeten Jesaja vill framställa den ondska som råder i sin samtid ställer han upp en rad tes-antiteser. Där den första delen är god praktik den andra ond:

Jesaja 66:3 

Man slaktar tjurar och dräper människor,

man offrar får och bryter nacken av hundar

man skänker matoffer och bär fram svin,

offrar rökelse och hyllar avgudar.

De har valt att gå sina egna vägar

och njuter av sina vidrigheter.

Jag minns Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var en stor läsupplevelse. Det fanns bland annat en skildring av en SS-soldast som under utbildningen hade en enda pålitlig vän, en schäfervalp som han fostrade och tränade till skyddshund. Överallt mötte han grymheter, alla var ovänliga mot honom men hunden var hans tröst. När han sedan var klar med utbildningen fick han som slutprov på sin lojalitet mot nazismen bryta nacken av sin hund med sina händer.

 

Jag vet inte om Vibeke Olsson, alltid lika påläst i historiska ting, beskrev en verklig person eller om det ens var så här SS gjorde sina elitsoldater  omänskliga. Men jag förstår att Olsson verkligen förstått hur hunden lockar fram det bästa hos oss människor, liksom att när vi plågar och missbrukar hundens oändliga förtroende för oss blir vi omänskliga. Inför en hundvalp blir vi människor lika tagna som inför ett spädbarn och de få som inte blir det bör vi alla akta oss för. Den som dräper människor kan också bryta nacken av hundar och vice versa.

På samma sätt är det tryggt med dem som är snälla mot hundar, de som daltar med dem och låter dem vara sina bästa vänner är i allmänhet bra människor. Inget annat djur påverkar oss så mycket för vi har levt så länge med varandra. Från början var det människor som tog vargvalpar till sig eftersom en del vargar börjat följa människor, där fanns mat, värme och trygghet. Valparna anpassade sig direkt till människorna för vargar är flockdjur med samma uppbyggnad som människors familjer med en mamma och pappa som styr och beskyddar sina valpar i flera årskullar. Och människorna kunde till och med amma valpar som var för små för annan mat, de växte helt okej av människors mjölk och blev förstås snabbt familjemedlemmar.  Men alltid som barn i familjen och den som är snäll med hundar är också snäll mot barn, även vuxna hundar är valpiga i beteendet för att passa in i sin familjs struktur.

I arkeologiska fynd ser vi att hunden betytt mycket för människor här i Norden. En speciellt rörande hundgrav är den där ett spädbarn ligger i utrymmet som bildas under magen och mellan fram och bakben av den gamla hunden, som ligger på sidan, liksom beskyddad även i döden av familjens trogna vän. I Bibelns värld, däremot,  var hunden ett orent djur som sällan nämns annat än som ett skällsord eller i förbannelser. Det är lätt att förstå när man möter gatuhundar i storstäder på sydligare breddgrader. Precis som människor i alltför stora grupper blir hundar skrämmande. Rabies är förstås en viktig orsak till att man såg och ser hunden som oren. Men det beror nog också på att hunden använts som skrämmande väktare även i andra sammanhang än SS.

Kapten, som var en korsning av Berner sennen och rottweiler, var ju en molosserhund som började avlas fram redan under romarriket för gladiatorkamp och krig. En molossergren blev Berner sennen som avlats till en specialiserad vallhund i alperna där det fanns vargar att vakta djuren för. En varg är tämligen chanslös mot de stora molosserättlingarnas starka käkar och en människa är ännu mer sårbar om inte hunden känner henne. Rottweilern växte fram av en gren av molosserhundarna som blev slaktarens väktare i tyska städer. Storleken och snabblärdheten var användbar för handlare med åtråvärda varor, både hungriga människor och hundar ville gärna åt korven och kassan var åtråvärd för tjuvar. Det behövdes en lydig vakthund som både ingav respekt och kunde lära sig att inte själv ta för sig av slaktarens godbitar. 

 

Därför blev Kapten en så ideal hund för mig. Lydig och människovänlig utöver det vanliga , men han såg hundar från andra håll som vargar eller korvtjuvar och det var vår enda uppfostringsutmaning. Han vaktade gården och visste precis var den var redan som fyramånaders valp. Han älskade också sin familj och alla dem som vi såg som vänner. Min släkting Inge talar alltid om Kapten och saknar honom lika mycket som vi andra eftersom Kapten alltid satte sig hos honom och ville bli klappad och kliad. Kapten hade en inbyggd radar för att hitta den människa som bäst behövde hans närhet. 

 

När vi var på hospicet hos min döende vän, Elvas första matte, vek Kapten inte från min väns sida. Elva, som var unghund, var lite osäker med sin sjuka matte, hon var ju så olik sig och luktade annorlunda. Men Kapten var bara med henne. H-F, min äskade stordotter, hade med sig Kapten till brukare som ville ha en hund men inte kunde det, han var en perfekt vårdhund. Jag vet att det är ovetenkapligt, men Kapten hade ett överflöd av kärlek till människor som behövde honom. 

 

Samtidigt var han en respektingivande vän på våra vidsträckta vandringar, skid- och ridturer i skog och mark. Fanns en älg eller björn i närheten gav han sitt enorma skall och vi kunde ta en annan väg samtidigt som det vilda djuret sprang därifrån  så jag kände mig trygg natt och dag var vi än var. Hotfulla knarkargäng gav sig inte på H-f när hon hade Kapten med sig. När mina yngsta söner en gång gav sig ut på långfärd med Kapten och Elva var mamma och pappa, som var barnvakter,  ändå trygga eftersom de visste vem de hade med sig trots att pojkarna var små och vi helt nyss flyttat hit till vår gård i skogens slut. Enda problemet var att pojkarna tänkte sig att hundarna var som hästar som de lärt sig alltid hittar hem om man ger dem fria tyglar. Hundar är ju sådana att de alltid följer sina människor, speciellt vallhundsraser som Kapten och Elva. Det blev en tur på många timmar innan hundarna på något sätt lyckades lotsa gossarna hem till sina oroliga morföräldrar. Men oroliga för deras säkerhet var mina föräldrar aldrig, Kapten var ju med.

När han sedan dog, vår trogna vän i skogar berg och dalar, såg han ut precis som Aslan i Disneys filmatisering av Häxan och lejonet,  lika stor stark och vördnadsbjudande ännu i döden och jag insåg att Kapten lärt mig så mycket om vem Gud är. Vallhundsraser heter ju ofta herde (som schäfern) och det var just vad han var. Många hundar är ju goda herdar, det ord som Jesus använde om sig själv, precis som David sjöng "Herren är min herde". Att leva nära en hund är därför väldigt likt att leva nära en god människa, ett helgon, vi påminns om hur Gud är, vi lär oss vad Guds uthålliga kärlek och trofasthet  innebär. Vi inser hur värdefull  Jesu trofasthet är när vi ser vår trofasta hund vid vår sida. Och när Kapten gav skall insåg alla att han inte var att leka med om man hotade hans flock. 

Det är ju en sak som skrämmer många som aldrig sett en valp i ögonen, hundar är inte tama och ofarliga. Hundskräck är det många som direkt lider av, på goda grunder. En hund kan lätt skada en människa, det var nog det som var mest likt Aslan med Kapten: han var oändligt respektingivande snäll men inte heller ofarlig. En hund kan vara farlig men väljer att inte vara det annat än när det är nödvändigt för att försvara sin flock. Sådan tror jag Gud är och jag tror vi fick hunden till vår vän för att lära oss mer om Jesus. Därför är det ett sätt att förakta Gud själv att misshandla eller förakta en trofast hund på det sätt som SS-aspiranten fick knäcka nacken på sin hund för att bevisa sin omänsklighet. På samma sätt är spädbarnet i Betlehem också ett prov på både vår mänsklighet och gudsfruktan. Är vi bara trogna Gud om vi känner oss hotade av hen eller respekterar vi Gud även i det nyfödda spädbarnet?

 

 Bartolome Esteban Murillo målade 1645-1650 denna underbara familjeinteriör med Josef och Jesus och den trogna hunden i förgrunden med mamma Maria i bakgrunden, en mycket ovanlig komposition. Hunden är med som symbol för tro, trofasthet, vänskap och familjelycka. Hunden är ju, som alla djur,  utanför arvsynden och vet vem Jesus är: Gud själv, vilket syns i hundens blick. Hunden är vit=en god hund (hundar som symbol för synd och ondska var ofta svarta i konsten), så många budskap i en hund kunde man se i barockkonsten.

 

 

Stamtavlor

  

Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud.

Som man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades.

När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. 

[---]

När Lemek var 182 år fick han en son.

Han gav honom namnet Noa, »ty«, sade han, »denne skall ge oss lättnad i vårt arbete och vår möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat«.

Stamtavlor är inte så kul tycker många, men jag tillhör inte dem. I Bibelns stamtavlor , dessa koncentrat av livshistorier, läser min fantasi in romaner . Den här kortfattade sammanfattningen av de fyra första kapitlen av 1 Moseboken är typisk , speciellt när vi vet vad som hände Kain och Abel blir ju detta oerhört intressant. De två första namngivna barnen utelämnas, hur många fler? Det låter som om just Set är efterlängtad " en son som liknade honom". I det föregående mycket mer berättande kapitlet, säger Eva när han föds »Gud har skänkt mig ett nytt barn». 

En av julens mest spridda och älskade psalmer är också en stamtavlepsalm: Det är en ros utsprungen översatt till svenska av den mångbegåvade Thekla Knös (1815-1880). Jan Öjvind Swahn skriver i sin Den svenska julboken:

" Denna underbart folkligt religiösa lilla psalm hör till dem som vandalerna for hårdast fram med i den senaste svenska psalmboksutgåvan- här har jag givetvis återgett den i dess riktiga form, så som den översattes av Thekla Knös 1867."

Det är en ros utsprungen ur Jesse rot och stam,

fädren ren besjungen den står i tiden fram

 en blomma skär och blid

mitt i den kalla vinter  midnatts mörka tid.

Thekla Levinia Andrietta Knös översatte även många andra texter av olika slag från flera språk och skrev också egna texter från högstämt nationalromantiska "Ragnar Lodbrok", som gav henne första pris i en tävling utlyst av Svenska Akademien, som även delvis avlönade henne som författare,  till barnkammarrim som "Baka, baka liten kaka". Thekla vann förresten i samma tävling även andra priset för några kortare dikter.

Jan Öjvind Swahn är inte den enda som beundrade Knös. Per Daniel Amadeus Atterbom beskrev hennes  stil som bevis på att: ”det sena 1700-talets borgerligt realistiska lyrik aldrig helt hade tystats av romantikens nardusspråk eller tegnerismens trumpetfanfarer”.Hon var också en god vän till och mycket beundrad av Fredrika Bremer som tillhörde samma litterära sällskap som Thekla. I sällskapet Namnlösa sällskapet fick hon ärenamnet "Tant Thekla" och blev en god vän, ett  stöd och inspiration för unga författare som alltid var välkomna i hennes hem. 

Hon var själv intelligent och hade lätt att lära språk och musik, inte minst, redan i barndomshemmet lärde hon sig flera språk av sina välutbildade föräldrar Alida Maria Knös f. Olbers , salongsvärdinna sedan ungdomen och Gustav Knös, professor i grekiska och österländska språk. Hennes pappa fyllde faktiskt år just 30 december. Han dog dock redan när hon var 13 år gammal men familjens vän Erik Gustaf Geijer ordnade pension från Karl XIV Johan, som var en mycket förmögen man pga de plundringståg han deltagit i under Napoleon -krigen medan han var officer i franska armén, * så de kunde bo kvar i hemmet och utveckla salongsverksamheten.

Theklas uppväxt var alltså mycket intellektuellt stimulerande och hon kunde också försörja sig på sitt författarskap men när modern dog 1855 drabbades hon av en djup depression . När hon tillfrisknat från denna gjorde hon några av sina viktigaste bragder. 1867 översatte hon "Det är en ros utsprungen" och 1869 var hon med och bildade "Föreningen för sinnesslöas vård" som strävade efter att sinnesslöa skulle sluta kallas idioter och få en adekvat utbildning Föreningen är numera del av FUB, men det bildades också en stiftelse med syfte att på olika sätt stödja utvecklingsstörda. Man stödjer ekonomiskt forskning inom området och har ett särskilt program för doktorandstöd. Stiftelsen ger också ekonomiskt stöd till utbildning, utveckling och vård av enskilda personer med utvecklingsstörning. 

Tyvärr insjuknade hon åter i sin depression samma år och fick därför bo på hospitalet i Växjö fram till sin död 1880. Hon beskrevs som mycket vänlig och hjälpsam, näst intill självutplånande, hon ville till exempel inte följa tidens krinolinmode för att slippa ta så stor plats i tillvaron. Jag tänker att detta öde , svår sjukdom under lång tid efter en rik gärning, drabbat fler än Thekla Knös. ** Men kanske är det värt det? Ett stillsamt liv utan kreativitet och vänner, utan att göra gott mot andra, om än det levs i hundratals år, är det värt det? Jag tänker att Thekla Knös på många sätt och ännu i denna dag ger  «lättnad i vårt arbete och vår möda « och det är väl egentligen det lyckligaste slutet ett liv kan få att livsverket fortsätter att nya röster sjunger sångerna:

Om denna ros allena ljöd förr Jesaje ord,

att född av jungfrun rena han frälsa skall

vår jord.

Av Herrens nåd och makt oss detta under skedde

som oss profeten sagt.

Den späda rosen fina som doftar salighet,

i mörkret månde skina besegra dunkelhet.

Sann Gud och mänska sann,

oss arma mänskor frälsa från synd och död han kan.

Bild 1 och huvudsakligt info från Anders Jarlerts artikel i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, bild 2 Wikipedia.

 

 

*Han var också ägare av Gellivareverken med bl.a Meldersteins bruk från 1825 , den ende som fick bruket att bära sig pga sina möjligheter att investera i bruket. 

**Exempelvis Florence Nightingale som förutom att hon reformerade sjukvården och statistikvetenskapen, forskade i matematik och naturvetenskap och sedan blev sängliggande de sista trettio åren av sitt liv.

Abel och djuren

 

Så här skulle det vara, Eva och Adam i trädgården i fred med skapelsen.

En gång läste jag en rolig bok med bibelberättelser från Gamla testamentet skrivna som de kunde ha berättats i muntlig tradition innan de blev nedskrivna. Den heter Guldstaden och jag minns speciellt hur författaren Peter Dickinson  skildrade mordet på Abel som en slags strid mellan bofasta jordbrukare och nomadiserande boskapsskötare. Han framställde Kain som den lite småsinte bonden som de tänkta nomadiserande åhörarna skulle skratta åt medan de förstås skulle sympatisera med nomaden som kände sina får, Abel. 

Så kan man ju absolut se saken, precis så har det ju blivit över jorden: de bofasta bönderna tar över nomadernas betesmarker och det ömsesidiga föraktet lever starkt även när de flesta nomader blivit bofasta och alla bönder också blivit boskapsskötare. Abel levde alltså som herde i kontakt med sina djur. När jag var barn tyckte jag det var jättemärkligt att Gud ville ha ett dödat får som offer snarare än vete som offer. Varför skulle fåret dö? Jag ser fortfarande detta som märkligt eftersom Gud redan sagt att människan inte ska äta kött. Vi ska ju inte äta säd heller, utan frukt och bär, enligt Genesis. Men nog är det att gå steget längre bort från paradiset att börja döda djur för att äta dem.

Ändå finns det väl få bilder av Gud som är mer älskade än Den goda herden fast yrket syftar till att slakta djuren och äta upp dem. Gud som den goda herden fördjupas när Jesus kommer; Gud visar sig i Jesus vara både den goda herden och fåret som slaktas. Guds totala identifikation med sin skapelse kan inte bli tydligare. Det kunde förklara hur Gud ser på offren, men på samma sätt liknar Jesus sig med vetekornet som måste falla i jorden och dö för att sedan bli livets bröd. Alltså kvarstår gåtan varför Gud gillade Abels offer mer än Kains. 

Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva

men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.

Herren sade till Kain: »Varför är du vred, och varför sänker du blicken?

Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.«

En reformert teolog förklarar detta med predestination, Kain var förutbestämd att bli den förste världsberömde mördaren. Men då säger motvalls kärring Alma att det inte stämmer med att Gud ger Kain möjligheten till att råda över synden. Kain kan välja, låta avunden styra honom in i världsberömmelse eller ta makt över de mörka tankarna och gå in i glömskan som Evas första barn men i övrigt helt anonym. Men som många män efter honom, inte minst som sitt barnbarn Lemek, väljer han våldet och världsberömmelsen framför sinnesro och goda relationer. Var det därför Gud inte tog emot Kains offer. Fanns det hos Kain en tävlingsinriktad aggressiv anda?

Men Abel då? Han utövade ju redan våld mot sina "förstfödda" lamm. Varför vann han också berömmelse som världens första mordoffer när han var den förste herden? Den förste som levde på att döda andra varelser efter Edens frid. Var det detta Kain var arg på? Han hade kanske hävdat att han själv handlade rätt medan Abel bröt mot den ordning som hade rått under föräldrarnas paradistid? Hade han inom sig klandrat Abel och väntat sig att Gud skulle straffa Abel eller åtminstone ignorera hans offer? Guds fråga till honom antyder det : "Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken" Det är alltså innan mordet han inte lyfter blicken i berättelsens kronologi. Det är innan mordet han tycker sig handla rätt. Underförstått att Abel handlar fel. Är Kain den förste renlärige paragrafryttaren som avundas den fristylande lillebrodern? Abel som inte blir näpst pga sin näpna gullighet, utan bara glassar runt och gör fel men ändå anses som charmig vad han än tar sig till.

Att Kain är den förste "fariséen" finns det en del som styrker. I Hebréerbrevet sägs att Abel bar fram sin offergåva "i tro" och fick höra av Gud att han var rättfärdig. Han bröt mot paradisprincipen men genom att anpassa sig efter den nya tillvaron utanför Eden och ändå tro på att Gud kunde tåla hans offer i den brustna relationens provisorium vann han Guds gillande. Kain gjorde också mot paradisordningen men han kanske ändå tyckte sig vara bättre än lillebror, lite närmare paradisordningen lite mer renlärig. Också han hade anpassat sig till den mödosamma tillvaron utanför Eden men tyckte sig kanske ha tummat mindre på Ahimsa-principen. genom sitt val att odla och äta grödor, inte döda djur. Han gjorde det tydligen inte i tro om man får tro Hebreéerbrevet. Hur gjorde han det då? Kanske som en mödosam och motvillig handling av rädsla för Gud. 

Vi får bara veta att han redan innan mordet inte vill se upp. Något antyder dock att Kain ville ha en god relation till Gud. "Du driver mig bort från marken, bort från din åsyn." ropar han förtvivlat när Gud avslöjar mordet. Ändå är det inte Kains inre mörker som är poängen i berättelsen utan Guds barmhärtighet. Till och med denna mördare möts av nåd. Han mördade sin lillebror, den första herden, herden som skulle bli en av de viktigaste symbolerna för Guds relation till sin skapelse. Så brukar också kristen teologi se Abel som en förebild till Jesus som också blev ett brottsoffer. Kain , vars namn betyder "jag har gett liv" går helt emot sitt namns betydelse och tar livet av sin bror. Men han möts inte av straffdom utan av nåd, "ett hemligt tecken som skyddar" honom när han lämnar platsen där han föddes blir Guds bevis på den kärlek och trofasthet han visar Kain. Så om Abel är Jesus vem motsvarar Kain?

Jag tänker att Gud säger : "se på mig, titta upp, Kain! Gör inte som pappa Adam som också sänkte blicken när jag kom i skymningen för att vandra med mina människor i trädgården. Se upp så du inte gör som han." Så kan Gud säga till många människor. Kain stirrar stint i backen. Abels får springer skrämda omkring, vilsna utan sin herde. Kanske bräker några tackor efter sina nyligen slaktade lamm. Tyngda av ull de borde få bli av med innan sommaren söker andra efter skugga under klipporna. Kain klättrar uppåt och lämnar djuren åt sitt öde. Mörkret i Kains sinne lägger sig över jorden han inte längre kan bruka eftersom den dränkts i lillebrors blod.

 Tecknet skyddar honom verkligen. Han bygger sig en stad i bergen. han gifter sig och får barn. Modern som han aldrig mer ska träffa föder en ny lillebror, Set=Herren har skänkt. När Set blir stor får han ett barn och då börjar man åkalla Herren på jorden. Fler offer av djur och till och med människor förrättas i avsikt att nå Gud.I ngen kunde längre minnas hur det var att leva i Guds åsyn.

Francisco de Zurburán( 1598–1664) Agnus Dei (Guds Lamm)

 

Värnlösa barns dag

 

Tyson, numera död tröstekatt.

Matteus evangelium 2: 16-18 När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna.

Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia:

Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.

 Menlösa barns dag heter nu värnlösa barns dag kanske mest eftersom menlös inte längre betyder felfri och  oskyldig utan mesig och korkad. Men inför värnlösa barn står vi alla, även om flera av dem är så stora att de kan begå brott och gemenheter mot andra, vilket många barn också gör när de lämnat spädbarnsåren. Jag tycker det passar bra att Maggie Smith fyller år just denna dag eftersom hon fick äran att spela både i "Te med Mussolini" och "Harry Potter"-filmatiseringarna. I dessa filmer gestaltar hon stränga kvinnor som använder sin pondus till att skydda värnlösa barn men även vuxna. 

Som Minerva McGonagall, rektor Dumbledores närmaste medarbetare, är hon en sk.animagus: en människa som kan förvandla sig till ett djur. I professor McGonagalls fall en katt. Som katt kan hon beskydda Harry Potter där han bor med sin dysfunktionella familj bestående av moster Petunia, evigt avundsjuk på sin döda magikunniga syster Lilly, mobbande kusinen Dudley och ingifte elake morbrodern Vernon. När vi ändå rör oss i filmens värld tänker jag också på den norska komedin "Mors Elling" där den autistiske Elling drömmer om att ha en katt men inte får det för bostadsrättsföreningen. I stället får han kontakt med en katt på semesterresan till Mallorca. Katten blir en tröst i det obehagliga som Elling tycker resan och uppbrottet från all vardag innebär för honom. Jag tror många barn kan känna igen sig i detta att en katt blir en vän i nöden.

Katter väljer ju ofta ut de som inte är gåpåiga och självsäkra till sina förtrogna. Jag har fått glädjen att lyssna till hörboken om sjukhuskatten Oscar som väljer ut de döende patienterna för att inte lämna deras bädd innan de inträtt i evigheten. Den bygger på verkligheten och det förvånar mig inte alls. Vi hade en katt som var en riktig tröstekatt, Tyson. Våra katter  ska i teorin vara utekatter (i teorin eftersom vår Modesty nu är en riktig stugsittare) och han var verkligen det. Men när han kände att någon behövde tröst var han genast där. Till exempel när min vän Sonja sagt sitt sista farväl och sorgen kändes bottenlös.

 

Presentation av våra nuvarande katter:

Vår Tyson är inte ofta hemma vi får acceptera delad vårdnad med grannen, där heter han förresten Oscar.  Han hatar att jag ska borsta honom på våren när han byter päls så det är vintertid han kommer hem. Han har varit en straycat från början och har blivit värre med åren men han vet vilka vi är och kommer alltså hit på vintern tills pälsbyte och musfödslar sätter in på våren.

Modesty är vår huskatt och min följeslagare på gården. Hon berättar ofta för mig om det är något som behöver åtgärdas. En jul funkade inte telefonen, därmed inte heller internet,  och med huset fullt av vänner och fränder var det lite besvärligt. Telia hade ingen lösning att erbjuda men Modesty visste. Hon berättade och pratade och såg till att jag följde med ut i djupsnön där telefonkabeln låg avblåst. Vi kunde kontakta Telia som skickade en man att koppla upp oss mot omvärlden igen. Det är typiskt Modesty. Det är också typiskt för Modesty att mest bo inomhus, speciellt vintertid.

Modesty är den av Modestys enda kull ungar som vi behöll. Hon är snart tio år gammal. Numera bor hon hos mellansyster Linnea i Skellefteå/ Piteå, där hon pluggar på universitet till musik - och engelsklärare och hennes fästman jobbar inom datorteknikbranschen. Nemi blev väldigt blyg när hon flyttade söderut och blev enbart innekatt. Men nu sitter hon ofta i famnen på sitt husfolk eller studerar sin nya kompis i hans terrarium, ormen Polidori, som är den sötast tänkbara av sin sort. På så sätt liknar de varandra Nemi och Polidori, de är båda sötast tänkbara av sina sorter.

Här kan ni läsa om alla våra fyra katter och mer kattrelaterat.

Tredjedag jul Johannes, örnen och Lukas oxen

Johannes med sin örn*

 Innan kungen på 1700-talet bestämde sig för att göra något åt bullriga staffansupptåg och allmän slöhet hos allmogen genom att ta bort en lång rad helgdagar var denna dag alltid en söndag: tredjedag jul. Evangelisten Johannes har sin helgondag idag, troligen eftersom julen ha en anknytning till Chanukka, ljusets högtid i judendomen som firas den 25 Kislev enligt den judiska kalendern alltså nio månader efter att Maria blivit gravid med Jesus enligt Lukasevangeliet i sjätte månaden (Adar )(februari-mars enligt gregorianska kalendern). Johannes talar ju mycket om Kristus som världens ljus, men Johannesprologen tar ju också upp Jesu födelse:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

Det fanns i begynnelsen hos Gud.

Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.

Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.

Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.

Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.

Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,

som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 Evangelisterna har förknippats med fyra djur/varelser: Matteus =ängel/människa, Markus=lejon, Lukas=oxen och Johannes= örnen. Lukas, oxen, är ju en slags extrem :det jordbundna starka djuret som blivit symbol för arbetare i alla tider. Romarna sa : "Quod licet Iovis, non licet bovis" =det som är okej för Jupiter är inte okej för oxen, dvs det en högt uppsatt person får göra är absolut omöjligt för en arbetare, allmogen. Det råder olika lagar för olika människor.

Förutom att oxen lever under hårdare villkor än andra är den bunden till jorden, adam. En örn kan däremot flyga hur högt som helst och trots sin storlek är örnen lättare än luften medan oxen är tung och stark. Oxen finns oftast med i en julkrubba som en symbol för Lukas, den evangelist som gett oss julevangeliet men också därför att en oxe behövdes för det tyngsta arbetet i jordbruket och fanns på alla gårdar och i alla stall. En elev till mig just nu berättade att hans morfar använt oxar på deras styva jord nere vid kusten eftersom varken traktor eller hästar mäktade med den. 

En oxe är också långsam medan örnen flyger kvickt över jorden och på många sätt är det adekvata beskrivningar av det tredje och fjärde evangeliet. Den noggranne läkaren Lukas berättar lugnt och detaljerat om graviditet och förlossning i stallet, medan Johannes börjar högt i himlarymden där Gud sätter  Guds plan med att födas som spädbarn förklaras i poetiska ordalag. Lukas berättar jordbundet i kronologisk ordning om hela Jesu liv medan Johannes flyger högt och dyker ner i vissa specifika händelser som Lukas i sin vilja att berätta så mycket som möjligt missat., eller inte vetat om eftersom han använt andra källor medan Johannes själv var med Jesus från början av hans gärning genom att han verka ha varit Jesu kusin, hans mamma var Jesu moster.

Därför är Lukas evangelium det evangelium som introducerar Jesu allra bäst. Ska man bara läsa ett evangelium rekommenderar jag alltid Lukas medan Johannes är en slags "stjärnbok" (överkursen i Hej Matematik) som mer lämpar sig för den som redan vet grunderna i Jesu liv genom Lukas och de övriga evangelisterna. 

Jag kan förstås inte låta bli att hänvisa till  Erik Axel Karlfeldts , enligt mig, bästa dikt, den storslagna "Oxen i Sjöga" ur Flora och bellona (1918) där örnen, Tyskland får stå för kriget och allmogens oxe, Lukas står för freden som i de två första stroferna limmas över av en protestantisk biskop som menar att " Lukas/ du ska stukas/ditt katolska djur" men biskopen övermannas av styrkan i det fredliga djuret: "Stor är oxen i Sjöga. /Pannan är som ett valv. /Satan, den lede/flyr från hans vrede/lik en ringa kalv." Oxen står för tryggheten: "Månförgylld om horna /går han på himmelens äng, / vaktar de fromma korna, / stor, stark, sträng."

Och i slutet av dikten anknyter Karlfeldt till Lukas julevangelium där oxen mirakulöst nog börjar utveckla vingar. Miraklet i Betlehem vittnar om fredens mirakel. 1918 var det nog många som sa om freden "Ja, ja, när kon börjar flyga." 11 november gjorde två revolutioner; den ryska och den tyska, dock freden till ett faktum. Oxen vann:

"Ängel, blås i basunen/ bryt ditt sista sigill!/ Smattra örn/ kring kyrkans hörn/ din apokalyptiska drill!/ Ryten, I lejonlundar/ ert blodsevangelium!/ Oxen ensam begrundar/Stor, sträng, stum."

Fjärran i fridens ängder

ledd som med solskensgarn,

följer stuten,

                    glansbegjuten

                    himmelens förstfödda barn.

                    Ensam vid drömmande tjärnen 

                    går han i oljeskog;

                    blommor bär han på stjärnen,

                    vingar gro kring hans bog.

Modern kyrkomålning av Lukas , oxen. Svenska Kyrkans hemsida.

* Jacques de Besançon, fin XVe siècle

 

 

 

 

 

 

Sankt Staffan- hästarna

 

I vår nordiska julkrubba har hästar och halmbockar en given plats.

Annandag jul är en martyrdag mitt i julens glädje. Om julen endast vore en berättelse skulle en skrivarkurs säga att dramaturgin är väldigt dynamisk men fel uppbyggd. Den borde sluta med födelsen och inte börja där. Denna martyrdag skulle man säga åt författaren att stryka eftersom den inte alls passar in i dramaturgin : "Ta hellre in den efter att de lärda stjärntydarna återvänt hem och slå ihop den med Herodes barnamord lite tydligare."

Men Staffan är där han är, dock har vi nordeuropéer gjort lite av det skrivarkursen rekommenderar: skaffat in en karaktär att identifiera oss med på annandagen: Staffan Stalledräng.För de drängar som slet på gården var Annandagen en festdag med dansgillen på kvällen och morgonen var troligen den enda dagen för nöjesridning. Seden att kapplöpa med hästar på annandagen är känd från England* redan under medeltiden och på 1700-talet var det en cool ungdomssyssla även i Sverige att kapprida och gå i sjungande stjärngossetåg för att samla mat och pengar till julgillena.

Hästar i Bibeln nämns nästan alltid i samband med krig och kungar, mulor är ofta också förknippade med kungar medan åsnor har helt andra symbolvärden. Men Staffans-firandet var inte främst ett firande för kavalleriet utan för drängar med hästansvar och hästarna var hårt arbetande arbetsdjur **med några dagars vila under julen.

Här har Gyllir och hans hästbästis Lady just blivit vattnade på annandagen efter staffansritten. En av de röda och  den apelgrå trivs verkligen tillsammans.

Mina hästar är varken krigshästar eller arbetsdjur som förr, utan de är typiska för dagens privata hästar; stora sällskapsdjur. De ger mig en liten känsla av att leva med en flock där hund, häst och katt lever i fred med varandra på paradisvis. Mest av allt lär de mig att kommunicera och att bara vara . De lär mig inte mindfulness, nej de lär mig att vara, att leva utan avsikter. I stället för att vara mindful, blir jag life ful. Tacksamhet är den starkaste noten i lifefulness för jag är en människa. Mina hästar är nog inte tacksamma men de finns och minns och vet att tanten i den slitna kappan har goda morötter ibland och kan klia mig på ställen de inte kommer åt så bra själva.

Smilla är den som först kommer till stallet när hon hör att jag är där. Hon vill hälsa och göra trick. Så har det varit sedan hon var föl. Det kan vara lite trixigt att mocka när hon alltid vill vara med mig men det är underbart att någon vill vara med mig så gärna. När jag känner mig extra trött och nere är det bara att gå ut till stallet så dyker Smilla upp och energibombar mig med sin glada närvaro. Det räcker att borsta henne så blir jag glad igen och en härlig ridtur, som nu i pudersnö, förnyar mig i grunden.

 Ytterligare en sak mina hästar gör är att de för människor tillsammans. Jag har fått nya vänner och bekanta genom dem. De är alltså motsatsen till de strids- och skrythästar som Bibeln vimlar av. Salomos 12000 hästar var sannolikt inte personligt bekant med Salomo. Men Staffan Stalledrängs fem kände han väl  och de kände honom. Det är en ynnest att få känna en häst Jag inser att jag lever som furstar gjorde förr. Och bäst av allt, inga sociala konventioner hindrar mig att vara min egen stalledräng. Jag får också lära känna mina hästar väl.

Min vän Elsa, efter vår gemensamma Staffansritt 2020. En vän som just hästarna har gett mig

 

 

 

 

 

 

 

 

.

* På engelska heter Annandagen Boxing day eftersom den anses vara en, säkerligen mycket välbehövlig,  vilodag för tjänstefolk. Nu när folk inte har så mycket tjänstefolk som förr ger man en liten present eller slant till anställda, mjölkbudet, postisen och dagispersonalen. "Boxing" kommer sig av att man gav dessa gåvor till personalen i presentaskar eller större lådor.

** de kunde för all del också tvångsrekryteras till kavalleriet till stor sorg för husbondfolket, men huvudsakligen var de gårdens motor som plöjde åkrar, fraktade hem ved från skogen, timmer till byggen och ner till älven där de flottades ner till kusten under sommaren. De drog hem det bärgade höet och drog människor till kyrkan och hämtade folk på stationen. På Annandagen skulle de bara nöjesridas till en källa i skogen för att få kraft att fortsätta sitt nödvändiga värv ett år till.

Jul

 Det står en stjärna över Betlehem,

och hela världen har stannat.

Oxen och åsnan,

de lärda främlingarna och de

 enkla vallpojkarna,

 gråsuggan vid tröskeln och eldflugan

 som skymtade till i mörkret,

                                          cikadorna från ingenstans och

igelkotten under trappan,

till och med enhörningen i

sällskap med en sädesärla och en snigel

har hejdat sig.

Här har arken strandat

oerhört

med sin tunga last av frid. 

Matt. 2:9-10

Den inledande dikten är skriven av Ylva Eggehorn och finns i, den för mig helt nödvändiga, samlingen Jesus älskar dig. Den får inleda årets julkalender som tagit sin inspiration från radions adventskalender Knäckarbanketten. Den var som vanligt, oerhört välgjord och angelägen i vår tid. Den utspelar sig under barocken, och då är det förstås närmast en plikt att Barock-Olga tar sin utgångspunkt i det bestiarium som utgör huvudingrediens och viktigaste intertext i Knäckarbanketten, nämligen Emilius Maximus Bestiarium som ständigt är Ottilias följeslagare. 

Julkalendern blir i år alltså en djurkalender. Både djur som finns och de som inte finns men kunde ha funnits. Alla djuren som längtar efter skapelsens befrielse, de som såg vem Jesus var långt innan de flesta människor förstod vem som föddes en julnatt för över tvåtusen år sedan.

I skrivande stund lyssnar jag till en kvartett som sjunger "Var hälsad sköna morgonstund" i årets minimalistiska julotta på radion. Direktsänt från en ekande tom kyrka talas det om hur den heliga natten gjorde att de vilda djuren inte anföll herdar och får under den heliga natten. I Betlehem strandade arkens alla djur, de som levt i frid med varandra och nu råder julefrid. Att skada eller döda ett djur räknades som ett nidingsdåd under julen just eftersom djuren genast kände igen Jesus.

Eggehorns dikt tar inte bara fasta på alla djuren som tillber barnet i krubban utan också stjärnan har förstås en given plats. Hela universum vet och varje jul upprepas stjärnans vittnesbörd så alla som vill får veta. "Hela universum rymmer inte dig. Därför blir du ett barn som bärs omkring av mig." så har Fjedur översatt en sydafrikansk julsång.  Julen talar om hur Gud blir människa och att hela historien byter spår på grund av detta mirakel.

»Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.

I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Lukas evangelium 2:10-12

Den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo 1617-1682 är en av min favoriter när det gäller att skildra Jesu familj, hans realistiska detaljrikedom glömmer aldrig bort djuren. Här har han målat herdarnas tillbedjan.

 

 

Moder Eva

 

oder Eva, mamma till allt levande som det står i 1 Mos 3:20 "Mannen gav sin hustru namnet Eva för hon blev moder till alla som lever."

Detta vackra epitet visar vad detta betyder i kapitel 1:

Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.«

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.

Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«

Jag tjatar om mycket bland annat om detta; vad det betyder att råda över, som i Bibel 2000 översätts med härska. Där ger oss Evas namn en ännu tydligare markering än Adams=jord, jordfärgad. Hon är moder till alla som lever. Inte bara arten människa utan alla som lever: bin och blommor, fåglar och fiskar och allt mittemellan. Eva är den som ger liv, som hon citeras i kapitel 4: "Jag har gett liv åt en man." 

Kain är namngiven av sin mor och hans namn betyder att han fått sitt liv av henne. Men snart växer Kain upp och blir den första som tar livet av någon. Jag tänker att i denna urgamla berättelse fångas i några få meningar ett trauma som många pojkar lever med : de är människor men inte kvinnor och hela den patriarkala strukturen tvingar en pojke att ta avstånd från den som gett honom liv: kvinnan. Det räcker sällan att säga: "Ett barn är fött på denna dag så var Guds välbehag" nej alla vill veta "vilken sort" det blev. 

Det har förundrat mig ända sedan vår lilla mittemellan nästan föddes en hel månad över tiden. Jag hade gett upp hoppet om att föda fram ett levande barn och när hon äntligen kom var vi båda föräldrar så lyckliga att vi bara grät och skrattade och smekte vår lilla levande unge. Till slut undrade barnmorskan otåligt om vi inte skulle se efter vad det var. Först när min man klippte ungens navelsträng såg vi att det var en flicka och det ändrade ingenting alls. Vi var lika överlyckliga och älskade henne lika mycket som innan vi visste detta, varken mer eller mindre.

Jag tycker det är lite konstigt. Tex lät vi veterinären avgöra om det var en pojk-eller flickkatt när vi tog Modestys kull dit för att vaccinera dem. Man kan ju ändå inte avgöra sådant så lätt på smådjur, kaniner är absolut svårast enligt min erfarenhet. Med kaniner finns det en viktig poäng i att inte blanda könen hur som helst, det kan bli våldsamma bråk mellan bröder, lite Kain och Abel stil. De har dessutom inte så stark incestspärr som till exempel ökenmöss, så vi människor måste hjälpa dem att inte föröka sig över hövan. Men om ett barn är en pojke eller flicka saknar praktisk betydelse i många , många år. Om någonsin.

Socialt betyder det dock enormt mycket än i denna dag och det är det som är pojkbarnens stora tragedi. Män ska skiljas från kvinnor på alla sätt. En man som är det minsta lik en kvinna, sin mor till exempel, har ett sjå att ständigt bevisa sin "manlighet". Och vad är motsatsen till det enda vi inte är lika i, vi människor? Jo kvinnor ger liv åt barn. Så män tar liv, som Kain. Männens våld mot andra och sig själva är verkligen ett svårförklarligt fenomen. Testosteron skyller en del på, men det är knappast en förklaring enär det finns en stor majoritet män som aldrig begår mord eller ens lyfter ett finger mot någon alls trots testosteron. Det är också så att kvinnor har testosteron och handjur, som också har en hormonbalans med lite större andel testosteron i cocktailen, är inte mördarmaskiner om de inte är rovdjur men då är det ingen stor skillnad mellan könen (utom hos lejon där det är honorna som jaga mest) mer än att hondjuren är mer aggressivt bevakande av sina ungar och handjuren drar sig alltid hellre undan vid hot.

Alltså är det ett socialt och inte biologiskt fenomen att män begår våld mot sig själva och andra. Statistiken över självmord i Sverige 2019 visar att två tredjedelar av dem som dog i självmord var män, eller 69%. Detta motsvarar 21 självmord per 100 000 invånare bland män i Sverige och 9 självmord per 100 000 kvinnor samma period i Sverige. Brottsstatistiken är också tydlig där män är överrepresenterade både som förövare och offer vid våldsbrott. När det gäller mord är skillnaden i vem som begått mordet ännu större mellan könen.

Fogelstagruppen såg dessa samband. De var också kristna, flera var kväkare, därmed radikalpacifister som Natanael Beskow. Kvinnan som moder till allt som lever var en av deras huvudteser. De hade ju helt rätt men jag ser att det är viktig att upprätta alla män som också vill liv och inte död. Eva måste få bli förebild också för männen. Adams namn, jord betyder ju i sin tur också något livgivande inte dödsbringande.

Att Adam heter jord är också en trotsig deklaration i sig för i antikens filosofi såg man ju kvinnan som en passiv jord , en åker där mannen lade ner ett färdigt litet människofrö, kvinnan var enbart en bärare av barnet tills det vuxit sig stort nog att födas och i fina familjer fick kvinnan inte vara med sina söner efter att de fyllt sju. Gustav IV Adolf, den lille stackaren, skiljdes brutalt från sin amma vid ett års ålder eftersom hans pappa kung Gustav III beslöt att sonen inte skulle ha en enda kvinna omkring sig från denna ålder för att bli en redig karl. 

Nu vet vi bättre. Äggcellen är på alla sätt mäktigare och mer livgivande än spermien som rent biologiskt nästan kan ses som en parasit. Hälften av en mans könskromosomer, ibland två tredjedelar, är kvinnliga X-kromosomer. Män som uppfostrats av kvinnor blir varken sterila eller homosexuella. Ibland blir det renta av folk av dem. Kvinnor som fostrats av en ensamstående pappa blir inte heller skadade för all framtid. Visst är det bar om små barn omges av människor av alla sorter, men det är ingen ohjälplig katastrof varken med "frånvarande" pappor eller mammor. 

Det var däremot en social katastrof att kyrkan vände sig till hedningen Aristoteles filosofi i stället för att läsa som det står i Biben: Adam= jord, Eva= moder till allt levande. Men den lilla surdegen av trots mot patriarkatet levde ändå kvar i kristendomen och ledde oss till alla möjliga brott mot könsmaktsordningen vilket förde oss närmare skapelseordningen där alla levde i fred med varandra utan att döda. Där var människan förbunden med jorden och mor till allt levande. Och i kyrkans cirkulära tidsaspekt med årsrytmen som återkommer ska vi också slutligen återkomma till detta stadium när Jesus blir allt i alla och skapelsen förnyas. Då får vi alla en "synnerligen god jul" som Karl-Bertils pappa Tyko önskade.

Adam- av jord, till jord

 roder Adam har namnsdag idag. Det har blivit ett vanligt namn och kan dessutom vara efternamn i exempelvis Frankrike och de anglosaxiska länderna. Alphonse Adam har komponerat den allra mest spridda och älskade av franska julsånger: "Minuit Chrétiens/ O helga natt". Adam betyder människa på många språk; persiska är ett av dessa språk. På arabiska betyder Adam, skapad av jord och på hebreiska jord, eller rödbrunfärgad, som jord.

Jag tycker om betydelsen av Adam, vilken visar hur nära förbunden med hela skapelsen människan är. Av samma material, jord, skapade Gud alla varelser på jorden och vi vet ju hur de flesta växter är beroende av jord. Utan jord inget liv på planeten eftersom livet på planeten består av jord. För hundra år sedan lät det som en gullig myt att människor och djur skapats av jord. Nu vet vi bättre. Vi är alla hopsatta av just jord, samma beståndsdelar som jorden består av bygger våra kroppars celler. Jäst och daggmaskars celler liknar våra egna så mycket att det forskas på dem för att vi ska förstå sjukdomar som har med åldrande att göra.

Vi känner oss väl hyfsat förbundna med djuren, i alla fall däggdjuren, men att vi hör ihop med själva jorden tänker vi mer sällan på  vilket visar sig i den katastrof vi lever mitt i just nu med allt varmare jord. Återigen är detta år det varmaste sedan mätningarna startade. Återigen slås värmerekord i november på många platser. Coronan beror också på människans rovdrift på jorden vi är gjorda av. Hade fladdermössen fått leva ifred och sluppit trängas  vettskrämda i burar på en djurmarknad där de också stöter på andra djur, hypotesen är myrkottar, hade detta virus inte kommit till och nått oss människor. Någon köpte med sig skrämda fladdermöss till en soppa, någon annan köpte en levande myrkott för att bjuda chefen på finmiddag. Det muterade viruset som spreds extra aggressivt på grund av den stress djuren utsattes för hade börjat sin dödliga resa över jorden.

Vi vet alla detta, ändå nyttar det föga att leta syndabockar. Klimatförändringarna och corona-pandemin visar oss pedagogiskt vad arvssynd innebär. Ingen är ensam skyldig, ingen kan ta sig ur detta beroende av fossila bränslen eller virusets dödliga grepp på egen hand. Alla påverkas, även de som aldrig ägt en bensindriven bil eller har använt en enda produkt som använt fossila bränslen vid tillverkningen. Liksom vi är väldigt många som aldrig ätit fladdermussoppa eller grillad myrkott, men alla påverkas vi av virusets härjningar.

Adam liknar den där människan i Wuhan som köpte hem en infekterad myrkott för att bjuda chefen på finmiddag. Inte heller Thomas Newcomen insåg vad han startade med sin första kolslukande ångmaskin. Alla tre gjorde något till synes obetydligt som fick enorma och dödliga konsekvenser för hela skapelsen. Men det finns hopp för jorden så länge någon lever och cellandas på planeten. Och det beror på att Adam inte var ensam i trädgården. Gud hade ju skapat "människor till att vara oss lika. Till man och kvinna skapade han dem." 

À suivre.

Texten till en gammal Middle English Christmas carol uttrycker detta med arvssyndens till synes obetydliga början som växer till helt överskådliga konsekvenser, men också ger oss oförtjänt nåd. Den vänstra spalten Middle English och den högra varsamt moderniserad .

Adam lay ybounden,

Bounden in a bond;

Four thousand winter

Thought he not too long.

And al was for an appil, an appil that he tok. As clerkes fyndyn wretyn in here book.	And all was for an apple, An apple that he took. As clerkës finden written In their book.
Ne hadde the appil take ben, the appil taken ben, Ne hadde never our lady a ben hevene quen.	Ne had the apple taken been, The apple taken been, Ne had never Our Lady, A-been heaven's queen.
Blyssid be the tyme that appil take was! Therefore we mown syngyn Deo gratias!	Blessed be the time That apple taken was! Therefore we may singen Deo gratias!

Natanael

 

Natanael Beskow återkommer förstås i adventskalendern år efter år. Han var fredsvän, radikalpacifist, en viktig förkunnare och psalmdiktare/översättare. Men i år är det hans ypperliga val av fru som får stå i centrum. Elsa Beskows man var han och denna bok älskade jag redan som barn. Den finns förstås i huset och idag blir det en bildbomb från denna ljuvliga julbok.

 

 

 

Jag älskar denna bok även nu. Tanternas underbara liv, där de alla tre valde sysslor efter kynne, verkar så barnvänligt. Även vuxna mår bra i böckerna. Farbror Blå var grannen som slapp vara ensam i sitt singelliv utan hade en självklar familj att fira jul med. Kärnfamlijsvurmen har gjort oss mer ensamma, samtidigt som det säkert inte var lätt för dessa människor  i alla livets skiften. De barn som inte fick flytta till snälla tanter utan blev kvar hos stränga Tvätt-Kristinor hade det så klart sämre än dagens föräldralösa barn. 

Men ändå tycker jag att vi missat något när det blivit norm med en enda slags familjebildning och allt därutöver är ensamboende. Man kan vara färre än åtta och fira jul utan att känna sig ensam. Om inte annat har vi ju böckerna. Att fira jul hos tanterna Brun, Grön och Gredelin vore inte så dumt. Bara tt krypa upp i något mysigt hörn och slå upp boken.

Tomas

Tomas sticker händerna i Jesu sår , en målning av den käre Caravaggio. Chiaro -scuro tekniekn passar en dag som denna när året står och väger under den längsta natten och sedan går mot ljusare tider.

 Tomas Sjödin skrev för några år sedan en , i raden av många, fin bok med sitt namn som utgångspunkt, Den som hittar sin plats tar ingen annans. 

Där följer han aposteln Tomas i spåren från de första spåren i evangelierna till de sista i Indien. Denna bok betyder så mycket för mig. Det stör mig att den var lånad för det är en bok att återvända till. Jag är en obotlig återläsare som alltid hittar "nytt" i texter men ofta är det inte nytt när jag råkar läsa gamla saker jag skrivit om dem. Jag upprepar mig också här i bloggen men det är väl bara att ine har man fått leva så länge som jag blir det upprepningar av teman. Tomas återkommer ju också i adventskalendern med sin signifikanta dag mitt i Skábmá/Kaamos. Att dagen är viktig för mig beror också på att min käre herr Bråddjup heter Thomas.Så allt jag skriver här , varje år, är antagligen upprepning på upprepning av dessa kära teman: ljuset vinner, Tomas tänker och kristen tro står inte i motsats till förnuftet.

Tomas Sjödin fick mig dock att tänka på en, för mig, ny sak. Tomas tog sig till sin egen plats utifrån just de förutsättningar och den läggning han hade. Detta att den kultur som gett oss nollan och hela det numeriska systemet skulle bli Tomas, naturvetarens, missionsfält känns efter läsning av Sjödins bok som så självklart att jag känner mig lite bakom som inte sett det förut. Tomas trängdes inte med Paulus och Lydia i Filippi eller hoppade upp i vagnen som tog den etiopiske hovmannen från Jerusalem när Filippus sändes till honom. Han tog vägen österut där kristna än i denna dag kallar sig för Tomas-kristna och har en urgammal tradition av kristen tro i Kerala, den mest socialistiska av Indiens delstater.

Tomas, kallas tvivlaren, men jag har ju tidigare sagt att det är snarare den nyfikne naturvetaren som inte vill gå på hörsägen som träder fram i de korta sekvenser av evangelierna där Tomas nämns. Vi är nog många, inte bara Tomas Sjödin och jag, som känner oss befryndade med Tomas. Vi vrider och vänder, läser och omläser, funderar och tar en ny funderare, hela tiden. Varje år kommer samma adventskalender och ändå är inget självklart i denna helgonkrönika. En ny årsring adderar trots alla omtag på samma tema, en liten ny mosaikskärva till den stora bilden. På samma sätt adderar vi människor alla en liten skärva ur våra spruckna lerkärl till den stora bilden av Guds värkande kärlek som till slut framstår i all sin glans med alla färger, nyanser , högdagrar och djupskuggor. I den mosaiken har vi alla bitar som passar in.

Det är inte att breda ut sig och "ta över" att göra det vi djupast längtar efter. Ofta får vi för oss att Guds vilja är motsatt vår vilja. Jag tror tvärtom att det vi djupast längtar efter är vår sanna kallelse, vår del i mosaiken som ingen annan har passande skärvor till. Den Heliga Ande i oss harmonierar med vår längtan. Den mörka människosyn som ytterst hämtar näring ur den gnostiska dualismens tankefigurer om att kroppen är skapad av en ond Demiurg har länge förgiftat kristendomens teologi , speciellt i västkyrkan. Det har lett till att vi tror att vi bara gör Guds vilja när den går rakt emot vår egen. Vill man innerst inne gå i celibatärt kloster, ska man absolut gifta sig. Vill man absolut gifta sig ska man gå i celibatära kloster. Ja, tankegångarna känns igen.

Sjödin visar på sitt ömsinta vis i sin bok hur det är skevt och en förolämpning(allra minst) mot Jesus att inbilla sig att Gud vill oss så illa. Vi har ju skapats till godhet och medskapande. Jesus vill att vi ska göra "det lilla vi kan , villigt och glatt", inte med största möjliga inre motstånd. Tomas kom till naturvetenskapens vagga där hans sinne för att "vilja veta hur" kom till sin rätt. Paulus kom till grekerna vars filosofi varit hans stora intresse sedan ungdomen. Laestadius kom till oss i Skábmá -landet där han hörde hemma både fysiskt och mentalt.

Våra platser i livet kan variera över tid men där vi är har vi en uppgift att fylla. Det lärde jag mig av boken som följde Tomas i spåren.

Maria och Elisabet

 

Bild från Svenska kyrkans hemsida

 

I just denna stund lyssnar jag på Andliga sånger i P2. Idel Maria-sånger. Nyss lyssnade jag på "Mary did you know?" och nu på en vaggvisa med text av Bo Setterlind. Båda sångerna tar fasta på Marias mänsklighet och kärlek för barnet, för hon var ju en helt vanlig kvinna, visserligen av levitisk släkt men Jesu liknelse om den barmhärtige samarierna visade ju att det inte alls gjorde leviterna övermänskliga på något sätt. Och en liten tid innan Maria fick änglabesöket hade hennes släkting Sakarias gjort bort sig och blivit stum därför att han var en vanlig människa som ifrågasatte att han och hans gamla hustru Elisabet skulle kunna bli biologiska föräldrar på ålderns höst.

Tydligen har man i kyrkliga kretsar kritiserat "Mary did you know?" eftersom de anser att Maria naturligtvis visste att Jesus var "the great I am". Jag undrar hur de bygger denna föreställning? Inget i evangelietexterna antyder detta. Maria , och Elisabet, visste att de väntade speciella barn. De kunde naturligtvis berättelserna om Sara och Rebecka, Simson och Samuel och förväntade sig troligen något i den stilen. Varför skulle Maria redan ha förstått att hon bar på Gud själv? Hon förväntade sig inte ens en uppståndelse efter döden på korset där hon var med och begravde honom. Varför skulle hon det? Simson gjorde sitt mäktigaste stordåd när han dog men han fortsatte vara död efter det.

Dagens bibeltext ger då ingen ledtråd till annat än att de Maria-sånger som tar upp hennes oro , undran och beskyddarinstinkter har mycket fog för sig:

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd;

hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.

När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande.

Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.

Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?

När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.

Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.«

Då sade Maria:

»Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel

och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham

och hans barn, till evig tid.«

Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.

Båda kvinnorna, som var kusiner, bar på löftesbarn, den ena pojken skulle bli mer framstående än den andre och i vanlig Guds oordning skulle den yngre vara det mer framstående barnet av de två andrakusinerna. Ingen av dem verkar förstå att det är just Messias lilla embryo som växer i Marias livmoder. Det tänker jag var bra för Maria. Vilken enorm börda att bära att föda, amma och fostra honom annars. Hur skulle det ha varit att lära honom till timmerman, som  pappa Josef *gjorde, om han visste att detta är Gud själv? Hur tar man tag i syskonrivalitet om man vet att äldste sonen är Gud?

De som menar att detta inte var förborgat för Maria tills Jesus uppstod från de döda har nog inte förstått vilken enorm vördnad en jude känner inför "The Great I Am". Det är en halvsekulariserad facit-i -handen tro som inbillar sig att Maria var en slags halvgudinna fullt medveten om sin och barnets storhet. Då glömmer man att hon aldrig hade hört "O Helga natt " på julottan som vi. Här krävs att vi går tillbaka till judendomen för att verkligen förstå Marias storhet och hur väl hon tar sig an uppdraget. Och varför inte läsa Lukas igen, det evangelium som verkar ha haft Maria som en av källorna?

Den som vill lyssna till sångerna jag refererar till kan göra det här i trettio dagar framåt.

Två moderna, facit-i-handen bilder av kusinernas möte illustrerar dagens lucka. Lars Gerdmar är ikon-målaren som använt moderna bilder av foster i livmodern för att göra den nedersta ikonen.Detta bildval beror på två saker. 1. det mest uppenbara : vi har förstås inga autentiska bilder av kusinernas möte. 2. tron lever ännu idag och på tvåtusen år har den Heliga Ande gett oss fler och fler ledtrådar. Hen har lett oss under valv efter valv av insikter givna av generationer kristna plus vetenskapens framsteg så vi vet hur genetiken fungerar om hur barn växer i livmodern. Varken Johannes eller Jesus såg ut som två vuxna män i livmodern-även om de här ser väldigt onaturliga ut är detta närmast naturalism jämfört traditionen som fanns innan man visste om äggets betydelse för mänskligheten. Ikoner av Maria i genomskärning där Jesus ser ut som en pojke i Bar Mitzva-ålder i antika kungakläder är den vanligare ikon-traditionen. Gå gärna till Lars Gerdmars sida och lär mer om ikontraditioner.

*Josef, pappa? Jo, den som fostrar barnet är den riktiga pappan, för jag ser faderskap som en aktivitet, ett livslångt åtagande, inte som en spermadonation.

Fjärde advent

Marie Bebådelse ca 1423 av den sk.Flémalle-mästaren, Robert Campin (1375-1444)

Nu tänds det fjärde ljuset och Marias söndag firas i advent. Vi minns en höggravid kvinna som för tvåtusen år sedan ger sig ut på en resa tillsammans med den man hon ska gifta sig med och fostra en ganska vanlig familj med, trots att hon är den ovanligaste kvinnan som någonsin fött barn. Maria med magen full av Gud är inte lik de andra mirakelmammorna i Bibeln. Patriarkernas halvsystrar och trippelkusiner hade alla behövt mirakel för att få barn, eller dog i barnsäng, men de hade ändå varit en man inblandad i barnens tillblivelse. Simsons föräldrar fick sonen som bönesvar, liksom Hanna födde Samuel efter bön, men de var alla gifta. Maria, däremot, har inte känt någon man innan hennes äggcell befruktas av Helig Ande.

Maria föder sedan söner och döttrar, systrar och bröder till Jesus. Lillebror Jakob blir sedan föreståndare för den första kristna församlingen. Maria och Josef tillhörde levitiska släkter, den släkt som nu kallas Cohen/Kahan. Lite ligger det alltså i det stundentikosa skämt som ledde till boken Holy Blood Holy Grail och Da Vinci koden. Det lever människor som är släkt med Jesus ännu i denna dag. Klaus tog upp en av de mest kända släktingarna till Jesus genom Maria. Vi läser i Lukasevangeliet att Sakarias, Elisabet och Maria är av prästsläkt och i Jesu stamtavlor  (Matteus och Lukas) framgår också den levitiska släkten.

Det DNA som Maria bidrog med till Jesus med sin äggcell lever kvar. Judendomen är ju matrilineal, det innebar att den som fötts av judisk mor är en jude (det räcker inte med bara en far, medan enbart en judisk  mor räknas som judiskt påbrå) . Vi vet också att vi har hela celler från mammas, mormors, mormorsmors osv. kroppar sedan vi låg i livmodern. Lättast är att följa Y-kromosomer eftersom de är små och innehåller lite information och bara män har Y-kromosomer.  Mitokondrie-DNA, däremot, ärvs enbart från mamman och ärvs rakt ner i tusentals generationer. Så kan vi följa folkförflyttningar och nu har det blivit mode att släktforska med DNA. Vi kan alltså spåra också vem som var Jesu systrar. Marias celler lever kvar på jorden, det innebär alltså att Jesu mänskliga DNA ännu finns ibland oss.

Varför är det så intressant? Jo för det visar att Jesus var fullkomligt människa också. En mänsklig äggcell, med gener från Sara och en livmoder med celler från Rakel blev Jesus början. Dessutom finns detta DNA kvar hos oss ännu idag. Tanken svindlar när man inser hur nära vi människor står varandra både över tid och rum. Inte så konstigt att kristendomen är icke-nationalistisk. Vi som är Guds barn har inget annat släktskap än det med Gud som räknas, som Psaltaren 45 diktar:

Hör, dotter, och giv akt

och böj ditt öra härtill:

Förgät nu ditt folk

och din faders hus,

och må konungen få hava

sin lust i din skönhet;